torsdag 7 augusti 2014
Skogsbrand och större katastrofer.
Idag har jag haft huvudvärk hela dagen. Kanske beror det på röklukten som kom in genom sovrumsfönstret under natten. Den vidsträckta branden som härjar i Västmanland och Dalarna är en riktig utmaning för området och dess invånare. Hela Sverige är engagerat i branden.
Under lunchen idag pratade jag med elever som var lite oroliga att det skulle börja brinna där de bor. Lugnt och stilla berättade jag om hur en brand kan börja i en skog och sprida sig med hög hastighet och helt överraskande bränna ner stora områden... Men mycket sällan nå fram till storstadens betonghus.
Men orsaken till huvudvärken är nog det som sker med släkt och vänner i Irak. Igår blev det sena samtal, textmeddelanden med olika nära och kära om dagsläget. Jag somnade med huvuden på skaft och vaknade tidigt av ett hejdundrande åskoväder och kraftiga störtskurar av regn som slog mot tak och fönster.
Nu när jag skriver till er ser jag paralleller med naturkrafters framfarande där vi inte kan styra och ställa så mycket och med ondsinta gruppers framfart i Irak.
By efter by, stad efter stad överrumplas och utsätts för ultimatum. Städer runt Mosul som tidigare ansetts vara ointagliga måste nu se fakta i vitögat. Många invånare, mestadels kristna, lämnar nu sina bostäder, hembygder där många generationer före dem har levt och odlat mark.
Livet är dem kärare än ägodelar. Tron är dem dyrbarare än att omfamna något påtvingat oönskat. Vart tar de vägen? Uppe i bergen tar de sin tillflykt i nödens stund. Glädjen är stor när de finner mat och dryck. Och de söker tröst i "Idag hjälper Herren".
Min och många andras frustration över det som händer gör oss mycket illa. Men vi vilar i att Gud på något sätt har situationen under kontroll... såsom i Gaza, Ukraina, Nigeria med flera områden.
Jag kan njuta av makes-tillverkade pannbiffar och potatis och årets hemlagade saft. Jag har mycket och i överflöd.
Hoppas du mår bra och att du ser att du är värdefull för både Gud och för andra människor.
Ingen lever för sig själv.
En ljusblå himmel med vita molnstrimmor här och där och nedåtgående solstrålars ljus som tar sig igenom det hela är en läkande, lisande syn.
måndag 28 juli 2014
Bad, sol och nyheter.
Käraste vänner.
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
måndag 23 juni 2014
Gunnel Linde in memorium
Yesterday,
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
lördag 21 juni 2014
The mountain al-Muqattam.
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
lördag 22 mars 2014
söndag 16 februari 2014
Kända fötter, begravning och Salome.
När det är som mest oväntat så slungas du rätt och slätt tillbaka till din barndom...
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
tisdag 4 februari 2014
Inget märkvärdigt med det.
Året är 2014 och månaden är februari.
Inget märkvärdigt med det.
Men ändå så slås jag av att tiden går så in i Norden fort.
Det är mycket som man vill/behöver göra och dagarna fylls snabbt.
Fast när man väntar på något så kryper tiden fram.
Jag väntar på något.
Det bästa är att njuta av nuet och ta en dag i sänder.
Jag skriver och skriver om och ibland är jag nöjd med det jag åstadkommit.
Ibland så känns det som jag trampar vatten.
Men det behövs uppförsbackar för att sen få njuta av nerförsluten!
På mitt köksbord ligger på vaxduken, bredvid laptopen, ett pennfodral i läder, en röd tuggad blyertspenna märkt ABA-skol Malmö, Modern arabic literature av MM Badawi, USB-minnen och på ett snurrvänligt karottunderlägg av marmor står en keramikskål med en härligt orange apelsin av märket Navelina i.
Inget märkvärdigt med det. Vissa dagar är bara såna.
onsdag 25 december 2013
En osminkad världsnyhet!
Julens budskap är inget hett förstasidesscoop för våra medier.
Huvudpersonen är inte stylad, piercad eller uppkopplad på sociala medier.
Nej, det naturliga eller rättare sagt det gudomliga inträffade för ca 2000 år sedan
i ett stall i Betlehem.
En väntad baby skulle komma att inte bara överraska sin unga moder och hennes
trolovade, som inte alls var delaktig i babyns tillblivande utan en hel värld, ända fram till dags dato.
Några herdar hade blivit informerade av en Guds ängel om att världens frälsare fötts och ligger i en krubba i Davids stad. En hel skara änglar visade sig också prisandes Gud. Herdarna gick till Betlehem och såg barnet som de hade hört om.
Tre vise män följde en stjärna och kom fram till födelseplatsen och tillbad den lille stackaren i det torftiga stallet och överlämnade dyrbara gåvor. Modern och den trolovade anade bara lite av vad som skulle komma att hända senare i barnets liv...
Babyn växte upp och blev en ung man med extraordinär visdom. Hans liv på jorden blev kort,
ca 30 år bara, men han har satt djupa spår i historien, litteraturen och i enskilda människors liv.
Han gjorde gott och ville rättvisa, helade sjuka och till och med återförde människor till livs.
Jag är glad att jag under mitt tredje gymnasieår kom i kontakt med Bibeln och fick veta mer om Jesus
Kristus som babyn och den unge mannen hette.
Jag bad en överlåtelsebön: Jesus Kristus, förlåt mig mina synder och fyll mig med din kärlek och frid.
Jag överlämnar mig i dina händer. Amen.
Sen den dagen försöker jag leva varje dag i enlighet med Guds vilja.
Nu har jag fyllt 60 år- vilket jag verkligen kan rekommendera.
Jag tog mod till mig och inbjöd till fest och nästan alla kunde komma.
Tack att ni förgyllde min dag!
Det var roligt att se alla vänner sitta och samtala och umgås runt lite mat och tårta förstås!
Men dagen innan, på självaste födelsedagen, blev jag helt överrumplad på mitt arbete när yngste sonen kom från Skåne med flickvän och sin storebror stormande in i klassrummet med sång och tårta.
Jag hade ställt in mig på att han inte skulle kunna komma till festen och så var han där. Dom hade startat kl 6 hemifrån Lund.
Lyckan var enorm och jag skrek och grät av lycka när jag såg vilka som orsakade tumultet i skolan. Eleverna bara tittade på och sa efteråt:
-Lisbeth, du grät va`!
Jag tror inte dom tidigare sett någon gråta av lycka. Jag räknade timmarna tills jag kunde gå hem och vara med familjen.
Den dagen glömmer jag aldrig.
Min kära, trogna följeslagare genom livet- mitt hjärta - har varit lite överväldigat de senaste veckorna
och jag har fått lite piller att stoppa i mig. Jag hoppas att det är övergående och att vi kan fortsätta på det fantastiska äventyret som kallas LIVET.
Allt gott till dig under julhelgen och många fina dagar framöver!
Länder som Irak, Syrien kämpar fortfarande och vi sänder våra böner om fred.
Flera barn föds just idag under Kristus-lika födslar i misär och enkla boningar. Må de få skydd, värme och mat som de behöver.
Kyrie eleison! Gud förbarma dig över oss!
söndag 17 november 2013
Basar, orkan och bemärkelsedag.
Mitten av november och fortfarande +grader, snöfritt här i Stockholmsområdet.
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
onsdag 16 oktober 2013
En liten kula med bara Dalarna på.
Vissa anekdoter rör sig självständigt mellan människor och får lite olika skrud beroende på vem som berättar. Så är även fallet för denna:
En karl från landskapet Dalarna hade rest till Stockholm.
Han gick in i en kartaffär och tittade på alla världens olika kartor som där försåldes och även betraktade han de stiliga jordgloberna som förevisades. Men han var inte riktigt nöjd där han gick omkring utan han stegade fram till disken
och frågade försäljaren som stod därbakom:
-Har ni ingen lita kula med bara Dalarna på?
Så slutar anekdoten och då brukar folk skratta.
I min bokhylla i vardagsrummet står en fin målad träkula med Dalarnas städer och vattendrag utmärkta med svart färg- inköpt i Dalarna.
Den är jag stolt över, liksom mitt Dala-ursprung.
Mor var född i Grängesberg just på denna dag-16 oktober - i Herrens år 1929. Jag tänker på henne särskilt i dag.
Här förleden hade jag turen att få komma till Falun och både göra nytta och ha nöjet.
Kommer du till Falun, besök då den vackra kyrkan på stora torget. Gå in i den.
En djup, dock hoppfull blå färg på väggarna gör hela interiören högtidlig och vacker. Och de stora mässingsljusstakarna i taket passar så fint in.
Utifrån reser sig klocktornet högt och i de översta fönstergluggarna på det är några glas trasiga.
Det känns ganska befriande att på vägen mot "himlen" så är inte allt så perfekt!
På biblioteket pratade jag om två författarinnor från två olika epoker i Egypten och pratade om
två typer av feminism: den osynliga och den synliga.
Av alla textutdrag jag kunnat valt så blev det bland annat en som handlade om våldet som förs vidare inom familjerna.
Och som en påminnelse om att vi inte behöver resa utomlands för att möta ondskan, så fick jag alldeles innan föredraget ett tänkvärt samtal med en kvinna som var utsatt precis här mitt i Sverige.
Förhoppningsvis finns här mer hjälp från samhällets sida för utsatta kvinnor än i Afrika.
Den yngste åhöraren var 3½ år endast och var mycket uppmärksam. Vad månne bli av detta fantastiska barn?! Den äldsta var 84 år och glad att höra om andra världsdelars innevånare.
Min syster har fyllt pensionär och firat i åtskilliga dagar. Hon är värd allt som firas kan. Hon var med till Falun. Vi hade fina dagar tillsammans där. Träffade olika släktingar, det kändes bra.
Kära systra min! Allt gott till dig önskar jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)