Att rädda liv

En kraftig duns hördes från verandans plasttak och jag såg något i storlek som en ekorre ramla ner ute på träplankorna på den del som är utan tak. Det gick fort och jag hoppade till där jag satt.
När jag med viss tveksamhet närmade mig fönstret och inte visste vad jag skulle förvänta mig att se, var det en märklig känsla jag hade.
Då jag tittade ut såg jag en koltrast ligga på ena sidan och dess näbb öppnade sig och stängdes som om fågeln kippade efter andan. Ögonen var alldeles stilla och likaså var resten av kroppen.
Det knöt sig i min mage och jag upprepade Gode Gud medan jag gick fram och tillbaka här inne i huset. Tankarna snurrade i mitt huvud. Kommer den dö? Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa den undan dess lidande?

Jag har ju hört sägas att det är barmhärtigare att slå ihjäl ett djur som lider. Men jag har aldrig med vilje och avsikt dödat ett djur tidigare. Under alla bilresor jag gjort har jag fasat för hur jag skulle reagera om ett rådjur skulle skutta ut framför min bil och bli skadad.

Jag tänkte att jag kanske kunde rädda fågeln och gick raskt efter dörrnyckeln, låste upp verandadörren och gick ut. Jag kände sån medömkan med fågeln som låg där. Jag ville se om den kunde stå upp. Vi har ett litet bordsset med borste och skyffel liggande där ute vid verandabordet.
Försiktigt tog jag skyffeln och förde buffande in den under fågelns buk. Den rätade sig lite och satte ena klon på plastytan. Jag buffade varsamt lite till och hela fågeln satt nu på skyffeln. Jag var alldeles varm av situationen. Jag kom att tänka på att fåglar vill ha luft under sina vingar och då kanske kan flyga vidare. Jag placerade hela skyffeln med den utmattade fågeln i plommonträdet i en klyka mellan två grendelar på en meters höjd. Så gick jag in igen.
Under den nästkommande timmen gick jag flera gånger fram till fönstret och observerade fågeln.
Den satt bara där utan att röra sig.

Men sista gången jag tittade ut så var fågeln borta. Jag rusade ut och kollade igenom gräsmattan ifall den  fallit ner. Tomt. Fågeln hade troligen fått en hjärnskakning och nu hämtat sig igen och är ute på nya flygfärder.  Det var en härlig tillfredsställelse att tro sig ha kunnat hjälpa ett liv!

I Syrien och också i Irak pågår krig, terrordåd och människor skadas och dödas. Alla vill hjälpa sina medmänniskor, men emot tunga vapen som orsakar stora kroppsskador står man sig slätt.
Jag var alldeles bedrövad av en liten skadad fågel, hur mycket större är inte då den frustration och hjälplöshet som befolkningen i Mellanöstern och vi närbesläktade känner med medmänniskor.  

Jag är glad att jag gått en hjärt- och lungräddningskurs. Det kan jag rekommendera. Man kan aldrig veta när olyckan drabbar en medmänniska, men jag vet att jag ska  göra så gott jag kan för att rädda liv!