Måndag i vecka 51 år 2012.
Tre dagar tills Dan kommer hem för jullov. Jag har redan anat att han längtar efter att få köttfärs- och vitkålsgryta med ris när han kommer.
Precis en vecka kvar till julafton. På jobbet härjar vinterkräksjukan och en del kollegor är hemma.
Det är bara att göra det bästa av situationen och ta itu med uppgifter som ska göras.
Igår åkte jag pendeltåget in till Stockholms city för att handla julklappar efter listan jag skrivit.
Det är skönt att åka in ensam och utsätta sig för alla tankar, känslor som bara kommer över en och låta dom få skölja igenom mig. Som infödd stockholmsflicka bär varje kvarter i stan något personligt minne.
Det var snömodd och ganska glest med fortgängare i stan. Vid Sergels torg fanns ett stort tält rymmande en marknad där det mesta såldes. Där invid stod en rad människor och demonstrerade för något som hade med Iran att göra. Lite längre bort låg en man på knä och spraymålade tavlor som han sen försålde.
Jag gick emot Hamngatan. Här och där satt tiggare på marken.
Jag funderade över vart vi är på väg när det vi hånade stormakterna för nu kan ses här: att inte kunna ta hand om sina egna "minsta" men satsa på stora projekt som ser bra ut.
Jag kom fram till Nordiska Kompaniet och stannade med folkskaran framför skyltfönstren som visar rörliga figurer som illustrerar Pippi, Pettson,Tomtebobarnen och Viktor Rydbergs dikt Tomten m fl.
Plötsligt var jag i tanken tillbaka som liten flicka:
Vi brukade, på skyltsöndagen inför första advent varje år, åka in, mamma syrran och jag, och titta på NKs fönster och så gå in en sväng i det väldoftande, nystrukna och julglittrande varuhuset.
Rulltrapporna fascinerade mig liksom den enorma dekorerade julgranen som hängde ifrån taket i det största utrymmet. Som sagt så gick vi en sväng därinne och tittade lika mycket på de fint klädda och friserade människorna som fanns där som på de varor som salufördes. Vi köpte aldrig något men vi kunde föreställa oss att vi hörde till.
Jag var redan då medveten om att det förekom olika ekonomiska klasser. Och så klart förstod jag vart jag hörde.
Oftast promenerade vi vidare till Paul U. Bergströms vid Hötorget och tittade även där på allt fint. Där handlade vi ibland.
Nu igår när jag var på NK var de flesta kunder jag såg unga och de gav sken av tillfredsställelse där de bar på sina vitsvarta papperskassar. Jag var där och handlade. Nuförtiden behöver jag inte bara titta utan jag kan välja att handla eller avstå från varuhuset.
Jag vet inte hur mycket min arbetarbakgrund eller min gudstro präglar min syn på och förhållande till pengar. Fortfarande vet jag att ekonomin ser olika ut för olika människor och att ett visst klädmärke inte är en garant för att plaggets bärare är mer värd än någon annan som är hel och ren.
Utanför affärerna i city står och sitter folk som tigger och Situation stockholm är ett bra sätt att göra en medmänniska väl.
Det gick fort att handla igår och snart var jag hemma igen. Jag passade på att baka lussekatter.
På kvällen såg vi hur Musikhjälpens aktion avslutades efter 6 dagar i Malmö. Härlig musik har hörts i radio och tv. Människor har önskat låtar och de tre "musiketörerna" Jason, Gina och Kodjo har lett programmen med den äran. Det gör mig glad att se hur små, stora ja alla har bidragit och uttalar goda föresatser. Dan som studerar i Lund hade åkt till Malmö och samlat pengar. Att jag fick en glimt av honom i folkvimlet i tv-rutan var bara bonus.
Medmänsklighet och empati från alla håll utöver Sverige resulterade i 23 miljoner kronor öronmärkta till rent vatten för slummens barn. Det var hjärtevärmande att se alla på torget som de tagit sig friheten att kalla Kärlekstorget.
Vi kan alla ge något till andra; Värme, leende, hjälpande hand, slant eller en kopp kaffe.
Jag slutar med ett citat från en sångtext:
"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir ljusare igen...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar