Ibland behöver man inte åka långt för att upptäcka nya otroliga ställen. I går var det Djurgården runt som nästan avverkades på 3 timmar. Genom att lämna de vanliga nöjesstråken och i stället följa strandpromenaden så hamnade jag och två vuxna söner på helt otroliga platser. Där fanns områden med urgamla ekar som var ihåliga. Sockerdricksträd skulle barn nog kalla dom. Vi såg träportalen som ledde in på Kronprinsessan Victoria och prins Daniels Kärleksstig, men vi gick inte in där.
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.
Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.
I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen.
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt. Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen.
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.
Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!
"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
Anders Frostensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar