Dear friends
After some time I finally am back in my blog. Family is ok and grandchildren are growing fast.
Today I came home from work finding a clean house and food on the table. Aren´t that blessings.
Husband and son had prepared it this friday. We ate and had some coffee or tea in the sofa. Then the son went out jogging, my husband returned to his papers spread all over the kitchentable in neat piles. I went out cycling in the lovely evening breeze. My pink helmet on and the training suit as well. I took a long ride finding many flowers bowing down in the bright green grass. Beautiful red clover just beside the road for cars!
Swallows are soaring in the sky. But not another person did I meet, football game on TV, my mind could take whatever direction it pleased.
I´m thankful for my black bicycle!
Now I have showered and am writing to you. Lots of nonsense you may think, but remember that the trivial also has its place in universe. Remember that Swedish summertime is here for a moment. Have a nice weekend.
fredag 16 juni 2017
tisdag 3 februari 2015
Historian upprepar sig.
Ibland räcker det att bara leva med i detta fantastiska äventyr som kallas liv. .Då blir det bara konstigt med medverkan på olika sätt i mediebruset.
Så har det varit för mig den senaste tiden.
Förutom influensan som slagit läger här i vår familj så finns det värre saker som upptar mitt sinne.
I Irak och Syrien förvärras situationen för varje dag som går, syns det mig.
Folk är på flykt. Folk har lämnat sitt "vardagsliv" för något nytt och osäkert. Och hem har i hast övergivits. De flesta pratar med sorg i rösten om att de varit tvungna att lämna sin jord, alltså fäderneslandet, till några som inte är berättigade till ägandet. Ska de kunna komma tillbaka? Svaret har ännu inte låtit höra av sig.
Våra böner stiger högt och klart likt sädesärlornas dans i sommarens uppvindar. Må de aldrig tystna!
I slutet av januari har minnesdagen av 70 år efter befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz firats, såväl här i Sverige som runt om i världen.
Det behövs berättas om och om igen om de hemskheter som utfördes och som tilläts utföras.
Vi ser på tv och hör dokumentärfilmernas speaker berätta om hur judar bokstavligen togs från sina hem och sattes på tågen till koncentrationslägren. De hade sina gula tygstjärnor på kläderna eller så hade de ett J stämplat i identitetskortet.
Med hjälp av de vita bussarna kunde många som blivit utsläppta ur lägren räddas till Sverige och börja sitt fortsatta/nya liv. Men alltför många är för evigt bortsuddade.
Yusuf säger att just så är situationen ju nu i Irak. Det tecknas ett arabiskt N på portarna så terroristerna vet vilka de ska angripa. Det knackas på dörren och folk får lämna sina hem, ägodelar med bara en kort tids varsel om det. De som härdat ut i det längsta i byarna, har nu också lämnat, pga att terroristerna närmar sig eller har tagit över. Städer som Kobane i Syrien är helt nedmejade och det lär dröja länge innan det blir normalt liv där igen.
"- Historian upprepar sig, fast på olika världsdelar...", konstaterar vi med avsky.
Få är de som överlevde judeförföljelsen, men de är beundransvärda. Under hela sina liv har de burit på fasansfulla vittnesbörd och genomlevt tidsperioder med sina nummer på armarna. först nu berättar många för sina anhöriga och omvärlden. Låt deras vittnesbörd aldrig tystna!
Under 50 talet hade vi en judisk familj i Hammarbyhöjden. Mor min brukade växla vänliga ord med frun i familjen som hade nummer under armbandsuret och jag blev medbjuden av en klasskamrat att komma till den jämnåriga mörkhåriga flickan i familjen. Frida heter hon och hon var en riktig hejare på att spela piano. Hon brukade spela och sjunga: eveno shalom aleicham, eveno shalom aleicham osv och både orden och melodin fastnade hos mig. Det var både exotiskt och samtidigt något outtalat heroiskt över hennes klara, starka röst. På den tiden förstod jag inte så mycket av vad hennes familj varit med om. Jag var bara ca 8 år.
Hon flyttade som vuxen till Israel och lever där med sin egen familj. Hon finns i mina tankar lite då och då.
En klasskamrat hade jag också som var judinna. Vi lekte inte tillsammans, hon bodde på en annan gata än min. Hon var inte med på kristendomslektionerna på lördagarna, då var hon i synagogan i stan. Det var inte så märkvärdigt med det, så var det bara.
I Lundskolan, Järfälla där jag tidigare arbetade var vi utsedda att få Emerichfondens stipendium för vårt gedigna arbete mot främlingsfientlighet och nazism.
Vi var några som åkte till Fryshuset och fick motta diplom, minnesstatyett och check ur den berömvärda socialarbetaren Emerich Roth´s egen hand. Han som besökt många skolor med sitt hemska men omskakande och uppväckande budskap i ord och bild.
Många från skolan kom och satt på läktaren och applåderade.
Efter bara några dagar blev den lilla men betydelsefulla glasstatyetten stulen från sin hedersplats i skolentrén. Den har inte ännu kommit tillbaka. Det går bara att spekulera varför och av vilka den bortförts.
En god vän till oss har mist sin mor som bodde i Irak. Vi deltog i en sittning här i Stockholm.
Mitt i allt, så reflekterade Yusuf: " -Här är nu hela min hemby, långt hemifrån!"
Och fädernes- jorden är i andras våld.
Idag åkte klassen pulka på idrotten. Det finns hur många sätt som helst att ta sig ner för en backe.
Och nästan alla är bra! Barnens skratt är befriande och hoppingivande. Må de alltid få vara glada och må deras framtid vara ljus! Vi är alla medansvariga att det blir så!
Så har det varit för mig den senaste tiden.
Förutom influensan som slagit läger här i vår familj så finns det värre saker som upptar mitt sinne.
I Irak och Syrien förvärras situationen för varje dag som går, syns det mig.
Folk är på flykt. Folk har lämnat sitt "vardagsliv" för något nytt och osäkert. Och hem har i hast övergivits. De flesta pratar med sorg i rösten om att de varit tvungna att lämna sin jord, alltså fäderneslandet, till några som inte är berättigade till ägandet. Ska de kunna komma tillbaka? Svaret har ännu inte låtit höra av sig.
Våra böner stiger högt och klart likt sädesärlornas dans i sommarens uppvindar. Må de aldrig tystna!
I slutet av januari har minnesdagen av 70 år efter befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz firats, såväl här i Sverige som runt om i världen.
Det behövs berättas om och om igen om de hemskheter som utfördes och som tilläts utföras.
Vi ser på tv och hör dokumentärfilmernas speaker berätta om hur judar bokstavligen togs från sina hem och sattes på tågen till koncentrationslägren. De hade sina gula tygstjärnor på kläderna eller så hade de ett J stämplat i identitetskortet.
Med hjälp av de vita bussarna kunde många som blivit utsläppta ur lägren räddas till Sverige och börja sitt fortsatta/nya liv. Men alltför många är för evigt bortsuddade.
Yusuf säger att just så är situationen ju nu i Irak. Det tecknas ett arabiskt N på portarna så terroristerna vet vilka de ska angripa. Det knackas på dörren och folk får lämna sina hem, ägodelar med bara en kort tids varsel om det. De som härdat ut i det längsta i byarna, har nu också lämnat, pga att terroristerna närmar sig eller har tagit över. Städer som Kobane i Syrien är helt nedmejade och det lär dröja länge innan det blir normalt liv där igen.
"- Historian upprepar sig, fast på olika världsdelar...", konstaterar vi med avsky.
Få är de som överlevde judeförföljelsen, men de är beundransvärda. Under hela sina liv har de burit på fasansfulla vittnesbörd och genomlevt tidsperioder med sina nummer på armarna. först nu berättar många för sina anhöriga och omvärlden. Låt deras vittnesbörd aldrig tystna!
Under 50 talet hade vi en judisk familj i Hammarbyhöjden. Mor min brukade växla vänliga ord med frun i familjen som hade nummer under armbandsuret och jag blev medbjuden av en klasskamrat att komma till den jämnåriga mörkhåriga flickan i familjen. Frida heter hon och hon var en riktig hejare på att spela piano. Hon brukade spela och sjunga: eveno shalom aleicham, eveno shalom aleicham osv och både orden och melodin fastnade hos mig. Det var både exotiskt och samtidigt något outtalat heroiskt över hennes klara, starka röst. På den tiden förstod jag inte så mycket av vad hennes familj varit med om. Jag var bara ca 8 år.
Hon flyttade som vuxen till Israel och lever där med sin egen familj. Hon finns i mina tankar lite då och då.
En klasskamrat hade jag också som var judinna. Vi lekte inte tillsammans, hon bodde på en annan gata än min. Hon var inte med på kristendomslektionerna på lördagarna, då var hon i synagogan i stan. Det var inte så märkvärdigt med det, så var det bara.
I Lundskolan, Järfälla där jag tidigare arbetade var vi utsedda att få Emerichfondens stipendium för vårt gedigna arbete mot främlingsfientlighet och nazism.
Vi var några som åkte till Fryshuset och fick motta diplom, minnesstatyett och check ur den berömvärda socialarbetaren Emerich Roth´s egen hand. Han som besökt många skolor med sitt hemska men omskakande och uppväckande budskap i ord och bild.
Många från skolan kom och satt på läktaren och applåderade.
Efter bara några dagar blev den lilla men betydelsefulla glasstatyetten stulen från sin hedersplats i skolentrén. Den har inte ännu kommit tillbaka. Det går bara att spekulera varför och av vilka den bortförts.
En god vän till oss har mist sin mor som bodde i Irak. Vi deltog i en sittning här i Stockholm.
Mitt i allt, så reflekterade Yusuf: " -Här är nu hela min hemby, långt hemifrån!"
Och fädernes- jorden är i andras våld.
Idag åkte klassen pulka på idrotten. Det finns hur många sätt som helst att ta sig ner för en backe.
Och nästan alla är bra! Barnens skratt är befriande och hoppingivande. Må de alltid få vara glada och må deras framtid vara ljus! Vi är alla medansvariga att det blir så!
tisdag 11 november 2014
Hymn to migrants. 35 years in the new nation.
On the occasion of 4 members of my family celebrating 35 years in Sweden,Happy anniversary!
They left, travelled, arrived, built a new home .
To all others on the move I write:
Hymn to Migrants.
So many people are out on the roads,
they walk for days to find a place
where they can put down their tired heads.
In a hurry they packed some things
they believed would comfort them,
when they arrive to a new place to substitute their home.
They sing In sha´allah-Halleluja, God willing, praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
But they have set out on a journey without a program printed in black,
in hope to reach for a refuge somewhere unknown.
Instead of staying with scorpions and snakes.
They sing In sha´allah- Halleluja, God willing, Praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
So many people are out on the roads,
children are jumping in cloths on the back of their mothers.
The rythm is their lollibye to sweet dreams
of Happiness.
The future isn´t their to see yet.
Today is all the Life they have.
They sing In sha´allah- Halleluja, God willing, praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
So many people are out on the roads,
some will live and some will die from the efforts.
The past is left behind and the future is far ahead.
Today is all the Life we all have.
We sing In sha´allah- Halleluja, God willing, Praise the Lord.
All we see is dust and lack of Water, but we trust that we are heard.
Lisbeth Johansson Ishaq 2014 11 12.
söndag 5 oktober 2014
Nordiskt semitist-Symposium och Malmö FF:s guldgäng.
Hemma igen efter fina dagar i Lund.
Jag var inbjuden till Nordiska semitistsymposiet i Lund och åkte dit med en presentation av ett avhandlingsavsnitt.
Vanligtvis brukar symposiet gå av stapeln under sommaren i Kivik. Av olika skäl så ändrades tiden och platsen.
För mig gjorde det ingen skillnad, det viktigaste är att träffa kollegor och få ta del av olika ämnesområden. Det ger mig inspiration och utmaning att fortsätta mina studier. Jag är inte ensam om att gilla att undersöka detaljer inom ett "smalt område" som semitiska språk anses utgöra här i Sverige ( i gemene mun).
Att få tillfälle att berätta om mitt arbete med Mayy Ziyadah är alltid en stor glädje. Förhoppningsvis blev fler nyfikna på den egyptiska författarinnan.
En fantastisk guidad tur bjöds vi på runt i det historiska Lund. Stadsantikvarieämbetet stod för expertisen. Vädret var fint och det kändes som sensommar så här i början av oktober.
På en av kvällarna delade vi en utsökt middag i avkopplande miljö. Och vi hade ytterligare tillfälle att prata om sånt vi har närmast hjärtat och tillfällen till skratt gavs också.
Jag bodde på studentboendet där min son bor och vi kunde dela frukost och ledig tid med varandra.
Jag är otroligt stolt över att han just nu väljer att ta en nybörjar kurs i arabiska. Vi pratade arabiska och svenska hemma när han var mindre, men ingen modersmålsundervisning hade han.
Så nu får han börja med grunderna såsom alfabetet. Kämpa på, Dan!
När jag skulle flyga hem med Malm Aviation på lördag eftermiddag fick jag en bra fönsterplats. En dam hade platsen vid gången och så var det tomt oss emellan.
I sista stund kom flygvärdinnan med en yngling och sa åt honom att här kan han sitta.
Vi gjorde plats åt honom. Han satte sig genast och tog händerna för ansiktet och såg ut att vara ledsen eller trött. I mitt inre skapade jag flera scenarion som kanske utspelades för honom.
Flygvärdinnan serverade kaffe och kaka. Ynglingen sov.
När vi fick de varma tygservetterna, så hade han vaknat till. Han tog en i sina händer och höll stilla.
Efter ett tag kom flygvärdinnan med ett papper och en penna, frågade ynglingen om han ville skriva en autograf. Jag tittade åt sidan, kände inte igen honom. Han skrev sitt namn på det redan fulltecknade pappret.
Så jag frågade: Man ska tydligen känna till dig, vad gör du?
-Jag spelar fotboll, Malmö FF.
-vad heter du? Han sa sitt namn.
Damen vid gången sa: Ja och berätta vad ni gjort!
-Vi har kommit med i Champions League.
Jag insåg att jag var helt ute ur leken. Jag fattade inte att jag satt bredvid en superhet fotbollsspelare från Malmö FF.
Jag sa nåt mer lite artigt.
Jag berättade att jag varit orolig för honom att han satt och sov.
Han berättade att han var flygrädd och också jättetrött.
-OK sa jag, sov vidare, jag ska inte störa mer.
-Det är lugnt, sa ynglingen. Och sov vidare.
När vi gick av, önskade jag honom -Lycka till! innan han försvann ut genom flygplansdörren.
Jag sms: ade till min son Dan, sa att hela Malmö FF laget varit på planet.
Som svar fick jag ett foto. "Om du ser den här spelaren så be om ett kort med honom".
Vid bagagebandet stod alla passagerare och väntade på sina väskor. Jag såg att alla killarna i svarta overaller var unga i åldern och mycket trevliga till sättet, jag tittade runt efter nån som liknade den som var på SMS-fotot.
Jag gick fram till en som nog var han och jag förklarade mig. Bad att få ett kort.
-Din son menar nog Markus, men du får gärna ta ett kort av oss tre.
Jag tog fotot med mobiltelefonen; kände mig jättedum och ganska nervös när jag skulle trycka av.
Och sen den allra dummaste frågan:
- Ska ni spela match här eller göra nåt annat roligt?
-Vi spelar match mot AIK imorgon.
Återigen sa jag LYCKA TILL!
(Hur ska jag förklara det här mötet på måndag för barnen på Fritidsklubben? Jag ÄR en gammal dinosauriesort!)
Senare sände jag kortet till Dan.
På fotot hade jag fångat de tre fina grabbarna Johan Hammar (mittback), Zlatan Azinovic (2:e målvakt) Erik Johansson(mittback i landslaget).
Sen läste jag i lördagens kvällstidning om Champions League och alla pengar som spelarna skulle spela in genom matchen.
.
Och idag väntade jag med spänning på att höra hur deras match mot AIK gått. Det gällde ju att ta allsvenskt guld.
Nu här på söndagskvällen hörde jag att Malmö FF vunnit. Grattis grabbar!
Synd att så mycket fokuseras på ekonomin som tydligen sätter guld glorior över era huvuden.
Men guldgloriorna kommer inte med pengarna:
Jag mötte och såg ett gäng hyvens fina grabbar, bara lite yngre eller lika gamla som min son.
Glada, flygrädda, trötta OCH artiga att göra en 60-årig tant till en nyvunnen Malmö FF-fan!!
onsdag 3 september 2014
Come freedom and peace!
A heavy week has passed.
In Iraq we have lost three relatives who had left their homes,
were looking for shelter and Peace in northern parts of the country.
Imagine you had to leave your home within 24 hours and not bring anything
with you. Picture yourself arriving to a city without having relation to it.
How would you get food and water? If you were ill or weak, who would give you
medicin? And where would you lay down your head when the night is drawing near?
Many are the people fleeing and suffering from dispair to the degree that they die.
They will be buried in foreign soil and not where they had their nearest to sleep beside.
Kyrie eleison! We pray that every individual under opression soon will feel freedom and Peace in their lives!
måndag 25 augusti 2014
My dear Blue Kongo!
Now I´m back at work again after summer holiday. I can´t estimate how many times I have given and recieved the sentence:
-"How has your summer been?".
My lips answers :
- " Well, the sun has been shining on me."
And after a theatrical pause I add: "- It has been peace here.
It is with great gratitude I emphasize that our country has peace and is rather calm.
Our relatives living in Iraq has had a terrible summer with escalating violant rages of waves from evil-hearted individuals. Houses has been left, lives have been destroyed and relations tored down.
Men with dark hearts have challenged the citizens to embrace another belief or to leave their towns.
Individuals are clustering themselves together and encouraging each other to do worse and worse things to other people.
May God enlighten their minds and fill them with love instead.
I am glad that many countries around the world want to contribute with reliefwork: supporting with food, water and shelter mainly. And multiple demonstrations has been organized in many countries with the plead to stop the violence and leave the people in their homeareas.
So, I am very happy over my weekly rutin going to and from work, taking care of family and house.
Rain and thunder, late buses are nothing to complain over in comparison with the sufferings that our fellow-human beings are living every day.
Excuse me if I am too much talking about only one country, I know many other countries that are having a hard time also. We may together raise a "Kyrie eleison -May God have mercy"!
Yesterday I could reap my harvest of potatoes from the soil in our small garden. One full bucket of the beautiful potatoe named Blue Kongo! Joy over joy!
torsdag 7 augusti 2014
Skogsbrand och större katastrofer.
Idag har jag haft huvudvärk hela dagen. Kanske beror det på röklukten som kom in genom sovrumsfönstret under natten. Den vidsträckta branden som härjar i Västmanland och Dalarna är en riktig utmaning för området och dess invånare. Hela Sverige är engagerat i branden.
Under lunchen idag pratade jag med elever som var lite oroliga att det skulle börja brinna där de bor. Lugnt och stilla berättade jag om hur en brand kan börja i en skog och sprida sig med hög hastighet och helt överraskande bränna ner stora områden... Men mycket sällan nå fram till storstadens betonghus.
Men orsaken till huvudvärken är nog det som sker med släkt och vänner i Irak. Igår blev det sena samtal, textmeddelanden med olika nära och kära om dagsläget. Jag somnade med huvuden på skaft och vaknade tidigt av ett hejdundrande åskoväder och kraftiga störtskurar av regn som slog mot tak och fönster.
Nu när jag skriver till er ser jag paralleller med naturkrafters framfarande där vi inte kan styra och ställa så mycket och med ondsinta gruppers framfart i Irak.
By efter by, stad efter stad överrumplas och utsätts för ultimatum. Städer runt Mosul som tidigare ansetts vara ointagliga måste nu se fakta i vitögat. Många invånare, mestadels kristna, lämnar nu sina bostäder, hembygder där många generationer före dem har levt och odlat mark.
Livet är dem kärare än ägodelar. Tron är dem dyrbarare än att omfamna något påtvingat oönskat. Vart tar de vägen? Uppe i bergen tar de sin tillflykt i nödens stund. Glädjen är stor när de finner mat och dryck. Och de söker tröst i "Idag hjälper Herren".
Min och många andras frustration över det som händer gör oss mycket illa. Men vi vilar i att Gud på något sätt har situationen under kontroll... såsom i Gaza, Ukraina, Nigeria med flera områden.
Jag kan njuta av makes-tillverkade pannbiffar och potatis och årets hemlagade saft. Jag har mycket och i överflöd.
Hoppas du mår bra och att du ser att du är värdefull för både Gud och för andra människor.
Ingen lever för sig själv.
En ljusblå himmel med vita molnstrimmor här och där och nedåtgående solstrålars ljus som tar sig igenom det hela är en läkande, lisande syn.
måndag 28 juli 2014
Bad, sol och nyheter.
Käraste vänner.
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
måndag 23 juni 2014
Gunnel Linde in memorium
Yesterday,
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
lördag 21 juni 2014
The mountain al-Muqattam.
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
lördag 22 mars 2014
söndag 16 februari 2014
Kända fötter, begravning och Salome.
När det är som mest oväntat så slungas du rätt och slätt tillbaka till din barndom...
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
tisdag 4 februari 2014
Inget märkvärdigt med det.
Året är 2014 och månaden är februari.
Inget märkvärdigt med det.
Men ändå så slås jag av att tiden går så in i Norden fort.
Det är mycket som man vill/behöver göra och dagarna fylls snabbt.
Fast när man väntar på något så kryper tiden fram.
Jag väntar på något.
Det bästa är att njuta av nuet och ta en dag i sänder.
Jag skriver och skriver om och ibland är jag nöjd med det jag åstadkommit.
Ibland så känns det som jag trampar vatten.
Men det behövs uppförsbackar för att sen få njuta av nerförsluten!
På mitt köksbord ligger på vaxduken, bredvid laptopen, ett pennfodral i läder, en röd tuggad blyertspenna märkt ABA-skol Malmö, Modern arabic literature av MM Badawi, USB-minnen och på ett snurrvänligt karottunderlägg av marmor står en keramikskål med en härligt orange apelsin av märket Navelina i.
Inget märkvärdigt med det. Vissa dagar är bara såna.
onsdag 25 december 2013
En osminkad världsnyhet!
Julens budskap är inget hett förstasidesscoop för våra medier.
Huvudpersonen är inte stylad, piercad eller uppkopplad på sociala medier.
Nej, det naturliga eller rättare sagt det gudomliga inträffade för ca 2000 år sedan
i ett stall i Betlehem.
En väntad baby skulle komma att inte bara överraska sin unga moder och hennes
trolovade, som inte alls var delaktig i babyns tillblivande utan en hel värld, ända fram till dags dato.
Några herdar hade blivit informerade av en Guds ängel om att världens frälsare fötts och ligger i en krubba i Davids stad. En hel skara änglar visade sig också prisandes Gud. Herdarna gick till Betlehem och såg barnet som de hade hört om.
Tre vise män följde en stjärna och kom fram till födelseplatsen och tillbad den lille stackaren i det torftiga stallet och överlämnade dyrbara gåvor. Modern och den trolovade anade bara lite av vad som skulle komma att hända senare i barnets liv...
Babyn växte upp och blev en ung man med extraordinär visdom. Hans liv på jorden blev kort,
ca 30 år bara, men han har satt djupa spår i historien, litteraturen och i enskilda människors liv.
Han gjorde gott och ville rättvisa, helade sjuka och till och med återförde människor till livs.
Jag är glad att jag under mitt tredje gymnasieår kom i kontakt med Bibeln och fick veta mer om Jesus
Kristus som babyn och den unge mannen hette.
Jag bad en överlåtelsebön: Jesus Kristus, förlåt mig mina synder och fyll mig med din kärlek och frid.
Jag överlämnar mig i dina händer. Amen.
Sen den dagen försöker jag leva varje dag i enlighet med Guds vilja.
Nu har jag fyllt 60 år- vilket jag verkligen kan rekommendera.
Jag tog mod till mig och inbjöd till fest och nästan alla kunde komma.
Tack att ni förgyllde min dag!
Det var roligt att se alla vänner sitta och samtala och umgås runt lite mat och tårta förstås!
Men dagen innan, på självaste födelsedagen, blev jag helt överrumplad på mitt arbete när yngste sonen kom från Skåne med flickvän och sin storebror stormande in i klassrummet med sång och tårta.
Jag hade ställt in mig på att han inte skulle kunna komma till festen och så var han där. Dom hade startat kl 6 hemifrån Lund.
Lyckan var enorm och jag skrek och grät av lycka när jag såg vilka som orsakade tumultet i skolan. Eleverna bara tittade på och sa efteråt:
-Lisbeth, du grät va`!
Jag tror inte dom tidigare sett någon gråta av lycka. Jag räknade timmarna tills jag kunde gå hem och vara med familjen.
Den dagen glömmer jag aldrig.
Min kära, trogna följeslagare genom livet- mitt hjärta - har varit lite överväldigat de senaste veckorna
och jag har fått lite piller att stoppa i mig. Jag hoppas att det är övergående och att vi kan fortsätta på det fantastiska äventyret som kallas LIVET.
Allt gott till dig under julhelgen och många fina dagar framöver!
Länder som Irak, Syrien kämpar fortfarande och vi sänder våra böner om fred.
Flera barn föds just idag under Kristus-lika födslar i misär och enkla boningar. Må de få skydd, värme och mat som de behöver.
Kyrie eleison! Gud förbarma dig över oss!
söndag 17 november 2013
Basar, orkan och bemärkelsedag.
Mitten av november och fortfarande +grader, snöfritt här i Stockholmsområdet.
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
onsdag 16 oktober 2013
En liten kula med bara Dalarna på.
Vissa anekdoter rör sig självständigt mellan människor och får lite olika skrud beroende på vem som berättar. Så är även fallet för denna:
En karl från landskapet Dalarna hade rest till Stockholm.
Han gick in i en kartaffär och tittade på alla världens olika kartor som där försåldes och även betraktade han de stiliga jordgloberna som förevisades. Men han var inte riktigt nöjd där han gick omkring utan han stegade fram till disken
och frågade försäljaren som stod därbakom:
-Har ni ingen lita kula med bara Dalarna på?
Så slutar anekdoten och då brukar folk skratta.
I min bokhylla i vardagsrummet står en fin målad träkula med Dalarnas städer och vattendrag utmärkta med svart färg- inköpt i Dalarna.
Den är jag stolt över, liksom mitt Dala-ursprung.
Mor var född i Grängesberg just på denna dag-16 oktober - i Herrens år 1929. Jag tänker på henne särskilt i dag.
Här förleden hade jag turen att få komma till Falun och både göra nytta och ha nöjet.
Kommer du till Falun, besök då den vackra kyrkan på stora torget. Gå in i den.
En djup, dock hoppfull blå färg på väggarna gör hela interiören högtidlig och vacker. Och de stora mässingsljusstakarna i taket passar så fint in.
Utifrån reser sig klocktornet högt och i de översta fönstergluggarna på det är några glas trasiga.
Det känns ganska befriande att på vägen mot "himlen" så är inte allt så perfekt!
På biblioteket pratade jag om två författarinnor från två olika epoker i Egypten och pratade om
två typer av feminism: den osynliga och den synliga.
Av alla textutdrag jag kunnat valt så blev det bland annat en som handlade om våldet som förs vidare inom familjerna.
Och som en påminnelse om att vi inte behöver resa utomlands för att möta ondskan, så fick jag alldeles innan föredraget ett tänkvärt samtal med en kvinna som var utsatt precis här mitt i Sverige.
Förhoppningsvis finns här mer hjälp från samhällets sida för utsatta kvinnor än i Afrika.
Den yngste åhöraren var 3½ år endast och var mycket uppmärksam. Vad månne bli av detta fantastiska barn?! Den äldsta var 84 år och glad att höra om andra världsdelars innevånare.
Min syster har fyllt pensionär och firat i åtskilliga dagar. Hon är värd allt som firas kan. Hon var med till Falun. Vi hade fina dagar tillsammans där. Träffade olika släktingar, det kändes bra.
Kära systra min! Allt gott till dig önskar jag!
lördag 28 september 2013
Knyt ihop vänskapens lösa band igen!
Att återuppta en kontakt med vänner från lång tid tillbaka och finna att den hela tiden varit knuten skapar eufori och gör mig varm i hjärtat.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Hur gör vi då, del 5 - Emil Jensen - "Samma värld" - YouTube
23 nov 2012 - Överfört av Naturskyddsföreningen
Hur gör vi då? - ekonomin, klimatet och framtiden är titeln på Naturskyddsföreningens stora årliga konferens ...Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
måndag 9 september 2013
Bergsbyn Maalula
Maalula, Syrien.
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
tisdag 27 augusti 2013
Världen håller andan.
Världen håller andan.
Länder i väst mobiliserar sig.
Den annars klarblå himlen och dess ljumma vindar börjar få slöjor av alltmer tjocknande moln.
Syrien är uppochnervänt av stridande parter. I förra veckan drabbades Damaskus förorten Ghouta av en gasattack i storleksordning som Halabja i Kurdistan. Hundratals offer, mestadels civila och många barn drabbades.Världen såg och reagerade. Snart kommer vapenstriden att bryta ut. Som om det inte redan räcker med allt kaos i det oroliga Syrien.
Kyrie eleison, förbarma dig Herre!
Ingen vinner i krig, alla är förlorare- ett gammalt talesätt som är sant.
I Egypten är det också oroligt. Människor går ut på gatorna för att medverka i historiska skeden, de vill leva i demokrati. Nu har inte bara människor fallit offer i strider utan många historiska platser har också drabbats. Biblioteket i Alexandria har blivit plundrat på gamla dokument. Även andra platser av historiska värden anfäktas.
Här hemma följer vi händelserna via al-Arabiyya tv kanal.De svenska medierna rapporterar endast bråkdelen av det som pågår.
Dawit Isak har nu suttit i fängelse i Eritrea i 12 år!
Idag har jag plockat nyfallna plommon från Opal-trädet. Jag lyfte dom som om vore vart och ett av dem ett ägg. De skadade går till komposten. De nyplockade från trädet går till köket och till våra längtande munnar. De nyfallna blir till marmelad.
"Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!
Med bävan vi ser hur herrar med makt
planerar för kaos och sprider fördärv
och slösar miljarder på vapen för slakt."
(Ur Psalmer och sånger. Psalm 713,v 2.)
söndag 4 augusti 2013
Jag tror du har räddat mitt liv idag!
"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)