onsdag 25 december 2013
En osminkad världsnyhet!
Julens budskap är inget hett förstasidesscoop för våra medier.
Huvudpersonen är inte stylad, piercad eller uppkopplad på sociala medier.
Nej, det naturliga eller rättare sagt det gudomliga inträffade för ca 2000 år sedan
i ett stall i Betlehem.
En väntad baby skulle komma att inte bara överraska sin unga moder och hennes
trolovade, som inte alls var delaktig i babyns tillblivande utan en hel värld, ända fram till dags dato.
Några herdar hade blivit informerade av en Guds ängel om att världens frälsare fötts och ligger i en krubba i Davids stad. En hel skara änglar visade sig också prisandes Gud. Herdarna gick till Betlehem och såg barnet som de hade hört om.
Tre vise män följde en stjärna och kom fram till födelseplatsen och tillbad den lille stackaren i det torftiga stallet och överlämnade dyrbara gåvor. Modern och den trolovade anade bara lite av vad som skulle komma att hända senare i barnets liv...
Babyn växte upp och blev en ung man med extraordinär visdom. Hans liv på jorden blev kort,
ca 30 år bara, men han har satt djupa spår i historien, litteraturen och i enskilda människors liv.
Han gjorde gott och ville rättvisa, helade sjuka och till och med återförde människor till livs.
Jag är glad att jag under mitt tredje gymnasieår kom i kontakt med Bibeln och fick veta mer om Jesus
Kristus som babyn och den unge mannen hette.
Jag bad en överlåtelsebön: Jesus Kristus, förlåt mig mina synder och fyll mig med din kärlek och frid.
Jag överlämnar mig i dina händer. Amen.
Sen den dagen försöker jag leva varje dag i enlighet med Guds vilja.
Nu har jag fyllt 60 år- vilket jag verkligen kan rekommendera.
Jag tog mod till mig och inbjöd till fest och nästan alla kunde komma.
Tack att ni förgyllde min dag!
Det var roligt att se alla vänner sitta och samtala och umgås runt lite mat och tårta förstås!
Men dagen innan, på självaste födelsedagen, blev jag helt överrumplad på mitt arbete när yngste sonen kom från Skåne med flickvän och sin storebror stormande in i klassrummet med sång och tårta.
Jag hade ställt in mig på att han inte skulle kunna komma till festen och så var han där. Dom hade startat kl 6 hemifrån Lund.
Lyckan var enorm och jag skrek och grät av lycka när jag såg vilka som orsakade tumultet i skolan. Eleverna bara tittade på och sa efteråt:
-Lisbeth, du grät va`!
Jag tror inte dom tidigare sett någon gråta av lycka. Jag räknade timmarna tills jag kunde gå hem och vara med familjen.
Den dagen glömmer jag aldrig.
Min kära, trogna följeslagare genom livet- mitt hjärta - har varit lite överväldigat de senaste veckorna
och jag har fått lite piller att stoppa i mig. Jag hoppas att det är övergående och att vi kan fortsätta på det fantastiska äventyret som kallas LIVET.
Allt gott till dig under julhelgen och många fina dagar framöver!
Länder som Irak, Syrien kämpar fortfarande och vi sänder våra böner om fred.
Flera barn föds just idag under Kristus-lika födslar i misär och enkla boningar. Må de få skydd, värme och mat som de behöver.
Kyrie eleison! Gud förbarma dig över oss!
söndag 17 november 2013
Basar, orkan och bemärkelsedag.
Mitten av november och fortfarande +grader, snöfritt här i Stockholmsområdet.
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
onsdag 16 oktober 2013
En liten kula med bara Dalarna på.
Vissa anekdoter rör sig självständigt mellan människor och får lite olika skrud beroende på vem som berättar. Så är även fallet för denna:
En karl från landskapet Dalarna hade rest till Stockholm.
Han gick in i en kartaffär och tittade på alla världens olika kartor som där försåldes och även betraktade han de stiliga jordgloberna som förevisades. Men han var inte riktigt nöjd där han gick omkring utan han stegade fram till disken
och frågade försäljaren som stod därbakom:
-Har ni ingen lita kula med bara Dalarna på?
Så slutar anekdoten och då brukar folk skratta.
I min bokhylla i vardagsrummet står en fin målad träkula med Dalarnas städer och vattendrag utmärkta med svart färg- inköpt i Dalarna.
Den är jag stolt över, liksom mitt Dala-ursprung.
Mor var född i Grängesberg just på denna dag-16 oktober - i Herrens år 1929. Jag tänker på henne särskilt i dag.
Här förleden hade jag turen att få komma till Falun och både göra nytta och ha nöjet.
Kommer du till Falun, besök då den vackra kyrkan på stora torget. Gå in i den.
En djup, dock hoppfull blå färg på väggarna gör hela interiören högtidlig och vacker. Och de stora mässingsljusstakarna i taket passar så fint in.
Utifrån reser sig klocktornet högt och i de översta fönstergluggarna på det är några glas trasiga.
Det känns ganska befriande att på vägen mot "himlen" så är inte allt så perfekt!
På biblioteket pratade jag om två författarinnor från två olika epoker i Egypten och pratade om
två typer av feminism: den osynliga och den synliga.
Av alla textutdrag jag kunnat valt så blev det bland annat en som handlade om våldet som förs vidare inom familjerna.
Och som en påminnelse om att vi inte behöver resa utomlands för att möta ondskan, så fick jag alldeles innan föredraget ett tänkvärt samtal med en kvinna som var utsatt precis här mitt i Sverige.
Förhoppningsvis finns här mer hjälp från samhällets sida för utsatta kvinnor än i Afrika.
Den yngste åhöraren var 3½ år endast och var mycket uppmärksam. Vad månne bli av detta fantastiska barn?! Den äldsta var 84 år och glad att höra om andra världsdelars innevånare.
Min syster har fyllt pensionär och firat i åtskilliga dagar. Hon är värd allt som firas kan. Hon var med till Falun. Vi hade fina dagar tillsammans där. Träffade olika släktingar, det kändes bra.
Kära systra min! Allt gott till dig önskar jag!
lördag 28 september 2013
Knyt ihop vänskapens lösa band igen!
Att återuppta en kontakt med vänner från lång tid tillbaka och finna att den hela tiden varit knuten skapar eufori och gör mig varm i hjärtat.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Hur gör vi då, del 5 - Emil Jensen - "Samma värld" - YouTube
23 nov 2012 - Överfört av Naturskyddsföreningen
Hur gör vi då? - ekonomin, klimatet och framtiden är titeln på Naturskyddsföreningens stora årliga konferens ...Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
måndag 9 september 2013
Bergsbyn Maalula
Maalula, Syrien.
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
tisdag 27 augusti 2013
Världen håller andan.
Världen håller andan.
Länder i väst mobiliserar sig.
Den annars klarblå himlen och dess ljumma vindar börjar få slöjor av alltmer tjocknande moln.
Syrien är uppochnervänt av stridande parter. I förra veckan drabbades Damaskus förorten Ghouta av en gasattack i storleksordning som Halabja i Kurdistan. Hundratals offer, mestadels civila och många barn drabbades.Världen såg och reagerade. Snart kommer vapenstriden att bryta ut. Som om det inte redan räcker med allt kaos i det oroliga Syrien.
Kyrie eleison, förbarma dig Herre!
Ingen vinner i krig, alla är förlorare- ett gammalt talesätt som är sant.
I Egypten är det också oroligt. Människor går ut på gatorna för att medverka i historiska skeden, de vill leva i demokrati. Nu har inte bara människor fallit offer i strider utan många historiska platser har också drabbats. Biblioteket i Alexandria har blivit plundrat på gamla dokument. Även andra platser av historiska värden anfäktas.
Här hemma följer vi händelserna via al-Arabiyya tv kanal.De svenska medierna rapporterar endast bråkdelen av det som pågår.
Dawit Isak har nu suttit i fängelse i Eritrea i 12 år!
Idag har jag plockat nyfallna plommon från Opal-trädet. Jag lyfte dom som om vore vart och ett av dem ett ägg. De skadade går till komposten. De nyplockade från trädet går till köket och till våra längtande munnar. De nyfallna blir till marmelad.
"Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!
Med bävan vi ser hur herrar med makt
planerar för kaos och sprider fördärv
och slösar miljarder på vapen för slakt."
(Ur Psalmer och sånger. Psalm 713,v 2.)
söndag 4 augusti 2013
Jag tror du har räddat mitt liv idag!
"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
tisdag 30 juli 2013
Guds kärlek är som stranden och som gräset.
Ibland behöver man inte åka långt för att upptäcka nya otroliga ställen. I går var det Djurgården runt som nästan avverkades på 3 timmar. Genom att lämna de vanliga nöjesstråken och i stället följa strandpromenaden så hamnade jag och två vuxna söner på helt otroliga platser. Där fanns områden med urgamla ekar som var ihåliga. Sockerdricksträd skulle barn nog kalla dom. Vi såg träportalen som ledde in på Kronprinsessan Victoria och prins Daniels Kärleksstig, men vi gick inte in där.
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.
Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.
I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen.
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt. Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen.
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.
Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!
"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
Anders Frostensson
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.
Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.
I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen.
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt. Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen.
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.
Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!
"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
Anders Frostensson
torsdag 18 juli 2013
Härligt med glada människor.
Idag kom brevbäraren i sin gula bil.
Sidorutan var nervevad och hennes ena bruna arm sträcktes ut och handen öppnade låda efter låda och stoppade i posten. Det var en glad schlager som spelades på hennes bilradio och volymen var uppskruvad. Hennes mun sjöng med i texterna med euforisk inlevelse. Jag stannade upp där jag var och följde henne med blicken där hon tog sig fram från brevlåda till brevlåda.
Hela situationen spred härlig sommarglädje över vår gata.
När hon passerade vinkade vi till varandra och sen var hon borta igen.
Jag kände igen mig i min egen bilkörning som ofta ackompanjeras till mitt drillande till härliga låtar från radion.
Mycket hänger på vårt eget humör hur dagen ska bli.
Nelson Mandela, Sydafrika fyller 95 år idag. Dawit Isak är fortfarande fängslad i Eritrea. Syriens folk lider nöd.
Gör vad du kan för att världen ska bli bättre. Alla kan göra något.
Dagens sommartips: Tälj en barkbåt, pynta den med det du har i verktygslådan.
Gläd dig i Herren alltid, återigen säger jag, gläd dig! Filipperbrevet 4:4.
onsdag 17 juli 2013
Summer in the city (Stockholm)
Värmen är här och semestern har jag börjat vänja mig vid.
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)