I fredags arbetade jag sista dagen innan semestern. Vi hade en fin dag med de barn som lämnats i vår vård. Roliga lekar såsom Burken, Ge mig en vink, i skogsdungen där nog alla Sveriges myggor samlats, höll oss trollbundna under en bra stund. Spänningen dallrade när någon räknade med händerna för ögonen och alla andra sprang till olika gömställen bakom träd, buskar och stenar. Glädjen bubblade när alla hade hittats. Sen njöt vi en god lunch vid borden som dukats av de äldsta. Och så var det dags för årets Vattenkrig!
Barn och vuxna kastar kaskader av vatten på varandra med hjälp av plastmuggar, vattenpistoler. Vi blir blötare och blötare.
Det finns inget roligare än när vi låter barnen få attackera oss vuxna med vattnet och vi skriker och springer undan. Alla är glada och det känns Sommar i luften. Det gör inget att vi är på en asfalterad skolgård.
Omklädning igen och så har vi en härlig glassfest tillsammans.
Kramar och goda tankar delas innan vi allesammans skiljs åt för ledighet.
Jag åkte in till stan direkt efter arbetet och mötte 2 goda väninnor. Vi åt gott och pratade, skrattade länge. En bra början på semestern alltså.
Men vi går tillbaka lite i tiden.
Det jag vill berätta om idag är alla missade ögonblick, roliga upplevelser, allmängiltiga artighetsfraser och vackra vyer:
Jag åkte pendeltåg och såg människor, hörde dom tala, skratta och såg alla fantastiska packningar. Undrade vid Centralstationen till exempel hur den korta, lilla 11års-scouten som sist i ledet dignade under en jätteryggsäck, där sovsäcken släpade efter, skulle klara sig under resten av hajken. Förmodligen följer han inte med nästa år eller så blir han en extrem naturmänniska i äldre år- sånt kan jag bara spekulera om.
Oj vad dom bygger om vid stationen! Allt ändras och flyttas. Vart tog toaletterna vägen? Jo en trappa upp i stora hallen bakom en masonitvägg fanns dom. Men varför innebar flytten en kostnadsökning?
Förr kostade det 5 kronor och nu 10 kronor för ett aldrig så kort besök. Jag sa till killen i kassan att nu får det lov att vara fint härinne om det ska vara värt guldpengen! Han förstod nog inte mitt resonemang eller så var han alldeles för ung för att ha varit med på 5 kronors tiden.
Jag tog rulltrappan ner mot tunnelbanan och såg motströmmen av resenärer som åkte uppåt. Många talade tyska och engelska, hörde jag. Kul att turisterna kommer till vår vackra stad.
I tunnelbanevagnen var det lagom med tomma säten. Jag valde ett vid mittgången och såg långt framåt i vagnen. Då slog det mig igen, det som bara blixtrat igenom mitt huvud tidigare under resan; alla sitter upptagna med mobiltelefoner! De håller dom vid örat eller i händerna.
Det hade varit likadant under hela resan. Bara barn som tittade överallt nyfiket och storögt. Inga vuxna människor som satt och tittade ut, alla pratade i telefoner eller tryckte på skärmar. Det var dom själva och deras egen värld. Det som vi har gemensamt runtomkring oss är bara taget för givet. Som en kuliss ungefär. Häftiga ringsignaler och engagerade röster är det som hörs. Inga dialoger, bara monologer ut i luften. Det kändes ganska kusligt att spekulera 10 år framåt. Hur skulle det då vara?
Jag kom fram till mötesplatsen och kramade om väninnorna. Vi gick ombord på Djurgårdsfärjan, fann några sittplatser. Då hörde jag från den ena väninnan ett befriande:
-Jag vill bara stå här och se på den vackra solnedgången!
Det var en underbar vy, verkligen.
Vi hade sen en lång, ljuvlig kväll utan mobiltelefoner. Vi var DÄR och DÅ!
( PS Jag har också en mobiltelefon men är inte anträffbar hela tiden. Vill ha egentid också. DS)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar