Härligt med glada människor.

 Idag kom brevbäraren i sin gula bil.
 Sidorutan var nervevad och hennes ena bruna arm sträcktes ut och handen öppnade låda efter låda och stoppade i posten. Det var en glad schlager som spelades på hennes bilradio och volymen var uppskruvad. Hennes mun sjöng med i texterna med euforisk inlevelse.  Jag stannade upp där jag var och följde henne med blicken där hon tog sig fram från brevlåda till brevlåda.
Hela situationen spred härlig sommarglädje över vår gata.
När hon passerade vinkade vi till varandra och sen var hon borta igen.

Jag kände igen mig i min egen bilkörning som ofta ackompanjeras till mitt drillande till härliga låtar från radion.
Mycket hänger på vårt eget humör hur dagen ska bli.

Nelson Mandela, Sydafrika fyller 95 år idag. Dawit Isak är fortfarande fängslad i Eritrea. Syriens folk lider nöd.
Gör vad du kan för att världen ska bli bättre. Alla kan göra något.

Dagens sommartips: Tälj en barkbåt, pynta den med det du har i verktygslådan.

Gläd dig i Herren alltid, återigen säger jag, gläd dig! Filipperbrevet 4:4.

Summer in the city (Stockholm)

Värmen är här och semestern har jag börjat vänja mig vid.
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!

Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av  brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
 
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.

Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig.  Det gjorde mig ont att se.

Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden. 
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.

Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.

PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!

Välkommen till Stockholm!

Luftballonger, studenter och smultron

Vilken fantastisk långhelg det har varit.

Den började bra på onsdagskvällen, då jag och syrran via hemtrakter i Hammarby
åkte in till Södermalm. Jag hade ett snabbärende att utföra. Syrran satt kvar i bilen,
 så jag inte behövde parkera och jag var tillbaka efter några minuter.

För att sedan åka tillbaka till Järfälla igen så åkte vi lite kringelkrokar.
Vi konstaterade båda att mycket förändrats sedan vi var yngre. Många officiella
byggnader hade försvunnit och ersatts av nyare. Vi pratade minnen.
Plötsligt hördes dunkadunka musik längs vägen. I andra färdriktningen kom en
fullpackad lastbil med nybakade studenter som åkte sitt ärevarv runt staden och
firade sista kvällen med gänget.
Jag blir glad å deras vägnar och lite rörd:
"Inga stormar än i våra hjärtan bor. Hoppet är vår vän..." låter studentsångens rader.
Jag önskar alla ungdomar allt gott i framtiden.

Vi åkte Hornsgatan neråt mot Hornstull och såg där ett märkligt hus. Jag mindes att
det byggts en galleria där, så det är väl den som huserar därinne.  Alla dessa gallerior...

När vi åkte på Västerbron såg vi att himlen innehöll 4 luftballonger.
Det ger mig alltid en sån association till frihet när jag ser dom sväva fram!

Jag minns när jag på 1980talet bodde vid Thorildsplan och en kväll i veckan brukade ha
Friskis och Svettisgympa i Rålambshovsparken. Det var härligt att röra sig till musiken
och sen jogga hem för en härlig dusch.

Min far som bodde på Garvar Lundins gränd vid Kungsholmstorg brukade ibland
promenera dit, titta på mig och också sprattla med i de angivna rörelserna.
Det var uppmuntrande.

En sån gympakväll var det uppstigning för en ballong i Rålambshovsparken.
Vi satt och tittade länge hur de förberedde sig med allt inför avfärd. Det är något magiskt
med pustarna som tydligt hörs när gasen ska fyllas i ballongen!
Vi funderade hur långt den skulle flyga. Vi såg den stiga och dra bort emot Tranebergsbron.
Följebilen drog iväg genast efter avfärd.

Jag fick ett infall och föreslog att vi skulle åka efter den. Vi gick hem till mig och tog lilla Ford Fiestan och åkte iväg.
Ballongen var stor och flög högt upp så den var lätt att följa. Den flög fågelvägen och vi följde landsvägarna.
Vi åkte till Bromma och svängde ut mot Lovön, kom förbi Drottningholms slott och
åkte vidare ut till Ekerö. Där var vi ute på okänd mark, men följde något synligt i skyn.
Vi kom längre och längre bort och till slut började det mörkna. När klockan var 22.30
så insåg vi att vi var tvungna att återvända hemåt igen.
Det var ett härligt infall och vi hade det trevligt då vi hade något att prata om.
Dessutom har det blivit en rolig skröna, som jag kommer ihåg på lite varierande sätt i olika
sammanhang så här efteråt!
Men varje gång jag ser en luftballong så tänker jag på den kvällen.

Jo tack, maken är lite bättre nu. Fortfarande trött men har mer intresse av vad som
pågår runt omkring. Jag lämnade tillbaka hans långtidsEKG utrustning till sjukhuset.
Nu är det bara tumEKG kvar som regelbundet tas. Tack till Gud.

Vi har äntligen fått ner alla grönsakerna i marken och täckt med fiberduk över plaströr.
Nationaldagen blev en familjedag, då äldste sonen med familj kom. Även syrran var här
och njöt av solen. Vi arbetade tillsammans i trädgården och åt god mat tillsammans.
Barnbarnen spanade efter röda smultron, men än så länge blommar de bara.

Vad spanar du efter? Luftballonger eller smultron? Eller har du lyft blicken än högre upp?
Hur som helst, du är sedd av himmelens och jordens skapare. Var glad och trygg i det!

Upp och ner, hit och dit!

Upp och ner och hit och dit - så kan nog mitt liv presenteras just nu.
Jag arbetar på under dagarna så gott det går fastän jag är tudelad till sinnes. Min make med inte så gammal stroke lämnar jag med oro om morgnarna. Vi har förstås kollat Tum-EKG innan jag åker.

Min make har nästan aldrig varit sjuk- så någon så kallad "överkänslighet hos män att känna efter " är vi inte bekanta med härhemma.

Att leva med en författare, intellektuell som är kreativ största delen av dygnet har jag vant mig vid.
Det ger många tillfällen till givande samtal. Många ringer och frågar honom till råds i olika ämnen, spörsmål och bekymmer.
Jag står för det som är lagom här hemma- lagom arbete, lagom vila, lagom studier.
Jag har varit till hands för de runt omkring mig och ofta har det engagerat mig mer än det som gäller mig själv. Men så har jag valt och känt tillfredställelse i mitt samvete.

Att nu se maken mest sitta och vara sysslolös, känna en trötthet i kroppen är mycket ovant. Han lagar mat och blir helt slut och behöver vila. Han vill ordna sitt/vårt grönsaksland på det utomordentliga vis som han alltid gjort. Men han orkar inte alls så mycket.
Vi förstår inte helt hur han precis vill ha saker gjorda.

Förra helgen var Dan här och ordnade odlingsrutorna så dom ska hålla i år också. Det var en god gärning.
Vi har förarbetat marken i dag, Ziad och jag. Det var soligt och mycket varmt. Faktiskt ganska skönt.
Men i kväll runt 21 så kom första squashen ner i den bördiga jorden och vi gladdes Yusuf, Ziad och jag.  Nu i veckan ska vi få ner resten av grönsakerna också.

I fredags rusade jag från arbetet tidigare,  Yusuf hade ringt att han inte mådde bra. Jag ringde  sjukvårdsupplysningen som i sin tur ringde upp Yusuf  och ställde några frågor. De beslutade att
skicka en ambulans. Jag reagerar så starkt och blir mycket orolig. Den underliggande oro som jag har hela tiden kommer upp till ytan, fast jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. Men alla andra tidigare anhöriga som jag hjälpt i liknande situationer kommer och gör sig påminda.

Vi åkte till sjukhuset. Mitt i all oro så såg jag lastbilar med jublande studenter som viftade med sina studentmössor och bilar runtom som glatt firade dom med att tuta glatt tillbaka. Jag kände glädje med dom. Sorgen och glädjen de vandrar verkligen tillsammans. På akuten togs prover. Läkaren konstaterade att de symptom, som hade varit, inte härrör sig från huvudet och inte har med TIAN att göra. Genom att Yusuf har en  EKG uppkoppling så fanns inget skäl att stanna kvar. Skönt i och för sig.

Hem och så  till ICA i sista minuten för att köpa matsäck till lördagens resa med en skolklass till Västerås och Schack4an riksfinal.
Till rektorn och hämtade biljetter och annat som skulle med, som jag inte hunnit ta innan jag gav mig av från arbetet.
Ett sms från en arbetskollega med hälsning att hon tänkt på min make värmde så gott.

Lördag morgon kl 7 mötte jag ett gäng glada, härliga barn, mysiga anhöriga och min kollega och vi åkte tåget. En ny upplevelse för några.
Vi hade en fin dag, men mycket intensiv med alla partier som skulle spelas.
Vi fick inte hem första priset, men vi åkte hemåt med nya erfarenheter och en god gruppanda.
Jag ringde hem ett par gånger för att höra att de hade det bra hemma.
Hela dagen gassade solen och det var skönt att då och då komma ut och känna en skön bris svalka.

Vi var hemma sent på kvällen och jag slappade i soffan.
Och så idag valde jag bort kyrkobesök och njöt av att vara hemma och "göra nytta". Vila, vara i trädgården och ta allt i sin takt.
Så därav har jag skrivit upp och ner och hit och dit.
Så kan livet te sig för oss alla då och då!

Härligt att möta er igen!

Härligt att möta er igen!

Sjukdomar är ibland inget vi rår över utan vi får gå igenom, härda ut och förhoppningsvis bli lite ödmjukare av dom. En lång vinter satte sina klor i mig och min make: det var bihålor och lunginflammation som däckade oss helt. Som tur var fanns Ziad i vår närhet och stöttade, höll oss och vårt hem i någorlunda ordning. Tack!  Maken blev inte bättre utan var ordentligt trött lång tid efteråt. Det är naturligt, sa läkarna, när det varit lunginflammation.

Det var otroligt konstigt att inte ens en bok kunde locka till läsning eller att arabiska nyheter inte hade prioritet nummer ett längre.
Så en dag klagades på en hand som kändes för stor och talet som kom ur munnen var inte alls det avsedda. Akuten besöktes under en av VM matcherna i ishockey. Diagnos var en stroke. Behandlande personal var mycket effektiv och snabb och snart hade maken blivit inskriven på en avdelning.
Där observerades han under natten och fick nästa dag komma hem, med några nya mediciner.
Nu går vi igenom många undersökningar och observationer för att hålla allt i schack.

Tack till Gud för att det inte var en grövre sort av sjukdomen. Inga märkbara yttre tecken tyder på stroke.  Fortfarande är tröttheten det dominerande, men när vi ordnade i trädgården så ville han gärna ha ett ord med i planeringen. Kul!

Jag ska inte låta det gå så länge innan jag skriver ett inlägg igen.

Tankar:
Mellanösterns konflikter flätas alltmer samman.
Förorternas invånare värnar sin hembygd och nattvandrar.
Dagliga situationer som uppstår och pockar på lösningsinriktning.
Kramar till er som får såna och kramar till er som önskar såna!

Påsk och påsk igen!

Glad påsk!  Kristus är uppstånden!

Nu har vi evangeliska och katolska kristna som följer västräkningen firat påsk med allt vad det innebär. Här hos oss har det varit trevliga dagar då nästan hela familjen varit samlad och umgåtts. Barnen har letat påskägg och god mat har vi njutit av.
Vi har under hela helgen följt passionsdramat genom bibeltexten och är glada över det under som skedde då det goda övervann det onda. På långfredagen släcktes allt ljus, såväl elektriskt som levande, i kyrkan och när till sist de fladdrande ljusen i ljusbäraren blev utblåsta och allt kändes så övergivet, så slog mig tanken att varifrån ska hjälpen nu komma.
- Det blev en symbol för alla bedda böner som inte skulle ha betts om inte Jesus uppstått från döden för ca 2000 år sedan och inte varit världens frälsare.

Att samlas med trossyskon i kyrkan till påskdagsgudstjänst är en ynnest och en förmån.
Inte alla kristna i världen kan ta sig till kyrkan eller får gå till en kyrka!
Men lidandet finns i hela världen och vi ser det tydligt i Syrien, de omkringliggande länderna.
Kyrie eleison!

Fastan förekommer festen!
Tiden innan påsken föregicks av fastan. Och i enlighet med bibelns ord så kunde den genomföras med såväl lovsång som förbön till Gud. Och utan att göra den till en stor sak med egenvärde.
Mellan Gud och mig allena.

Nu när vi deltagit i Jesu död, uppståndelse, så ska det börja om igen. Det är ju inte alla kristna som firar påsken vid samma datum.
Det är helt absurt att en enad kristenhet inte ska ha en enad påskhögtid.
Det klingar "Grönköping" för oinvigda.

I dagarna inleds fasteperioden för de som följer östräkningen och som ska fira påsk den 5 maj.
Vi har bekanta, släktingar inom syrisk-ortodoxa kyrkan som nu förbereder sig.  I olika sammanhang tipsar människor varandra om  lämplig icke-animalisk föda att äta under fastan.
Genom att vara återhållsamma i maten så friläggs tid och tanke till andliga ting.

Enligt den syrianska, arabiska bönboken Den andliga dyrgripen av patriark Afram den förste Barsum, så kan fastetiden innehålla många bönestunder som var och en kräver sin uppmärksamhet:

De böner som räknas till den stora fastan lyder som följer:
Om morgonen, vid middagstid (lunchtid) och om kvällen alla dagar förutom lördagar, söndagar och högtidsdagar under de 40 dagar innan Påskhögtidens infallande.

Morgonbönen omfattar : morgonböner, kvällsböner och böner vid den 3:dje timmen. Var och en görs med 8 knäböjningar där den sista avslutas med trosbekännelsen.

Middagsbönen(vid lunchtid) omfattar: kl 6 och kl 9 och afton. Kl 6 och kl 9 görs  8 knäböjningar.   Under 6 knäböjningar beds aftonbönen varav den sista är trosbekännelsen.
Sedan knäböjs 40 gånger; Vid de 10 första knäböjningarna uttalas -Kyrie eleison. Vid de följande 10 uttalas -Ya rabb, irhamna! (Herre förbarma dig). Vid den tredje gruppen av 10 knäböjningar uttalas -Ya rabb, ushfuq alayna! ( Herre förbarma dig). Vid den fjärde gruppen av 10 knäböjningar uttalas -Istajibna wa irhamna! (Hör oss och förbarma dig över oss). Dessa knäböjningar utövas från fastemåndag till fastefredag ända till fredagen den 40nde dagen. Osv...
Det finns nedtecknat hur allt detta ska gå till.

Men det viktigaste är att inte formen tar överhanden utan att det handlar om att individens hjärta är ärligt i sitt sökande efter närhet med Herren Jesus.

Jag önskar var och en allt gott i denna strävan.

Nu är det vår och jag blir glad varje gång jag öppnar dörren och hör talgoxen med sitt tita. Mössan behåller jag på huvudet ett tag till. Det är kalla vindar som fortfarande kommer runt stugknuten.

Oro härskar fortfarande i många delar av vår värld.
Jordanien dignar på knä under flyktingströmmen från Syrien. Vart ska skarorna ta vägen? När kan de flytta hem igen?
NordKorea pratar stolt om sina kärnvapen. Det låter inte hoppingivande.

För egen del:
Mina kontakter med förlag in spe drar ut ännu ett tag.  Håll gärna tummarna med mig!

Min kära egyptiska skrivande syster Mayy Ziyadah från förr, följer mig troget varje dag...

Hjärtats alla dagar!

Vår värld är skön och mycket komplex:
NordKorea har utfört provsprängningar av kärnvapen och offentliggör det.
Världen rasar och darrar.

Färdigmatlådor som deklarerats innehålla nötkött består av hästkött.
Kött som i sin tur kan innehålla mediciner som inte är bra för människor.
Många äldre och sjuka köper matlåda och tror sig få ett rejält mål mat.

Det är lika bra att jag inte vet allt som skulle kunna oroa och hota min hälsa.
Jag äter, dricker och är nöjd.
-Varför äter du bara grönsaker? Bantar du? fick jag att besvara vid lunchbordet.
Jag mår bra av det, tycker det är gott och dessutom äter jag ordentlig kvällsmiddag,
blev en sammanfattning av mitt svar.
Så är det och till en viss del så underlättar jag för mig själv att göra en delfasta
inför påsken.
Diverse böneämnen dyker upp i mitt sinne och pockar på att bli lyfta inför Gud.
Idag tänker jag på en mycket god vän och broder som kämpar på sjukhus. Kyrie eleison!

Alla hjärtans dag har firats idag.
Och jag blev mycket glad över den fina blombukett
som jag fick av min make...
och varje annan dag förtjänar att uppmärksamma de som är kära och nära. Livet är skört
och dess längd utmätt åt oss var och en, så låt oss ta vara på varandra.
Så lite Celine Dion till dig och mig och alla med-människor:

 

SL kortet "äger"!

 

Hoppas att du har en bra helg där du befinner dig.

Jag skänker idag tankar till bekanta som är sjuka, står inför operationer och jag ber om kraft och hälsa för dem.

I värsta februarikylan blev en liten krönika publicerad på nätet. Varsågod och läs, längta till sommaren! 

 

www.lararnasnyheter.se/personer/lisbeth-johansson-ishaq

 

Tågluff med SL-kort.

Från

Fritidspedagogen 2013-01-25 16:25

Lisbeth Johansson Ishaq om glädjen i att våga resa bort.

När utflykten presenterades några dagar i förväg för fritidsklubbsgruppen kom det lite loja kommentarer om att ”jag har varit mycket i stan”. Men på utflyktsdagen kom alla med god entusiasm bärande sina ryggsäckar. Vi packade ubåtsmackor, festis och frukt och begav oss till Järfällas pendeltågsstation i grupper om tre. Några ville gå bredvid mig, kanske inte de jag förväntat.

När vi väntade på tåget hörde jag någon säga:
– Jag mår illa när jag åker tåg. Vi åker mest bil.
Jag tipsade om att sitta i färdriktningen, titta framåt.
Tåget kom och vi åkte till Centralstationen i Stockholm. Det var inte lätt att välja sittplats i tåget när inte kamraten kunde få plats bredvid. Lite läskigt att sitta bredvid okända, tyckte några. Andra hamnade bredvid en glad pensionär som började prata med dem. I Centralens folkvimmel gällde det att hålla ihop gruppen och ta sig till tunnelbanespärren. Vi personal var passiva och lät barnen avgöra när vi skulle kliva på tågen efter våra instruktioner om färg, nummer och stationsnamn och de sa till när vi var framme vid de förutbestämda stationerna.
Vi besökte Slussen och stirrade länge på vattnet som forsade fram under gatornas virrvarr, stannade ännu längre vid torgstånden utanför Stadsmuseet och kollade in mobiltelefonskal, solglasögon och annat smått och gott.
Jag berättade om den K-märkta neonskylten i form av en tandkrämstub som sitter på en av Söderfasaderna, om hamnarbetarna som i arbetslöshetens tid under 1950- och 1960-talen brukade samlas i Gula gången i tidig gryningstimme och bli tilldelade arbete för en dag.
Vi åkte vidare till Gärdets tunnelbanestation, åkte den långa rulltrappan upp och promenerade därifrån en lång väg för att komma till det stora gärdet. Var kan man hitta en toalett inne i staden? I tur och ordning lotsades de behövande barnen in på en vårdcentral där de gjorde sina behov: ”Torkade du händerna i den där häftiga apparaten?”
På Gärdet fällde några hang-gliders ut sina enorma skärmar för take off. Det var rejält blåsigt. Vi spände ut våra jackor som segel och sprang i nerförsbacke och kände nästan hur fötterna lyfte. En cirkus hade sitt tält på fältet och runt det fanns inhägnader med cirkusdjuren. Barnen rusade i väg och tittade, klappade, matade och fotograferade både kameler och elefanter. På en liten bergskulle bredvid satte vi oss och åt matsäcken. Alla var glada och lite galna på alla getingar som skockades runt oss.
Vi väntade på en buss och använde tiden till att vinka till alla bilar som passerade. En porsche åkte förbi och skaran var hänförd! Sedan åkte vi till Frihamnområdet vid Ropsten. Vid kajen låg båten som tog oss runt Lidingö, Nacka och till Nybroviken. Vi stod för det mesta ute på däck och vinkade åt alla stora och små båtar som vi mötte. Den båtturen vill jag för alltid minnas. Våra härliga barn som var enbart glada och som skrattade tillsammans i blåsten och duggregnet där vi stod vid relingen.
Sedan åkte vi spårvagn till Sergels torg och gick till pendeltåget. Under hemresan lade vi märke till olika resenärer. En äldre tonåring några säten ifrån oss hade tydliga ärr efter skärsår på underarmarna. Våra barn tittade under lugg på henne. Hon märkte det och väste till dem: ”Prata inte om mig, prata med mig!”
Vår upptäcktsresa varade bara en dag, men kändes som en vecka. Vi var nöjda och mycket trötta när vi kom hem. Precis som efter en ”riktig” tågluffarresa!

 

Lisbeth Johansson Ishaq
Författare och fritidspedagog på montessoriskolan Växthuset i Järfälla

Decennium- tankar.

Ett barnbarn fyller 10 år. Ett decennium har passerat.
För födelsedagsbarnet har livet varit  en lek, så som det borde vara för varje unge på vår jord.
Men att ett helt decennium även fört mig vidare i livet är svårt att förstå.
Har jag blivit något klokare?  Många saker har hänt och en del kommer jag ihåg kristallklart.
Det är speciella datum eller en viss period då något avgörande inträffade. Mina referenser vidgade sig och nya sanningar slog rot i mig.
Mycket av det som jag genomlever är/verkar vara konstant, men också mycket är föränderligt. Jag kan skapa nya inriktningar och följa hittills nya stigar. Det gäller både till min yttre människa och min inre.
Annat som inträffat under de senaste 10 åren kommer jag ihåg med diffusa bilder, ljudintryck eller dofter. Det finns vissa saker som redan är bortblåsta ur mitt minne och kanske jag ska säga tack o lov. Det var säkert små petitesser som inte hade något egenvärde.
Jag tror att vi människor ibland får nåden att glömma.
Visst finns det både "längtor" och "oroar" som alltjämt ibland gör sig påminda. 
-Gud, ta emot mig med tålamod när jag är som svagast  och med leende överseende när jag är som starkast.

Varje tid och ålder har sin tjusning. Jag i mina femtio+  njuter ofantligt av radions morgonmusikprogram i P2 och känner också en väldig lust att njuta av livets alla roliga små stunder och överraskningar som bara drabbar ibland.

Livet är för kort för att ta för mycket på allvar.

Att förkovra mig själv och att få dela med mig i föredragsform är andra sätt att förgylla min tid.
Och så mycket mer förstås...

"Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."
Jesaja 43:19.

Att vara eller inte vara... nyårsberedd.

Nu skriver vi 2013 som år.
Nyårsafton kom och förväntningarna är alltid höga på vad som ska ske.
Familjen hade planerat teaterbesök i stan. Vi skulle gå och se Shakespeares samlade verk på Boulevardteatern. Du märker säkert att jag skriver hade och skulle, snart förstår du varför.

Eftersom det var nyårsafton och en festkväll så gjorde vi oss alla fyra fina. Det blev kostym och slips för herrarna och fin blus och byxor för mig. Lite lukta gott skvätte vi på oss också. Så satte vi oss i bilen och började färden.
Det hade snöat för att sen övergå i regn och det var mycket isigt på småvägarna i vår förort. Jag tog det lugnt. Sonen som pluggar i Skåne var hemma och skulle vidare med sitt gäng efter teatern. Han hade lagt en present i bakluckan.
På den lite större vägen där bussen åker var det barmark. Det var skönt. Vi hade startat i mycket god tid,  så det här skulle bli bra. Strax innan vi kom fram till andra busshållplatsen hörde jag konstiga ljud från vänster bakre del av bilen. Vi stannade vid busshållplatsen och Dan gick ur och kollade. Däcket var alldeles tomt. Vi hade punktering för första gången någonsin!
Jag vände bilen och vi åkte hem. Hur skulle vi nu hinna till teatern? Ska vi beställa taxi? Sönerna ringde men kom inte fram "pga rådande väderlek"... Och hur gör vi med  biljetterna som kostade sitt pris?
Jag ringde till teatern, inget svar. Jag mailade och sms:ade.
Vi enades om att vi inte skulle hinna in till stan i tid.  Det var en märklig situation.  Men kvällen blev trevlig, vi åt här hemma och umgicks. Och vid tolvslaget då Jan Malmsjö läst Tennesseys dikt med "Ring klocka ring i bistra nyårsnatten". "Ring ut det gamla, ring in det nya". så gick vi ut på förstukvisten, skålade i våra fina glas och ropade Gott nytt år till grannar och vi fyrade av våra traditionella tomtebloss.

Vi spekulerade i varför vi inte kom till teatern, kanske skulle vi få veta det senare. Jag funderade över hur vi skulle få ordning på däcket, var och när.

Men "människan spår och Gud rår".

Vi fick nya teaterbiljetter som ersättning och igår avnjöt vi från första raden en helt härligt galen föreställning.
De tre skådespelarna Sten Hellström, Ulf Montan och Roger Westberg lyckades personifiera hur många gestalter som helst på knappt två timmar.
De var pålästa om Shakespeare och vi åskådare fick både fakta och klassiska verk uppförda på olika vis. De mest kända monologerna satt som en smäck.
Mycket skrattande och emot slutet visste vi inte var gränsen mellan pjäsen och  teatersalongens publik gick. Vi fick interagera och förutom de förväntade skrattvågorna, så kunde jag bara inte hålla mig för skratt vid ett tillfälle. Det blev lite pinsamt för mig, och säkert för de på scenen. Jag hittade något i luften att säga och halvkved halvallvarligt att jag var lite förkyld!
 Men skådespelarna är tydligen mästare på att improvisera, så efter det blev allt bara tokigare och tokigare. Men de tappade inte tråden. Deras minspel och fantastiska mimik var helt outstanding!
Jag kom på mig med att lite avundsjukt tänka att dom har säkert det bästa jobbet som finns.
 
Har du möjlighet och lider av lite vardagsleda, så gå till lilla intima Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm och låt dig förledas i vindlingarna mellan Shakespeares dunkla rum.
Stor teater är inte avhängigt av stora teaterhus. Men av närvaro och lyhördhet och det fanns där!
Du mår bra när du går därifrån!

Det gjorde inget att vi inte hade varit där på nyårsafton, det kändes som en högtid fastän det var en onsdag!
 PS  Vi bytte till reservdäck och åkte första vardagen till en öppen däckfirma som ordnade med nytt vinterdäck. Nu flyter det nya året fram... med böner om hälsa och fred på jorden, speciellt i Syrien!
DS