Knyt ihop vänskapens lösa band igen!

Att återuppta en kontakt med vänner från lång tid tillbaka och finna att den hela tiden varit knuten skapar eufori och gör mig varm i hjärtat.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.

Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.

Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!

Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig. 
 

Hur gör vi då, del 5 - Emil Jensen - "Samma värld" - YouTube

► 7:12► 7:12

www.youtube.com/watch?v=ouUvT8pv39g

‎

• Liknande

23 nov 2012 - Överfört av Naturskyddsföreningen

Hur gör vi då? - ekonomin, klimatet och framtiden är titeln på Naturskyddsföreningens stora årliga konferens ...

 Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.

Bergsbyn Maalula

Maalula, Syrien.
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.

Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.

Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.

" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."

Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.

Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes  kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.

Nere i byn  i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.

Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.

Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!




 

Världen håller andan.

Världen håller andan. 

Länder i väst mobiliserar sig.

Den annars klarblå himlen och dess ljumma vindar börjar få slöjor av alltmer tjocknande moln.

Syrien är uppochnervänt av stridande parter. I förra veckan drabbades Damaskus förorten Ghouta av en gasattack i storleksordning som Halabja i Kurdistan. Hundratals offer, mestadels civila och många barn drabbades.
Världen såg och reagerade. Snart kommer vapenstriden att bryta ut. Som om det inte redan räcker med allt kaos i det oroliga Syrien.
Kyrie eleison, förbarma dig Herre!

Ingen vinner i krig, alla är förlorare- ett gammalt talesätt som är sant.

I Egypten är det också oroligt. Människor går ut på gatorna för att medverka i historiska skeden, de vill leva i demokrati. Nu har inte bara människor fallit offer i strider utan många historiska platser har också drabbats. Biblioteket i Alexandria har blivit plundrat på gamla dokument. Även andra platser av historiska värden anfäktas.

Här hemma följer vi händelserna via al-Arabiyya tv kanal.De svenska medierna rapporterar endast bråkdelen av det som pågår.

Dawit Isak har nu suttit i fängelse i Eritrea i 12 år!

Idag har jag plockat nyfallna plommon från Opal-trädet. Jag lyfte dom som om vore vart och ett av dem ett ägg. De skadade går till komposten. De nyplockade från trädet går till köket och till våra längtande munnar. De nyfallna blir till marmelad.

                              "Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!
                                Med bävan vi ser hur herrar med makt
                                planerar för kaos och sprider fördärv
                                och slösar miljarder på vapen för slakt."
                                              (Ur Psalmer och sånger. Psalm 713,v 2.)

  

Jag tror du har räddat mitt liv idag!

"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.

Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!

 Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?

Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".

Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.

Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt.  Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.

Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!

I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.

al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.

I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.

Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.

Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.

På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!

Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!



 

Guds kärlek är som stranden och som gräset.

Ibland behöver man inte åka långt för att upptäcka nya otroliga ställen. I går var det Djurgården runt som nästan avverkades på 3 timmar. Genom att lämna de vanliga nöjesstråken och i stället följa strandpromenaden så hamnade jag och två vuxna söner på helt otroliga platser. Där fanns områden med urgamla ekar som var ihåliga. Sockerdricksträd skulle barn nog kalla dom. Vi såg träportalen som ledde in på Kronprinsessan Victoria och prins Daniels Kärleksstig, men vi gick inte in där.
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.

Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.

I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen. 
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt.  Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen. 
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.

Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!

"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
                                                                                                       Anders Frostensson     

 

Härligt med glada människor.

 Idag kom brevbäraren i sin gula bil.
 Sidorutan var nervevad och hennes ena bruna arm sträcktes ut och handen öppnade låda efter låda och stoppade i posten. Det var en glad schlager som spelades på hennes bilradio och volymen var uppskruvad. Hennes mun sjöng med i texterna med euforisk inlevelse.  Jag stannade upp där jag var och följde henne med blicken där hon tog sig fram från brevlåda till brevlåda.
Hela situationen spred härlig sommarglädje över vår gata.
När hon passerade vinkade vi till varandra och sen var hon borta igen.

Jag kände igen mig i min egen bilkörning som ofta ackompanjeras till mitt drillande till härliga låtar från radion.
Mycket hänger på vårt eget humör hur dagen ska bli.

Nelson Mandela, Sydafrika fyller 95 år idag. Dawit Isak är fortfarande fängslad i Eritrea. Syriens folk lider nöd.
Gör vad du kan för att världen ska bli bättre. Alla kan göra något.

Dagens sommartips: Tälj en barkbåt, pynta den med det du har i verktygslådan.

Gläd dig i Herren alltid, återigen säger jag, gläd dig! Filipperbrevet 4:4.

Summer in the city (Stockholm)

Värmen är här och semestern har jag börjat vänja mig vid.
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!

Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av  brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
 
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.

Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig.  Det gjorde mig ont att se.

Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden. 
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.

Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.

PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!

Välkommen till Stockholm!

Luftballonger, studenter och smultron

Vilken fantastisk långhelg det har varit.

Den började bra på onsdagskvällen, då jag och syrran via hemtrakter i Hammarby
åkte in till Södermalm. Jag hade ett snabbärende att utföra. Syrran satt kvar i bilen,
 så jag inte behövde parkera och jag var tillbaka efter några minuter.

För att sedan åka tillbaka till Järfälla igen så åkte vi lite kringelkrokar.
Vi konstaterade båda att mycket förändrats sedan vi var yngre. Många officiella
byggnader hade försvunnit och ersatts av nyare. Vi pratade minnen.
Plötsligt hördes dunkadunka musik längs vägen. I andra färdriktningen kom en
fullpackad lastbil med nybakade studenter som åkte sitt ärevarv runt staden och
firade sista kvällen med gänget.
Jag blir glad å deras vägnar och lite rörd:
"Inga stormar än i våra hjärtan bor. Hoppet är vår vän..." låter studentsångens rader.
Jag önskar alla ungdomar allt gott i framtiden.

Vi åkte Hornsgatan neråt mot Hornstull och såg där ett märkligt hus. Jag mindes att
det byggts en galleria där, så det är väl den som huserar därinne.  Alla dessa gallerior...

När vi åkte på Västerbron såg vi att himlen innehöll 4 luftballonger.
Det ger mig alltid en sån association till frihet när jag ser dom sväva fram!

Jag minns när jag på 1980talet bodde vid Thorildsplan och en kväll i veckan brukade ha
Friskis och Svettisgympa i Rålambshovsparken. Det var härligt att röra sig till musiken
och sen jogga hem för en härlig dusch.

Min far som bodde på Garvar Lundins gränd vid Kungsholmstorg brukade ibland
promenera dit, titta på mig och också sprattla med i de angivna rörelserna.
Det var uppmuntrande.

En sån gympakväll var det uppstigning för en ballong i Rålambshovsparken.
Vi satt och tittade länge hur de förberedde sig med allt inför avfärd. Det är något magiskt
med pustarna som tydligt hörs när gasen ska fyllas i ballongen!
Vi funderade hur långt den skulle flyga. Vi såg den stiga och dra bort emot Tranebergsbron.
Följebilen drog iväg genast efter avfärd.

Jag fick ett infall och föreslog att vi skulle åka efter den. Vi gick hem till mig och tog lilla Ford Fiestan och åkte iväg.
Ballongen var stor och flög högt upp så den var lätt att följa. Den flög fågelvägen och vi följde landsvägarna.
Vi åkte till Bromma och svängde ut mot Lovön, kom förbi Drottningholms slott och
åkte vidare ut till Ekerö. Där var vi ute på okänd mark, men följde något synligt i skyn.
Vi kom längre och längre bort och till slut började det mörkna. När klockan var 22.30
så insåg vi att vi var tvungna att återvända hemåt igen.
Det var ett härligt infall och vi hade det trevligt då vi hade något att prata om.
Dessutom har det blivit en rolig skröna, som jag kommer ihåg på lite varierande sätt i olika
sammanhang så här efteråt!
Men varje gång jag ser en luftballong så tänker jag på den kvällen.

Jo tack, maken är lite bättre nu. Fortfarande trött men har mer intresse av vad som
pågår runt omkring. Jag lämnade tillbaka hans långtidsEKG utrustning till sjukhuset.
Nu är det bara tumEKG kvar som regelbundet tas. Tack till Gud.

Vi har äntligen fått ner alla grönsakerna i marken och täckt med fiberduk över plaströr.
Nationaldagen blev en familjedag, då äldste sonen med familj kom. Även syrran var här
och njöt av solen. Vi arbetade tillsammans i trädgården och åt god mat tillsammans.
Barnbarnen spanade efter röda smultron, men än så länge blommar de bara.

Vad spanar du efter? Luftballonger eller smultron? Eller har du lyft blicken än högre upp?
Hur som helst, du är sedd av himmelens och jordens skapare. Var glad och trygg i det!

Upp och ner, hit och dit!

Upp och ner och hit och dit - så kan nog mitt liv presenteras just nu.
Jag arbetar på under dagarna så gott det går fastän jag är tudelad till sinnes. Min make med inte så gammal stroke lämnar jag med oro om morgnarna. Vi har förstås kollat Tum-EKG innan jag åker.

Min make har nästan aldrig varit sjuk- så någon så kallad "överkänslighet hos män att känna efter " är vi inte bekanta med härhemma.

Att leva med en författare, intellektuell som är kreativ största delen av dygnet har jag vant mig vid.
Det ger många tillfällen till givande samtal. Många ringer och frågar honom till råds i olika ämnen, spörsmål och bekymmer.
Jag står för det som är lagom här hemma- lagom arbete, lagom vila, lagom studier.
Jag har varit till hands för de runt omkring mig och ofta har det engagerat mig mer än det som gäller mig själv. Men så har jag valt och känt tillfredställelse i mitt samvete.

Att nu se maken mest sitta och vara sysslolös, känna en trötthet i kroppen är mycket ovant. Han lagar mat och blir helt slut och behöver vila. Han vill ordna sitt/vårt grönsaksland på det utomordentliga vis som han alltid gjort. Men han orkar inte alls så mycket.
Vi förstår inte helt hur han precis vill ha saker gjorda.

Förra helgen var Dan här och ordnade odlingsrutorna så dom ska hålla i år också. Det var en god gärning.
Vi har förarbetat marken i dag, Ziad och jag. Det var soligt och mycket varmt. Faktiskt ganska skönt.
Men i kväll runt 21 så kom första squashen ner i den bördiga jorden och vi gladdes Yusuf, Ziad och jag.  Nu i veckan ska vi få ner resten av grönsakerna också.

I fredags rusade jag från arbetet tidigare,  Yusuf hade ringt att han inte mådde bra. Jag ringde  sjukvårdsupplysningen som i sin tur ringde upp Yusuf  och ställde några frågor. De beslutade att
skicka en ambulans. Jag reagerar så starkt och blir mycket orolig. Den underliggande oro som jag har hela tiden kommer upp till ytan, fast jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. Men alla andra tidigare anhöriga som jag hjälpt i liknande situationer kommer och gör sig påminda.

Vi åkte till sjukhuset. Mitt i all oro så såg jag lastbilar med jublande studenter som viftade med sina studentmössor och bilar runtom som glatt firade dom med att tuta glatt tillbaka. Jag kände glädje med dom. Sorgen och glädjen de vandrar verkligen tillsammans. På akuten togs prover. Läkaren konstaterade att de symptom, som hade varit, inte härrör sig från huvudet och inte har med TIAN att göra. Genom att Yusuf har en  EKG uppkoppling så fanns inget skäl att stanna kvar. Skönt i och för sig.

Hem och så  till ICA i sista minuten för att köpa matsäck till lördagens resa med en skolklass till Västerås och Schack4an riksfinal.
Till rektorn och hämtade biljetter och annat som skulle med, som jag inte hunnit ta innan jag gav mig av från arbetet.
Ett sms från en arbetskollega med hälsning att hon tänkt på min make värmde så gott.

Lördag morgon kl 7 mötte jag ett gäng glada, härliga barn, mysiga anhöriga och min kollega och vi åkte tåget. En ny upplevelse för några.
Vi hade en fin dag, men mycket intensiv med alla partier som skulle spelas.
Vi fick inte hem första priset, men vi åkte hemåt med nya erfarenheter och en god gruppanda.
Jag ringde hem ett par gånger för att höra att de hade det bra hemma.
Hela dagen gassade solen och det var skönt att då och då komma ut och känna en skön bris svalka.

Vi var hemma sent på kvällen och jag slappade i soffan.
Och så idag valde jag bort kyrkobesök och njöt av att vara hemma och "göra nytta". Vila, vara i trädgården och ta allt i sin takt.
Så därav har jag skrivit upp och ner och hit och dit.
Så kan livet te sig för oss alla då och då!

Härligt att möta er igen!

Härligt att möta er igen!

Sjukdomar är ibland inget vi rår över utan vi får gå igenom, härda ut och förhoppningsvis bli lite ödmjukare av dom. En lång vinter satte sina klor i mig och min make: det var bihålor och lunginflammation som däckade oss helt. Som tur var fanns Ziad i vår närhet och stöttade, höll oss och vårt hem i någorlunda ordning. Tack!  Maken blev inte bättre utan var ordentligt trött lång tid efteråt. Det är naturligt, sa läkarna, när det varit lunginflammation.

Det var otroligt konstigt att inte ens en bok kunde locka till läsning eller att arabiska nyheter inte hade prioritet nummer ett längre.
Så en dag klagades på en hand som kändes för stor och talet som kom ur munnen var inte alls det avsedda. Akuten besöktes under en av VM matcherna i ishockey. Diagnos var en stroke. Behandlande personal var mycket effektiv och snabb och snart hade maken blivit inskriven på en avdelning.
Där observerades han under natten och fick nästa dag komma hem, med några nya mediciner.
Nu går vi igenom många undersökningar och observationer för att hålla allt i schack.

Tack till Gud för att det inte var en grövre sort av sjukdomen. Inga märkbara yttre tecken tyder på stroke.  Fortfarande är tröttheten det dominerande, men när vi ordnade i trädgården så ville han gärna ha ett ord med i planeringen. Kul!

Jag ska inte låta det gå så länge innan jag skriver ett inlägg igen.

Tankar:
Mellanösterns konflikter flätas alltmer samman.
Förorternas invånare värnar sin hembygd och nattvandrar.
Dagliga situationer som uppstår och pockar på lösningsinriktning.
Kramar till er som får såna och kramar till er som önskar såna!