onsdag 25 december 2013
En osminkad världsnyhet!
Julens budskap är inget hett förstasidesscoop för våra medier.
Huvudpersonen är inte stylad, piercad eller uppkopplad på sociala medier.
Nej, det naturliga eller rättare sagt det gudomliga inträffade för ca 2000 år sedan
i ett stall i Betlehem.
En väntad baby skulle komma att inte bara överraska sin unga moder och hennes
trolovade, som inte alls var delaktig i babyns tillblivande utan en hel värld, ända fram till dags dato.
Några herdar hade blivit informerade av en Guds ängel om att världens frälsare fötts och ligger i en krubba i Davids stad. En hel skara änglar visade sig också prisandes Gud. Herdarna gick till Betlehem och såg barnet som de hade hört om.
Tre vise män följde en stjärna och kom fram till födelseplatsen och tillbad den lille stackaren i det torftiga stallet och överlämnade dyrbara gåvor. Modern och den trolovade anade bara lite av vad som skulle komma att hända senare i barnets liv...
Babyn växte upp och blev en ung man med extraordinär visdom. Hans liv på jorden blev kort,
ca 30 år bara, men han har satt djupa spår i historien, litteraturen och i enskilda människors liv.
Han gjorde gott och ville rättvisa, helade sjuka och till och med återförde människor till livs.
Jag är glad att jag under mitt tredje gymnasieår kom i kontakt med Bibeln och fick veta mer om Jesus
Kristus som babyn och den unge mannen hette.
Jag bad en överlåtelsebön: Jesus Kristus, förlåt mig mina synder och fyll mig med din kärlek och frid.
Jag överlämnar mig i dina händer. Amen.
Sen den dagen försöker jag leva varje dag i enlighet med Guds vilja.
Nu har jag fyllt 60 år- vilket jag verkligen kan rekommendera.
Jag tog mod till mig och inbjöd till fest och nästan alla kunde komma.
Tack att ni förgyllde min dag!
Det var roligt att se alla vänner sitta och samtala och umgås runt lite mat och tårta förstås!
Men dagen innan, på självaste födelsedagen, blev jag helt överrumplad på mitt arbete när yngste sonen kom från Skåne med flickvän och sin storebror stormande in i klassrummet med sång och tårta.
Jag hade ställt in mig på att han inte skulle kunna komma till festen och så var han där. Dom hade startat kl 6 hemifrån Lund.
Lyckan var enorm och jag skrek och grät av lycka när jag såg vilka som orsakade tumultet i skolan. Eleverna bara tittade på och sa efteråt:
-Lisbeth, du grät va`!
Jag tror inte dom tidigare sett någon gråta av lycka. Jag räknade timmarna tills jag kunde gå hem och vara med familjen.
Den dagen glömmer jag aldrig.
Min kära, trogna följeslagare genom livet- mitt hjärta - har varit lite överväldigat de senaste veckorna
och jag har fått lite piller att stoppa i mig. Jag hoppas att det är övergående och att vi kan fortsätta på det fantastiska äventyret som kallas LIVET.
Allt gott till dig under julhelgen och många fina dagar framöver!
Länder som Irak, Syrien kämpar fortfarande och vi sänder våra böner om fred.
Flera barn föds just idag under Kristus-lika födslar i misär och enkla boningar. Må de få skydd, värme och mat som de behöver.
Kyrie eleison! Gud förbarma dig över oss!
söndag 17 november 2013
Basar, orkan och bemärkelsedag.
Mitten av november och fortfarande +grader, snöfritt här i Stockholmsområdet.
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
.
Igår var det "julbasar" i Jakobsbergskyrkan. Den var välbesökt och välorganiserad
och mycket trivsam. Alla åldrar kunde hitta något att göra på alla de platser i kyrkans tre våningar som användes mycket innovativt. Själv var jag delaktig i försäljningen av arabisk mat. Det dröjde inte länge förrän alla grytor var tomma. Kul att det var så populärt.
Jag handlade några fina handarbeten som kan bli julklappar, tjusiga blomsterarrangemang som nu fått platser härhemma. Och så tog jag några lotter...
Det är behjärtansvärt ändamål som stöds; kyrkans fortsatta engagemang i omvärlden.
Filippinerna har drabbats av Hayyan- orkanen och miljoner människor är på flykt. Många hundratusen är hemlösa och ett stort antal har avlidit. Nu behövs hjälpen. Från skolan gick några elever och jag till banken i fredags och satte in ett belopp till hjälparbetet. Alla pengar kan göra nytta!
Jag minns år 1989 då Yusuf och jag var på bröllopsresa. Vi besökte Singapore, Filippinerna ochThailand.Vi deltog i den världsomspännande Lausanne-konferensen som anordnades i Manila.
Många sessioner och diskussionsgrupper och intressanta möten med deltagare från hela världen.
Filippinerna var redan då ett land med kontraster, fattiga som bodde på trottoarerna under pappkartonger och mer välbärgade som hade villor med höga murar.
Pga säkerhetsskäl var konferensdeltagarna tillsagda att bo på ett väl bevakat hotell med många stjärnbeteckningar med allt vad det innebar. Jag minns att jag kände det kluvet att vara medmänniska och samtidigt leva så överdådigt.
Skandinaviska barnmissionen besökte vi och såg deras arbete bland sopletarna på solbergen;
mat och medicin delades ut från den mobila hjälpenheten. På centret bodde föräldralösa barn som blivit upphittade i soptunnor eller bara på dörrtröskeln. De som var utmärglade fick matersättning där de låg apatiska, som små fågelungar kastade ur sina bon. En kindergarten fanns för de något friskare och de fick bra med omvårdnad och kärlek. För alkoholberoende främst kvinnor fanns ett rehabiliteringsarbete och möjlighet till egen försörjning. För de årliga översvämningarna som drabbar Filippinerna hade det köpts in några gummibåtar med första hjälpen utrustning. På så sätt kan de vara delaktiga i räddningsaktioner av nödställda som flyter i vattnet eller sitter isolerade på hustak.
Jag imponerades av uthålligheten i Barnmissionens arbete. Nu i den aktuella krisen är de också medaktörer. Gud välsigne dom.
Vi ber om hjälp för innevånarna som kämpar för sina liv och vi ber att det internationella hjälparbetet ska samordnas på bästa sätt för att så snart som möjligt kunna vara effektiva på plats.
Om två veckor fyller jag jämn födelsedag. Jag har haft funderingar huruvida jag ska fira eller ej, på vilket sätt det ska göras. Jag vet att livet ofta upplevs som kort, så det är bäst att ta vara på det.
Att fira och glädjas över att vara vid liv -fysiskt och mentalt- är en anledning så god som någon annan.
Jag har dock svårt att önska mig saker. Klart jag har inre önskningar, men ibland räcker det att ha dom kvar därinne som en positiv känsla. Vet inte varför jag har svårt att önska för egen del, men det känns förmätet. Det viktigaste är att träffas och ha roligt.
Kan man fira Kanelbullens dag- så borde väl jag också kunna fira min födelsedag!!
onsdag 16 oktober 2013
En liten kula med bara Dalarna på.
Vissa anekdoter rör sig självständigt mellan människor och får lite olika skrud beroende på vem som berättar. Så är även fallet för denna:
En karl från landskapet Dalarna hade rest till Stockholm.
Han gick in i en kartaffär och tittade på alla världens olika kartor som där försåldes och även betraktade han de stiliga jordgloberna som förevisades. Men han var inte riktigt nöjd där han gick omkring utan han stegade fram till disken
och frågade försäljaren som stod därbakom:
-Har ni ingen lita kula med bara Dalarna på?
Så slutar anekdoten och då brukar folk skratta.
I min bokhylla i vardagsrummet står en fin målad träkula med Dalarnas städer och vattendrag utmärkta med svart färg- inköpt i Dalarna.
Den är jag stolt över, liksom mitt Dala-ursprung.
Mor var född i Grängesberg just på denna dag-16 oktober - i Herrens år 1929. Jag tänker på henne särskilt i dag.
Här förleden hade jag turen att få komma till Falun och både göra nytta och ha nöjet.
Kommer du till Falun, besök då den vackra kyrkan på stora torget. Gå in i den.
En djup, dock hoppfull blå färg på väggarna gör hela interiören högtidlig och vacker. Och de stora mässingsljusstakarna i taket passar så fint in.
Utifrån reser sig klocktornet högt och i de översta fönstergluggarna på det är några glas trasiga.
Det känns ganska befriande att på vägen mot "himlen" så är inte allt så perfekt!
På biblioteket pratade jag om två författarinnor från två olika epoker i Egypten och pratade om
två typer av feminism: den osynliga och den synliga.
Av alla textutdrag jag kunnat valt så blev det bland annat en som handlade om våldet som förs vidare inom familjerna.
Och som en påminnelse om att vi inte behöver resa utomlands för att möta ondskan, så fick jag alldeles innan föredraget ett tänkvärt samtal med en kvinna som var utsatt precis här mitt i Sverige.
Förhoppningsvis finns här mer hjälp från samhällets sida för utsatta kvinnor än i Afrika.
Den yngste åhöraren var 3½ år endast och var mycket uppmärksam. Vad månne bli av detta fantastiska barn?! Den äldsta var 84 år och glad att höra om andra världsdelars innevånare.
Min syster har fyllt pensionär och firat i åtskilliga dagar. Hon är värd allt som firas kan. Hon var med till Falun. Vi hade fina dagar tillsammans där. Träffade olika släktingar, det kändes bra.
Kära systra min! Allt gott till dig önskar jag!
lördag 28 september 2013
Knyt ihop vänskapens lösa band igen!
Att återuppta en kontakt med vänner från lång tid tillbaka och finna att den hela tiden varit knuten skapar eufori och gör mig varm i hjärtat.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
Många minnen blir glasklara igen, kanske några detaljer har blivit immiga, men jag är både då och nu. Stockholm, Amman var städer vi träffades i. Ni var gifta då och det var inte jag.
Ni besökte mig och jag besökte er. Vi pratade om väsentligheter i vår värld.
Våra röster har inte förändrats.
Vi har tänkt på varandra, bett för varandra men kommit ifrån varandra i LIVET.
Vi har gått igenom mycket på olika platser, men nu har vi kommit överens om att ses.
Det gör mig mycket glad.
Hela kvällen har jag vid min familjs middagsbord berättat om vännerna och vad de betytt för mig.
Men hur förmedlar jag vänskap, glädje, solidaritet och uppskattning så att de kommer till sin rätt.
Ibland bara kommer man ifrån varandra, inget händer egentligen med relationen. Det blir bara paus.
Då är det skönt att fortsätta när den rätta tiden är inne!
Apropå Världen så hörde jag som vanligt på radions P2. Musik av Emil Jensen och så en helt sinnrik, snirklig dikt med så mycket visdom i sig.
Hur gör vi då, del 5 - Emil Jensen - "Samma värld" - YouTube
23 nov 2012 - Överfört av Naturskyddsföreningen
Hur gör vi då? - ekonomin, klimatet och framtiden är titeln på Naturskyddsföreningens stora årliga konferens ...Njut av världen, vänner nära och vänner långt borta.
Låt bönerna svinga sig fria för allt vad ofritt är i Syrien och andra oroshärdar.
måndag 9 september 2013
Bergsbyn Maalula
Maalula, Syrien.
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
Ett litet samhälle med dryga 2000 invånare.
Beläget ca 50 km norr om Damaskus i Syrien och på 1500 meters höjd.
Samhället är ett utav tre mindre byar som fortfarande har arameiskan som aktivt språk.
Maalula betyder ingång på arameiska, troligen pga sprickan emellan bergen.
Husen klättrar uppför bergssluttningarna och det finns många kloster som är bevarade genom historien.
Maalula har en speciell plats för ortodoxa i deras hjärtan, för övriga kristna och även för historiskt intresserade från olika tillhörigheter.
Det är otroligt vackert med bergets skiftande färger och former och rörande viktigt att platser som dessa får bevaras för framtiden.
Jag har ännu inte varit där, men jag har i min ägo en påse med rökelse som visar Taklas bild.
Den har jag förärats utav en lärarstudent som jag handlett. Han hade gift sig i byn och nu var han tillbaka. Han var från Maalula och mäkta stolt över sin by och sin historia.
" -Den här ska du ha, sade han. -"Jag tror du kan uppskatta den."
Det var mycket nära att jag skulle ha rest till hans bröllop som skulle hållas i byn, men det blev inte av.
Tänk så dumt att inte göra det man har i sina tankar...! Det hade varit så fint att se byn i verkligheten.
Ett kapell, Mar Sarkis(St Sergius), i det högre belägna klostret, är byggt på platsen för ett hedniskt tempel, dess arkitektur med ett runt altare visar att det uppfördes kanske före
det Niceanska kyrkomötet år 325. (Kyrkomötet förbjöd ett runt altare.)
Sergius var en romersk soldat som avrättades för sin kristna tro.
Nere i byn i det lägre klostret finns det andra kapellet, grekisk ortodoxt och tillägnat Mar Takla (St Thecla).Takla var dotter till en Seleucid prins och en ung lärjunge till St Paul.
Läs mer om Maalula: http://en.wikipedia.org/wiki/Maalula.
Nu de senaste dagarna har byn varit måltavla som ett led i den våldsattack som drabbar Syrien. Hur mycket som förstörts är ännu oklart, men att människoliv gått till spillo vittnar medierna om i ord och bild.
Historian har sin gång och mycket vatten har runnit i floderna genom tiderna.
Vi hoppas att Maalula får leva vidare med sitt unika särdrag och sina alldeles vanliga härliga medmänniskor!
tisdag 27 augusti 2013
Världen håller andan.
Världen håller andan.
Länder i väst mobiliserar sig.
Den annars klarblå himlen och dess ljumma vindar börjar få slöjor av alltmer tjocknande moln.
Syrien är uppochnervänt av stridande parter. I förra veckan drabbades Damaskus förorten Ghouta av en gasattack i storleksordning som Halabja i Kurdistan. Hundratals offer, mestadels civila och många barn drabbades.Världen såg och reagerade. Snart kommer vapenstriden att bryta ut. Som om det inte redan räcker med allt kaos i det oroliga Syrien.
Kyrie eleison, förbarma dig Herre!
Ingen vinner i krig, alla är förlorare- ett gammalt talesätt som är sant.
I Egypten är det också oroligt. Människor går ut på gatorna för att medverka i historiska skeden, de vill leva i demokrati. Nu har inte bara människor fallit offer i strider utan många historiska platser har också drabbats. Biblioteket i Alexandria har blivit plundrat på gamla dokument. Även andra platser av historiska värden anfäktas.
Här hemma följer vi händelserna via al-Arabiyya tv kanal.De svenska medierna rapporterar endast bråkdelen av det som pågår.
Dawit Isak har nu suttit i fängelse i Eritrea i 12 år!
Idag har jag plockat nyfallna plommon från Opal-trädet. Jag lyfte dom som om vore vart och ett av dem ett ägg. De skadade går till komposten. De nyplockade från trädet går till köket och till våra längtande munnar. De nyfallna blir till marmelad.
"Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!
Med bävan vi ser hur herrar med makt
planerar för kaos och sprider fördärv
och slösar miljarder på vapen för slakt."
(Ur Psalmer och sånger. Psalm 713,v 2.)
söndag 4 augusti 2013
Jag tror du har räddat mitt liv idag!
"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
tisdag 30 juli 2013
Guds kärlek är som stranden och som gräset.
Ibland behöver man inte åka långt för att upptäcka nya otroliga ställen. I går var det Djurgården runt som nästan avverkades på 3 timmar. Genom att lämna de vanliga nöjesstråken och i stället följa strandpromenaden så hamnade jag och två vuxna söner på helt otroliga platser. Där fanns områden med urgamla ekar som var ihåliga. Sockerdricksträd skulle barn nog kalla dom. Vi såg träportalen som ledde in på Kronprinsessan Victoria och prins Daniels Kärleksstig, men vi gick inte in där.
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.
Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.
I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen.
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt. Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen.
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.
Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!
"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
Anders Frostensson
Ett stort kärr fanns i närheten, som först såg lite sunkigt ut men efter ett tag var som vilken fågelskådarplats som helst. Ett plakat visade på mångfalden av fågelarter som kan ses där.
Många trevliga rastplatser som jag inte vetat om tidigare och så det härliga havet som hälsade med kraftiga vågor mot stenhällar.
Många gamla hus som berättade om en storhetstid för en utvald skara låg bredvid varandra på sjönära
tomter med höga murar som stängde omvärlden ute. Ännu äldre, ännu högre träd gjorde det hela till en vacker vy.
Har du någon nära plats du inte varit på ännu? Kanske nu är tiden att ta dig dit.
I helgen var jag i Värmland och häpnar fortfarande över att det finns så orörda platser kvar i dessa exploateringstider. På vägen dit såg jag en älg bakom ett viltstängsel på en höjd bredvid motorvägen. Mäktigt och skrämmande på en gång. Motorvägen blev mindre byväg och senare grusväg och sen tog det slut. En stor sjö som omgärdades av skog så långt jag såg. Röster färdades med vinden från andra sjösidan och berättade för mig om lekande, badande personer flera kilometer bort.
Det sas att det fanns bäver i sjön, någon sade sig ha sett vågrörelser som var ca 1 meter långa vid 24- tiden efter ett kvällsdopp. Jag blev nyfiken. Jag har aldrig sett en bäver i naturen.
Kvällen därpå skulle jag ha en egen bäverspaning. Jag sprayade mig med myggmedel och klädde mig långärmat och virade badhandduken runt midjan som en långkjol.
Trevade mig ner till stranden och gick ut på den lilla bryggan och stod där och såg ut över vattnet.
Jag var ensam och klockan var 23. Inga ljud hördes förutom att det slog i vattnet utav småfisk. Solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna över vattenytan blev längre och längre. Jag tyckte mig se något som närmade sig i vattnet långt borta i sjön. Jag stirrade och försökte följa det som gjorde vågrörelserna och bad inom mig att jag så gärna ville se en bäver. Jag stod en halvtimme och vågade inte röra mig. Jag hade hört att bävrar känner av rörelser. Tänk om de känner av mina ändrade vilande positioner på fötterna. Det var nästan så jag inte ville att mina andetag skulle höras. På andra sidan sjön såg jag halvmånen hänga i trädtopparna.
Det var helt magiskt. Jag bara insöp hela situationen och kände ett stort lugn där jag stod.
Men när myggorna hittade min panna så tyckte jag att det räckte. Jag gick över rötter tillbaka till stugvärmen.
På natten var det lika tyst. Det var länge sedan jag upplevde den stora tystnaden.
Jag är säker på att bävern/bävrarna senare på natten simmade förbi bryggan med ett lurigt leende i mungiporna.
Dagens tips: Där du hamnar,lyssna på små barn som pratar. Du får insikt i stora tankar som är gudomliga!
"Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem".
Anders Frostensson
torsdag 18 juli 2013
Härligt med glada människor.
Idag kom brevbäraren i sin gula bil.
Sidorutan var nervevad och hennes ena bruna arm sträcktes ut och handen öppnade låda efter låda och stoppade i posten. Det var en glad schlager som spelades på hennes bilradio och volymen var uppskruvad. Hennes mun sjöng med i texterna med euforisk inlevelse. Jag stannade upp där jag var och följde henne med blicken där hon tog sig fram från brevlåda till brevlåda.
Hela situationen spred härlig sommarglädje över vår gata.
När hon passerade vinkade vi till varandra och sen var hon borta igen.
Jag kände igen mig i min egen bilkörning som ofta ackompanjeras till mitt drillande till härliga låtar från radion.
Mycket hänger på vårt eget humör hur dagen ska bli.
Nelson Mandela, Sydafrika fyller 95 år idag. Dawit Isak är fortfarande fängslad i Eritrea. Syriens folk lider nöd.
Gör vad du kan för att världen ska bli bättre. Alla kan göra något.
Dagens sommartips: Tälj en barkbåt, pynta den med det du har i verktygslådan.
Gläd dig i Herren alltid, återigen säger jag, gläd dig! Filipperbrevet 4:4.
onsdag 17 juli 2013
Summer in the city (Stockholm)
Värmen är här och semestern har jag börjat vänja mig vid.
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
lördag 8 juni 2013
Luftballonger, studenter och smultron
Vilken fantastisk långhelg det har varit.
Den började bra på onsdagskvällen, då jag och syrran via hemtrakter i Hammarby
åkte in till Södermalm. Jag hade ett snabbärende att utföra. Syrran satt kvar i bilen,
så jag inte behövde parkera och jag var tillbaka efter några minuter.
För att sedan åka tillbaka till Järfälla igen så åkte vi lite kringelkrokar.
Vi konstaterade båda att mycket förändrats sedan vi var yngre. Många officiella
byggnader hade försvunnit och ersatts av nyare. Vi pratade minnen.
Plötsligt hördes dunkadunka musik längs vägen. I andra färdriktningen kom en
fullpackad lastbil med nybakade studenter som åkte sitt ärevarv runt staden och
firade sista kvällen med gänget.
Jag blir glad å deras vägnar och lite rörd:
"Inga stormar än i våra hjärtan bor. Hoppet är vår vän..." låter studentsångens rader.
Jag önskar alla ungdomar allt gott i framtiden.
Vi åkte Hornsgatan neråt mot Hornstull och såg där ett märkligt hus. Jag mindes att
det byggts en galleria där, så det är väl den som huserar därinne. Alla dessa gallerior...
När vi åkte på Västerbron såg vi att himlen innehöll 4 luftballonger.
Det ger mig alltid en sån association till frihet när jag ser dom sväva fram!
Jag minns när jag på 1980talet bodde vid Thorildsplan och en kväll i veckan brukade ha
Friskis och Svettisgympa i Rålambshovsparken. Det var härligt att röra sig till musiken
och sen jogga hem för en härlig dusch.
Min far som bodde på Garvar Lundins gränd vid Kungsholmstorg brukade ibland
promenera dit, titta på mig och också sprattla med i de angivna rörelserna.
Det var uppmuntrande.
En sån gympakväll var det uppstigning för en ballong i Rålambshovsparken.
Vi satt och tittade länge hur de förberedde sig med allt inför avfärd. Det är något magiskt
med pustarna som tydligt hörs när gasen ska fyllas i ballongen!
Vi funderade hur långt den skulle flyga. Vi såg den stiga och dra bort emot Tranebergsbron.
Följebilen drog iväg genast efter avfärd.
Jag fick ett infall och föreslog att vi skulle åka efter den. Vi gick hem till mig och tog lilla Ford Fiestan och åkte iväg.
Ballongen var stor och flög högt upp så den var lätt att följa. Den flög fågelvägen och vi följde landsvägarna.
Vi åkte till Bromma och svängde ut mot Lovön, kom förbi Drottningholms slott och
åkte vidare ut till Ekerö. Där var vi ute på okänd mark, men följde något synligt i skyn.
Vi kom längre och längre bort och till slut började det mörkna. När klockan var 22.30
så insåg vi att vi var tvungna att återvända hemåt igen.
Det var ett härligt infall och vi hade det trevligt då vi hade något att prata om.
Dessutom har det blivit en rolig skröna, som jag kommer ihåg på lite varierande sätt i olika
sammanhang så här efteråt!
Men varje gång jag ser en luftballong så tänker jag på den kvällen.
Jo tack, maken är lite bättre nu. Fortfarande trött men har mer intresse av vad som
pågår runt omkring. Jag lämnade tillbaka hans långtidsEKG utrustning till sjukhuset.
Nu är det bara tumEKG kvar som regelbundet tas. Tack till Gud.
Vi har äntligen fått ner alla grönsakerna i marken och täckt med fiberduk över plaströr.
Nationaldagen blev en familjedag, då äldste sonen med familj kom. Även syrran var här
och njöt av solen. Vi arbetade tillsammans i trädgården och åt god mat tillsammans.
Barnbarnen spanade efter röda smultron, men än så länge blommar de bara.
Vad spanar du efter? Luftballonger eller smultron? Eller har du lyft blicken än högre upp?
Hur som helst, du är sedd av himmelens och jordens skapare. Var glad och trygg i det!
Den började bra på onsdagskvällen, då jag och syrran via hemtrakter i Hammarby
åkte in till Södermalm. Jag hade ett snabbärende att utföra. Syrran satt kvar i bilen,
så jag inte behövde parkera och jag var tillbaka efter några minuter.
För att sedan åka tillbaka till Järfälla igen så åkte vi lite kringelkrokar.
Vi konstaterade båda att mycket förändrats sedan vi var yngre. Många officiella
byggnader hade försvunnit och ersatts av nyare. Vi pratade minnen.
Plötsligt hördes dunkadunka musik längs vägen. I andra färdriktningen kom en
fullpackad lastbil med nybakade studenter som åkte sitt ärevarv runt staden och
firade sista kvällen med gänget.
Jag blir glad å deras vägnar och lite rörd:
"Inga stormar än i våra hjärtan bor. Hoppet är vår vän..." låter studentsångens rader.
Jag önskar alla ungdomar allt gott i framtiden.
Vi åkte Hornsgatan neråt mot Hornstull och såg där ett märkligt hus. Jag mindes att
det byggts en galleria där, så det är väl den som huserar därinne. Alla dessa gallerior...
När vi åkte på Västerbron såg vi att himlen innehöll 4 luftballonger.
Det ger mig alltid en sån association till frihet när jag ser dom sväva fram!
Jag minns när jag på 1980talet bodde vid Thorildsplan och en kväll i veckan brukade ha
Friskis och Svettisgympa i Rålambshovsparken. Det var härligt att röra sig till musiken
och sen jogga hem för en härlig dusch.
Min far som bodde på Garvar Lundins gränd vid Kungsholmstorg brukade ibland
promenera dit, titta på mig och också sprattla med i de angivna rörelserna.
Det var uppmuntrande.
En sån gympakväll var det uppstigning för en ballong i Rålambshovsparken.
Vi satt och tittade länge hur de förberedde sig med allt inför avfärd. Det är något magiskt
med pustarna som tydligt hörs när gasen ska fyllas i ballongen!
Vi funderade hur långt den skulle flyga. Vi såg den stiga och dra bort emot Tranebergsbron.
Följebilen drog iväg genast efter avfärd.
Jag fick ett infall och föreslog att vi skulle åka efter den. Vi gick hem till mig och tog lilla Ford Fiestan och åkte iväg.
Ballongen var stor och flög högt upp så den var lätt att följa. Den flög fågelvägen och vi följde landsvägarna.
Vi åkte till Bromma och svängde ut mot Lovön, kom förbi Drottningholms slott och
åkte vidare ut till Ekerö. Där var vi ute på okänd mark, men följde något synligt i skyn.
Vi kom längre och längre bort och till slut började det mörkna. När klockan var 22.30
så insåg vi att vi var tvungna att återvända hemåt igen.
Det var ett härligt infall och vi hade det trevligt då vi hade något att prata om.
Dessutom har det blivit en rolig skröna, som jag kommer ihåg på lite varierande sätt i olika
sammanhang så här efteråt!
Men varje gång jag ser en luftballong så tänker jag på den kvällen.
Jo tack, maken är lite bättre nu. Fortfarande trött men har mer intresse av vad som
pågår runt omkring. Jag lämnade tillbaka hans långtidsEKG utrustning till sjukhuset.
Nu är det bara tumEKG kvar som regelbundet tas. Tack till Gud.
Vi har äntligen fått ner alla grönsakerna i marken och täckt med fiberduk över plaströr.
Nationaldagen blev en familjedag, då äldste sonen med familj kom. Även syrran var här
och njöt av solen. Vi arbetade tillsammans i trädgården och åt god mat tillsammans.
Barnbarnen spanade efter röda smultron, men än så länge blommar de bara.
Vad spanar du efter? Luftballonger eller smultron? Eller har du lyft blicken än högre upp?
Hur som helst, du är sedd av himmelens och jordens skapare. Var glad och trygg i det!
söndag 2 juni 2013
Upp och ner, hit och dit!
Upp och ner och hit och dit - så kan nog mitt liv presenteras just nu.
Jag arbetar på under dagarna så gott det går fastän jag är tudelad till sinnes. Min make med inte så gammal stroke lämnar jag med oro om morgnarna. Vi har förstås kollat Tum-EKG innan jag åker.
Min make har nästan aldrig varit sjuk- så någon så kallad "överkänslighet hos män att känna efter " är vi inte bekanta med härhemma.
Att leva med en författare, intellektuell som är kreativ största delen av dygnet har jag vant mig vid.
Det ger många tillfällen till givande samtal. Många ringer och frågar honom till råds i olika ämnen, spörsmål och bekymmer.
Jag står för det som är lagom här hemma- lagom arbete, lagom vila, lagom studier.
Jag har varit till hands för de runt omkring mig och ofta har det engagerat mig mer än det som gäller mig själv. Men så har jag valt och känt tillfredställelse i mitt samvete.
Att nu se maken mest sitta och vara sysslolös, känna en trötthet i kroppen är mycket ovant. Han lagar mat och blir helt slut och behöver vila. Han vill ordna sitt/vårt grönsaksland på det utomordentliga vis som han alltid gjort. Men han orkar inte alls så mycket.
Vi förstår inte helt hur han precis vill ha saker gjorda.
Förra helgen var Dan här och ordnade odlingsrutorna så dom ska hålla i år också. Det var en god gärning.
Vi har förarbetat marken i dag, Ziad och jag. Det var soligt och mycket varmt. Faktiskt ganska skönt.
Men i kväll runt 21 så kom första squashen ner i den bördiga jorden och vi gladdes Yusuf, Ziad och jag. Nu i veckan ska vi få ner resten av grönsakerna också.
I fredags rusade jag från arbetet tidigare, Yusuf hade ringt att han inte mådde bra. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som i sin tur ringde upp Yusuf och ställde några frågor. De beslutade att
skicka en ambulans. Jag reagerar så starkt och blir mycket orolig. Den underliggande oro som jag har hela tiden kommer upp till ytan, fast jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. Men alla andra tidigare anhöriga som jag hjälpt i liknande situationer kommer och gör sig påminda.
Vi åkte till sjukhuset. Mitt i all oro så såg jag lastbilar med jublande studenter som viftade med sina studentmössor och bilar runtom som glatt firade dom med att tuta glatt tillbaka. Jag kände glädje med dom. Sorgen och glädjen de vandrar verkligen tillsammans. På akuten togs prover. Läkaren konstaterade att de symptom, som hade varit, inte härrör sig från huvudet och inte har med TIAN att göra. Genom att Yusuf har en EKG uppkoppling så fanns inget skäl att stanna kvar. Skönt i och för sig.
Hem och så till ICA i sista minuten för att köpa matsäck till lördagens resa med en skolklass till Västerås och Schack4an riksfinal.
Till rektorn och hämtade biljetter och annat som skulle med, som jag inte hunnit ta innan jag gav mig av från arbetet.
Ett sms från en arbetskollega med hälsning att hon tänkt på min make värmde så gott.
Lördag morgon kl 7 mötte jag ett gäng glada, härliga barn, mysiga anhöriga och min kollega och vi åkte tåget. En ny upplevelse för några.
Vi hade en fin dag, men mycket intensiv med alla partier som skulle spelas.
Vi fick inte hem första priset, men vi åkte hemåt med nya erfarenheter och en god gruppanda.
Jag ringde hem ett par gånger för att höra att de hade det bra hemma.
Hela dagen gassade solen och det var skönt att då och då komma ut och känna en skön bris svalka.
Vi var hemma sent på kvällen och jag slappade i soffan.
Och så idag valde jag bort kyrkobesök och njöt av att vara hemma och "göra nytta". Vila, vara i trädgården och ta allt i sin takt.
Så därav har jag skrivit upp och ner och hit och dit.
Så kan livet te sig för oss alla då och då!
Jag arbetar på under dagarna så gott det går fastän jag är tudelad till sinnes. Min make med inte så gammal stroke lämnar jag med oro om morgnarna. Vi har förstås kollat Tum-EKG innan jag åker.
Min make har nästan aldrig varit sjuk- så någon så kallad "överkänslighet hos män att känna efter " är vi inte bekanta med härhemma.
Att leva med en författare, intellektuell som är kreativ största delen av dygnet har jag vant mig vid.
Det ger många tillfällen till givande samtal. Många ringer och frågar honom till råds i olika ämnen, spörsmål och bekymmer.
Jag står för det som är lagom här hemma- lagom arbete, lagom vila, lagom studier.
Jag har varit till hands för de runt omkring mig och ofta har det engagerat mig mer än det som gäller mig själv. Men så har jag valt och känt tillfredställelse i mitt samvete.
Att nu se maken mest sitta och vara sysslolös, känna en trötthet i kroppen är mycket ovant. Han lagar mat och blir helt slut och behöver vila. Han vill ordna sitt/vårt grönsaksland på det utomordentliga vis som han alltid gjort. Men han orkar inte alls så mycket.
Vi förstår inte helt hur han precis vill ha saker gjorda.
Förra helgen var Dan här och ordnade odlingsrutorna så dom ska hålla i år också. Det var en god gärning.
Vi har förarbetat marken i dag, Ziad och jag. Det var soligt och mycket varmt. Faktiskt ganska skönt.
Men i kväll runt 21 så kom första squashen ner i den bördiga jorden och vi gladdes Yusuf, Ziad och jag. Nu i veckan ska vi få ner resten av grönsakerna också.
I fredags rusade jag från arbetet tidigare, Yusuf hade ringt att han inte mådde bra. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som i sin tur ringde upp Yusuf och ställde några frågor. De beslutade att
skicka en ambulans. Jag reagerar så starkt och blir mycket orolig. Den underliggande oro som jag har hela tiden kommer upp till ytan, fast jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. Men alla andra tidigare anhöriga som jag hjälpt i liknande situationer kommer och gör sig påminda.
Vi åkte till sjukhuset. Mitt i all oro så såg jag lastbilar med jublande studenter som viftade med sina studentmössor och bilar runtom som glatt firade dom med att tuta glatt tillbaka. Jag kände glädje med dom. Sorgen och glädjen de vandrar verkligen tillsammans. På akuten togs prover. Läkaren konstaterade att de symptom, som hade varit, inte härrör sig från huvudet och inte har med TIAN att göra. Genom att Yusuf har en EKG uppkoppling så fanns inget skäl att stanna kvar. Skönt i och för sig.
Hem och så till ICA i sista minuten för att köpa matsäck till lördagens resa med en skolklass till Västerås och Schack4an riksfinal.
Till rektorn och hämtade biljetter och annat som skulle med, som jag inte hunnit ta innan jag gav mig av från arbetet.
Ett sms från en arbetskollega med hälsning att hon tänkt på min make värmde så gott.
Lördag morgon kl 7 mötte jag ett gäng glada, härliga barn, mysiga anhöriga och min kollega och vi åkte tåget. En ny upplevelse för några.
Vi hade en fin dag, men mycket intensiv med alla partier som skulle spelas.
Vi fick inte hem första priset, men vi åkte hemåt med nya erfarenheter och en god gruppanda.
Jag ringde hem ett par gånger för att höra att de hade det bra hemma.
Hela dagen gassade solen och det var skönt att då och då komma ut och känna en skön bris svalka.
Vi var hemma sent på kvällen och jag slappade i soffan.
Och så idag valde jag bort kyrkobesök och njöt av att vara hemma och "göra nytta". Vila, vara i trädgården och ta allt i sin takt.
Så därav har jag skrivit upp och ner och hit och dit.
Så kan livet te sig för oss alla då och då!
måndag 27 maj 2013
Härligt att möta er igen!
Härligt att möta er igen!
Sjukdomar är ibland inget vi rår över utan vi får gå igenom, härda ut och förhoppningsvis bli lite ödmjukare av dom. En lång vinter satte sina klor i mig och min make: det var bihålor och lunginflammation som däckade oss helt. Som tur var fanns Ziad i vår närhet och stöttade, höll oss och vårt hem i någorlunda ordning. Tack! Maken blev inte bättre utan var ordentligt trött lång tid efteråt. Det är naturligt, sa läkarna, när det varit lunginflammation.
Det var otroligt konstigt att inte ens en bok kunde locka till läsning eller att arabiska nyheter inte hade prioritet nummer ett längre.
Så en dag klagades på en hand som kändes för stor och talet som kom ur munnen var inte alls det avsedda. Akuten besöktes under en av VM matcherna i ishockey. Diagnos var en stroke. Behandlande personal var mycket effektiv och snabb och snart hade maken blivit inskriven på en avdelning.
Där observerades han under natten och fick nästa dag komma hem, med några nya mediciner.
Nu går vi igenom många undersökningar och observationer för att hålla allt i schack.
Tack till Gud för att det inte var en grövre sort av sjukdomen. Inga märkbara yttre tecken tyder på stroke. Fortfarande är tröttheten det dominerande, men när vi ordnade i trädgården så ville han gärna ha ett ord med i planeringen. Kul!
Jag ska inte låta det gå så länge innan jag skriver ett inlägg igen.
Tankar:
Mellanösterns konflikter flätas alltmer samman.
Förorternas invånare värnar sin hembygd och nattvandrar.
Dagliga situationer som uppstår och pockar på lösningsinriktning.
Kramar till er som får såna och kramar till er som önskar såna!
Sjukdomar är ibland inget vi rår över utan vi får gå igenom, härda ut och förhoppningsvis bli lite ödmjukare av dom. En lång vinter satte sina klor i mig och min make: det var bihålor och lunginflammation som däckade oss helt. Som tur var fanns Ziad i vår närhet och stöttade, höll oss och vårt hem i någorlunda ordning. Tack! Maken blev inte bättre utan var ordentligt trött lång tid efteråt. Det är naturligt, sa läkarna, när det varit lunginflammation.
Det var otroligt konstigt att inte ens en bok kunde locka till läsning eller att arabiska nyheter inte hade prioritet nummer ett längre.
Så en dag klagades på en hand som kändes för stor och talet som kom ur munnen var inte alls det avsedda. Akuten besöktes under en av VM matcherna i ishockey. Diagnos var en stroke. Behandlande personal var mycket effektiv och snabb och snart hade maken blivit inskriven på en avdelning.
Där observerades han under natten och fick nästa dag komma hem, med några nya mediciner.
Nu går vi igenom många undersökningar och observationer för att hålla allt i schack.
Tack till Gud för att det inte var en grövre sort av sjukdomen. Inga märkbara yttre tecken tyder på stroke. Fortfarande är tröttheten det dominerande, men när vi ordnade i trädgården så ville han gärna ha ett ord med i planeringen. Kul!
Jag ska inte låta det gå så länge innan jag skriver ett inlägg igen.
Tankar:
Mellanösterns konflikter flätas alltmer samman.
Förorternas invånare värnar sin hembygd och nattvandrar.
Dagliga situationer som uppstår och pockar på lösningsinriktning.
Kramar till er som får såna och kramar till er som önskar såna!
lördag 6 april 2013
Påsk och påsk igen!
Glad påsk! Kristus är uppstånden!
Nu har vi evangeliska och katolska kristna som följer västräkningen firat påsk med allt vad det innebär. Här hos oss har det varit trevliga dagar då nästan hela familjen varit samlad och umgåtts. Barnen har letat påskägg och god mat har vi njutit av.
Vi har under hela helgen följt passionsdramat genom bibeltexten och är glada över det under som skedde då det goda övervann det onda. På långfredagen släcktes allt ljus, såväl elektriskt som levande, i kyrkan och när till sist de fladdrande ljusen i ljusbäraren blev utblåsta och allt kändes så övergivet, så slog mig tanken att varifrån ska hjälpen nu komma.
- Det blev en symbol för alla bedda böner som inte skulle ha betts om inte Jesus uppstått från döden för ca 2000 år sedan och inte varit världens frälsare.
Att samlas med trossyskon i kyrkan till påskdagsgudstjänst är en ynnest och en förmån.
Inte alla kristna i världen kan ta sig till kyrkan eller får gå till en kyrka!
Men lidandet finns i hela världen och vi ser det tydligt i Syrien, de omkringliggande länderna.
Kyrie eleison!
Fastan förekommer festen!
Tiden innan påsken föregicks av fastan. Och i enlighet med bibelns ord så kunde den genomföras med såväl lovsång som förbön till Gud. Och utan att göra den till en stor sak med egenvärde.
Mellan Gud och mig allena.
Nu när vi deltagit i Jesu död, uppståndelse, så ska det börja om igen. Det är ju inte alla kristna som firar påsken vid samma datum.
Det är helt absurt att en enad kristenhet inte ska ha en enad påskhögtid.
Det klingar "Grönköping" för oinvigda.
I dagarna inleds fasteperioden för de som följer östräkningen och som ska fira påsk den 5 maj.
Vi har bekanta, släktingar inom syrisk-ortodoxa kyrkan som nu förbereder sig. I olika sammanhang tipsar människor varandra om lämplig icke-animalisk föda att äta under fastan.
Genom att vara återhållsamma i maten så friläggs tid och tanke till andliga ting.
Enligt den syrianska, arabiska bönboken Den andliga dyrgripen av patriark Afram den förste Barsum, så kan fastetiden innehålla många bönestunder som var och en kräver sin uppmärksamhet:
De böner som räknas till den stora fastan lyder som följer:
Om morgonen, vid middagstid (lunchtid) och om kvällen alla dagar förutom lördagar, söndagar och högtidsdagar under de 40 dagar innan Påskhögtidens infallande.
Morgonbönen omfattar : morgonböner, kvällsböner och böner vid den 3:dje timmen. Var och en görs med 8 knäböjningar där den sista avslutas med trosbekännelsen.
Middagsbönen(vid lunchtid) omfattar: kl 6 och kl 9 och afton. Kl 6 och kl 9 görs 8 knäböjningar. Under 6 knäböjningar beds aftonbönen varav den sista är trosbekännelsen.
Sedan knäböjs 40 gånger; Vid de 10 första knäböjningarna uttalas -Kyrie eleison. Vid de följande 10 uttalas -Ya rabb, irhamna! (Herre förbarma dig). Vid den tredje gruppen av 10 knäböjningar uttalas -Ya rabb, ushfuq alayna! ( Herre förbarma dig). Vid den fjärde gruppen av 10 knäböjningar uttalas -Istajibna wa irhamna! (Hör oss och förbarma dig över oss). Dessa knäböjningar utövas från fastemåndag till fastefredag ända till fredagen den 40nde dagen. Osv...
Det finns nedtecknat hur allt detta ska gå till.
Men det viktigaste är att inte formen tar överhanden utan att det handlar om att individens hjärta är ärligt i sitt sökande efter närhet med Herren Jesus.
Jag önskar var och en allt gott i denna strävan.
Nu är det vår och jag blir glad varje gång jag öppnar dörren och hör talgoxen med sitt tita. Mössan behåller jag på huvudet ett tag till. Det är kalla vindar som fortfarande kommer runt stugknuten.
Oro härskar fortfarande i många delar av vår värld.
Jordanien dignar på knä under flyktingströmmen från Syrien. Vart ska skarorna ta vägen? När kan de flytta hem igen?
NordKorea pratar stolt om sina kärnvapen. Det låter inte hoppingivande.
För egen del:
Mina kontakter med förlag in spe drar ut ännu ett tag. Håll gärna tummarna med mig!
Min kära egyptiska skrivande syster Mayy Ziyadah från förr, följer mig troget varje dag...
torsdag 14 februari 2013
Hjärtats alla dagar!
Vår värld är skön och mycket komplex:
NordKorea har utfört provsprängningar av kärnvapen och offentliggör det.
Världen rasar och darrar.
Färdigmatlådor som deklarerats innehålla nötkött består av hästkött.
Kött som i sin tur kan innehålla mediciner som inte är bra för människor.
Många äldre och sjuka köper matlåda och tror sig få ett rejält mål mat.
Det är lika bra att jag inte vet allt som skulle kunna oroa och hota min hälsa.
Jag äter, dricker och är nöjd.
-Varför äter du bara grönsaker? Bantar du? fick jag att besvara vid lunchbordet.
Jag mår bra av det, tycker det är gott och dessutom äter jag ordentlig kvällsmiddag,
blev en sammanfattning av mitt svar.
Så är det och till en viss del så underlättar jag för mig själv att göra en delfasta
inför påsken.
Diverse böneämnen dyker upp i mitt sinne och pockar på att bli lyfta inför Gud.
Idag tänker jag på en mycket god vän och broder som kämpar på sjukhus. Kyrie eleison!
Alla hjärtans dag har firats idag.
Och jag blev mycket glad över den fina blombukett
som jag fick av min make...
och varje annan dag förtjänar att uppmärksamma de som är kära och nära. Livet är skört
och dess längd utmätt åt oss var och en, så låt oss ta vara på varandra.
Så lite Celine Dion till dig och mig och alla med-människor:
NordKorea har utfört provsprängningar av kärnvapen och offentliggör det.
Världen rasar och darrar.
Färdigmatlådor som deklarerats innehålla nötkött består av hästkött.
Kött som i sin tur kan innehålla mediciner som inte är bra för människor.
Många äldre och sjuka köper matlåda och tror sig få ett rejält mål mat.
Det är lika bra att jag inte vet allt som skulle kunna oroa och hota min hälsa.
Jag äter, dricker och är nöjd.
-Varför äter du bara grönsaker? Bantar du? fick jag att besvara vid lunchbordet.
Jag mår bra av det, tycker det är gott och dessutom äter jag ordentlig kvällsmiddag,
blev en sammanfattning av mitt svar.
Så är det och till en viss del så underlättar jag för mig själv att göra en delfasta
inför påsken.
Diverse böneämnen dyker upp i mitt sinne och pockar på att bli lyfta inför Gud.
Idag tänker jag på en mycket god vän och broder som kämpar på sjukhus. Kyrie eleison!
Alla hjärtans dag har firats idag.
Och jag blev mycket glad över den fina blombukett
som jag fick av min make...
och varje annan dag förtjänar att uppmärksamma de som är kära och nära. Livet är skört
och dess längd utmätt åt oss var och en, så låt oss ta vara på varandra.
Så lite Celine Dion till dig och mig och alla med-människor:
lördag 9 februari 2013
SL kortet "äger"!
Hoppas att du har en bra helg där du befinner dig.
Jag skänker idag tankar till bekanta som är sjuka, står inför operationer och jag ber om kraft och hälsa för dem.
I värsta februarikylan blev en liten krönika publicerad på nätet. Varsågod och läs, längta till sommaren!
Tågluff med SL-kort.
Lisbeth Johansson Ishaq om glädjen i att våga resa
bort.
När utflykten presenterades några dagar i förväg för
fritidsklubbsgruppen kom det lite loja kommentarer om att ”jag har varit mycket
i stan”. Men på utflyktsdagen kom alla med god entusiasm bärande sina
ryggsäckar. Vi packade ubåtsmackor, festis och frukt och begav oss till
Järfällas pendeltågsstation i grupper om tre. Några ville gå bredvid mig, kanske
inte de jag förväntat.
När vi väntade på tåget hörde jag någon säga:
– Jag mår illa när jag åker tåg. Vi åker mest bil.
Jag tipsade om att sitta i färdriktningen, titta framåt.
Tåget kom och vi åkte till Centralstationen i Stockholm. Det var inte lätt att välja sittplats i tåget när inte kamraten kunde få plats bredvid. Lite läskigt att sitta bredvid okända, tyckte några. Andra hamnade bredvid en glad pensionär som började prata med dem. I Centralens folkvimmel gällde det att hålla ihop gruppen och ta sig till tunnelbanespärren. Vi personal var passiva och lät barnen avgöra när vi skulle kliva på tågen efter våra instruktioner om färg, nummer och stationsnamn och de sa till när vi var framme vid de förutbestämda stationerna.
Vi besökte Slussen och stirrade länge på vattnet som forsade fram under gatornas virrvarr, stannade ännu längre vid torgstånden utanför Stadsmuseet och kollade in mobiltelefonskal, solglasögon och annat smått och gott.
Jag berättade om den K-märkta neonskylten i form av en tandkrämstub som sitter på en av Söderfasaderna, om hamnarbetarna som i arbetslöshetens tid under 1950- och 1960-talen brukade samlas i Gula gången i tidig gryningstimme och bli tilldelade arbete för en dag.
Vi åkte vidare till Gärdets tunnelbanestation, åkte den långa rulltrappan upp och promenerade därifrån en lång väg för att komma till det stora gärdet. Var kan man hitta en toalett inne i staden? I tur och ordning lotsades de behövande barnen in på en vårdcentral där de gjorde sina behov: ”Torkade du händerna i den där häftiga apparaten?”
På Gärdet fällde några hang-gliders ut sina enorma skärmar för take off. Det var rejält blåsigt. Vi spände ut våra jackor som segel och sprang i nerförsbacke och kände nästan hur fötterna lyfte. En cirkus hade sitt tält på fältet och runt det fanns inhägnader med cirkusdjuren. Barnen rusade i väg och tittade, klappade, matade och fotograferade både kameler och elefanter. På en liten bergskulle bredvid satte vi oss och åt matsäcken. Alla var glada och lite galna på alla getingar som skockades runt oss.
Vi väntade på en buss och använde tiden till att vinka till alla bilar som passerade. En porsche åkte förbi och skaran var hänförd! Sedan åkte vi till Frihamnområdet vid Ropsten. Vid kajen låg båten som tog oss runt Lidingö, Nacka och till Nybroviken. Vi stod för det mesta ute på däck och vinkade åt alla stora och små båtar som vi mötte. Den båtturen vill jag för alltid minnas. Våra härliga barn som var enbart glada och som skrattade tillsammans i blåsten och duggregnet där vi stod vid relingen.
Sedan åkte vi spårvagn till Sergels torg och gick till pendeltåget. Under hemresan lade vi märke till olika resenärer. En äldre tonåring några säten ifrån oss hade tydliga ärr efter skärsår på underarmarna. Våra barn tittade under lugg på henne. Hon märkte det och väste till dem: ”Prata inte om mig, prata med mig!”
Vår upptäcktsresa varade bara en dag, men kändes som en vecka. Vi var nöjda och mycket trötta när vi kom hem. Precis som efter en ”riktig” tågluffarresa!
– Jag mår illa när jag åker tåg. Vi åker mest bil.
Jag tipsade om att sitta i färdriktningen, titta framåt.
Tåget kom och vi åkte till Centralstationen i Stockholm. Det var inte lätt att välja sittplats i tåget när inte kamraten kunde få plats bredvid. Lite läskigt att sitta bredvid okända, tyckte några. Andra hamnade bredvid en glad pensionär som började prata med dem. I Centralens folkvimmel gällde det att hålla ihop gruppen och ta sig till tunnelbanespärren. Vi personal var passiva och lät barnen avgöra när vi skulle kliva på tågen efter våra instruktioner om färg, nummer och stationsnamn och de sa till när vi var framme vid de förutbestämda stationerna.
Vi besökte Slussen och stirrade länge på vattnet som forsade fram under gatornas virrvarr, stannade ännu längre vid torgstånden utanför Stadsmuseet och kollade in mobiltelefonskal, solglasögon och annat smått och gott.
Jag berättade om den K-märkta neonskylten i form av en tandkrämstub som sitter på en av Söderfasaderna, om hamnarbetarna som i arbetslöshetens tid under 1950- och 1960-talen brukade samlas i Gula gången i tidig gryningstimme och bli tilldelade arbete för en dag.
Vi åkte vidare till Gärdets tunnelbanestation, åkte den långa rulltrappan upp och promenerade därifrån en lång väg för att komma till det stora gärdet. Var kan man hitta en toalett inne i staden? I tur och ordning lotsades de behövande barnen in på en vårdcentral där de gjorde sina behov: ”Torkade du händerna i den där häftiga apparaten?”
På Gärdet fällde några hang-gliders ut sina enorma skärmar för take off. Det var rejält blåsigt. Vi spände ut våra jackor som segel och sprang i nerförsbacke och kände nästan hur fötterna lyfte. En cirkus hade sitt tält på fältet och runt det fanns inhägnader med cirkusdjuren. Barnen rusade i väg och tittade, klappade, matade och fotograferade både kameler och elefanter. På en liten bergskulle bredvid satte vi oss och åt matsäcken. Alla var glada och lite galna på alla getingar som skockades runt oss.
Vi väntade på en buss och använde tiden till att vinka till alla bilar som passerade. En porsche åkte förbi och skaran var hänförd! Sedan åkte vi till Frihamnområdet vid Ropsten. Vid kajen låg båten som tog oss runt Lidingö, Nacka och till Nybroviken. Vi stod för det mesta ute på däck och vinkade åt alla stora och små båtar som vi mötte. Den båtturen vill jag för alltid minnas. Våra härliga barn som var enbart glada och som skrattade tillsammans i blåsten och duggregnet där vi stod vid relingen.
Sedan åkte vi spårvagn till Sergels torg och gick till pendeltåget. Under hemresan lade vi märke till olika resenärer. En äldre tonåring några säten ifrån oss hade tydliga ärr efter skärsår på underarmarna. Våra barn tittade under lugg på henne. Hon märkte det och väste till dem: ”Prata inte om mig, prata med mig!”
Vår upptäcktsresa varade bara en dag, men kändes som en vecka. Vi var nöjda och mycket trötta när vi kom hem. Precis som efter en ”riktig” tågluffarresa!
onsdag 30 januari 2013
Decennium- tankar.
Ett barnbarn fyller 10 år. Ett decennium har passerat.
För födelsedagsbarnet har livet varit en lek, så som det borde vara för varje unge på vår jord.
Men att ett helt decennium även fört mig vidare i livet är svårt att förstå.
Har jag blivit något klokare? Många saker har hänt och en del kommer jag ihåg kristallklart.
Det är speciella datum eller en viss period då något avgörande inträffade. Mina referenser vidgade sig och nya sanningar slog rot i mig.
Mycket av det som jag genomlever är/verkar vara konstant, men också mycket är föränderligt. Jag kan skapa nya inriktningar och följa hittills nya stigar. Det gäller både till min yttre människa och min inre.
Annat som inträffat under de senaste 10 åren kommer jag ihåg med diffusa bilder, ljudintryck eller dofter. Det finns vissa saker som redan är bortblåsta ur mitt minne och kanske jag ska säga tack o lov. Det var säkert små petitesser som inte hade något egenvärde.
Jag tror att vi människor ibland får nåden att glömma.
Visst finns det både "längtor" och "oroar" som alltjämt ibland gör sig påminda.
-Gud, ta emot mig med tålamod när jag är som svagast och med leende överseende när jag är som starkast.
Varje tid och ålder har sin tjusning. Jag i mina femtio+ njuter ofantligt av radions morgonmusikprogram i P2 och känner också en väldig lust att njuta av livets alla roliga små stunder och överraskningar som bara drabbar ibland.
Livet är för kort för att ta för mycket på allvar.
Att förkovra mig själv och att få dela med mig i föredragsform är andra sätt att förgylla min tid.
Och så mycket mer förstås...
"Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."
Jesaja 43:19.
För födelsedagsbarnet har livet varit en lek, så som det borde vara för varje unge på vår jord.
Men att ett helt decennium även fört mig vidare i livet är svårt att förstå.
Har jag blivit något klokare? Många saker har hänt och en del kommer jag ihåg kristallklart.
Det är speciella datum eller en viss period då något avgörande inträffade. Mina referenser vidgade sig och nya sanningar slog rot i mig.
Mycket av det som jag genomlever är/verkar vara konstant, men också mycket är föränderligt. Jag kan skapa nya inriktningar och följa hittills nya stigar. Det gäller både till min yttre människa och min inre.
Annat som inträffat under de senaste 10 åren kommer jag ihåg med diffusa bilder, ljudintryck eller dofter. Det finns vissa saker som redan är bortblåsta ur mitt minne och kanske jag ska säga tack o lov. Det var säkert små petitesser som inte hade något egenvärde.
Jag tror att vi människor ibland får nåden att glömma.
Visst finns det både "längtor" och "oroar" som alltjämt ibland gör sig påminda.
-Gud, ta emot mig med tålamod när jag är som svagast och med leende överseende när jag är som starkast.
Varje tid och ålder har sin tjusning. Jag i mina femtio+ njuter ofantligt av radions morgonmusikprogram i P2 och känner också en väldig lust att njuta av livets alla roliga små stunder och överraskningar som bara drabbar ibland.
Livet är för kort för att ta för mycket på allvar.
Att förkovra mig själv och att få dela med mig i föredragsform är andra sätt att förgylla min tid.
Och så mycket mer förstås...
"Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."
Jesaja 43:19.
torsdag 3 januari 2013
Att vara eller inte vara... nyårsberedd.
Nu skriver vi 2013 som år.
Nyårsafton kom och förväntningarna är alltid höga på vad som ska ske.
Familjen hade planerat teaterbesök i stan. Vi skulle gå och se Shakespeares samlade verk på Boulevardteatern. Du märker säkert att jag skriver hade och skulle, snart förstår du varför.
Eftersom det var nyårsafton och en festkväll så gjorde vi oss alla fyra fina. Det blev kostym och slips för herrarna och fin blus och byxor för mig. Lite lukta gott skvätte vi på oss också. Så satte vi oss i bilen och började färden.
Det hade snöat för att sen övergå i regn och det var mycket isigt på småvägarna i vår förort. Jag tog det lugnt. Sonen som pluggar i Skåne var hemma och skulle vidare med sitt gäng efter teatern. Han hade lagt en present i bakluckan.
På den lite större vägen där bussen åker var det barmark. Det var skönt. Vi hade startat i mycket god tid, så det här skulle bli bra. Strax innan vi kom fram till andra busshållplatsen hörde jag konstiga ljud från vänster bakre del av bilen. Vi stannade vid busshållplatsen och Dan gick ur och kollade. Däcket var alldeles tomt. Vi hade punktering för första gången någonsin!
Jag vände bilen och vi åkte hem. Hur skulle vi nu hinna till teatern? Ska vi beställa taxi? Sönerna ringde men kom inte fram "pga rådande väderlek"... Och hur gör vi med biljetterna som kostade sitt pris?
Jag ringde till teatern, inget svar. Jag mailade och sms:ade.
Vi enades om att vi inte skulle hinna in till stan i tid. Det var en märklig situation. Men kvällen blev trevlig, vi åt här hemma och umgicks. Och vid tolvslaget då Jan Malmsjö läst Tennesseys dikt med "Ring klocka ring i bistra nyårsnatten". "Ring ut det gamla, ring in det nya". så gick vi ut på förstukvisten, skålade i våra fina glas och ropade Gott nytt år till grannar och vi fyrade av våra traditionella tomtebloss.
Vi spekulerade i varför vi inte kom till teatern, kanske skulle vi få veta det senare. Jag funderade över hur vi skulle få ordning på däcket, var och när.
Men "människan spår och Gud rår".
Vi fick nya teaterbiljetter som ersättning och igår avnjöt vi från första raden en helt härligt galen föreställning.
De tre skådespelarna Sten Hellström, Ulf Montan och Roger Westberg lyckades personifiera hur många gestalter som helst på knappt två timmar.
De var pålästa om Shakespeare och vi åskådare fick både fakta och klassiska verk uppförda på olika vis. De mest kända monologerna satt som en smäck.
Mycket skrattande och emot slutet visste vi inte var gränsen mellan pjäsen och teatersalongens publik gick. Vi fick interagera och förutom de förväntade skrattvågorna, så kunde jag bara inte hålla mig för skratt vid ett tillfälle. Det blev lite pinsamt för mig, och säkert för de på scenen. Jag hittade något i luften att säga och halvkved halvallvarligt att jag var lite förkyld!
Men skådespelarna är tydligen mästare på att improvisera, så efter det blev allt bara tokigare och tokigare. Men de tappade inte tråden. Deras minspel och fantastiska mimik var helt outstanding!
Jag kom på mig med att lite avundsjukt tänka att dom har säkert det bästa jobbet som finns.
Har du möjlighet och lider av lite vardagsleda, så gå till lilla intima Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm och låt dig förledas i vindlingarna mellan Shakespeares dunkla rum.
Stor teater är inte avhängigt av stora teaterhus. Men av närvaro och lyhördhet och det fanns där!
Du mår bra när du går därifrån!
Det gjorde inget att vi inte hade varit där på nyårsafton, det kändes som en högtid fastän det var en onsdag!
PS Vi bytte till reservdäck och åkte första vardagen till en öppen däckfirma som ordnade med nytt vinterdäck. Nu flyter det nya året fram... med böner om hälsa och fred på jorden, speciellt i Syrien!
DS
Nyårsafton kom och förväntningarna är alltid höga på vad som ska ske.
Familjen hade planerat teaterbesök i stan. Vi skulle gå och se Shakespeares samlade verk på Boulevardteatern. Du märker säkert att jag skriver hade och skulle, snart förstår du varför.
Eftersom det var nyårsafton och en festkväll så gjorde vi oss alla fyra fina. Det blev kostym och slips för herrarna och fin blus och byxor för mig. Lite lukta gott skvätte vi på oss också. Så satte vi oss i bilen och började färden.
Det hade snöat för att sen övergå i regn och det var mycket isigt på småvägarna i vår förort. Jag tog det lugnt. Sonen som pluggar i Skåne var hemma och skulle vidare med sitt gäng efter teatern. Han hade lagt en present i bakluckan.
På den lite större vägen där bussen åker var det barmark. Det var skönt. Vi hade startat i mycket god tid, så det här skulle bli bra. Strax innan vi kom fram till andra busshållplatsen hörde jag konstiga ljud från vänster bakre del av bilen. Vi stannade vid busshållplatsen och Dan gick ur och kollade. Däcket var alldeles tomt. Vi hade punktering för första gången någonsin!
Jag vände bilen och vi åkte hem. Hur skulle vi nu hinna till teatern? Ska vi beställa taxi? Sönerna ringde men kom inte fram "pga rådande väderlek"... Och hur gör vi med biljetterna som kostade sitt pris?
Jag ringde till teatern, inget svar. Jag mailade och sms:ade.
Vi enades om att vi inte skulle hinna in till stan i tid. Det var en märklig situation. Men kvällen blev trevlig, vi åt här hemma och umgicks. Och vid tolvslaget då Jan Malmsjö läst Tennesseys dikt med "Ring klocka ring i bistra nyårsnatten". "Ring ut det gamla, ring in det nya". så gick vi ut på förstukvisten, skålade i våra fina glas och ropade Gott nytt år till grannar och vi fyrade av våra traditionella tomtebloss.
Vi spekulerade i varför vi inte kom till teatern, kanske skulle vi få veta det senare. Jag funderade över hur vi skulle få ordning på däcket, var och när.
Men "människan spår och Gud rår".
Vi fick nya teaterbiljetter som ersättning och igår avnjöt vi från första raden en helt härligt galen föreställning.
De tre skådespelarna Sten Hellström, Ulf Montan och Roger Westberg lyckades personifiera hur många gestalter som helst på knappt två timmar.
De var pålästa om Shakespeare och vi åskådare fick både fakta och klassiska verk uppförda på olika vis. De mest kända monologerna satt som en smäck.
Mycket skrattande och emot slutet visste vi inte var gränsen mellan pjäsen och teatersalongens publik gick. Vi fick interagera och förutom de förväntade skrattvågorna, så kunde jag bara inte hålla mig för skratt vid ett tillfälle. Det blev lite pinsamt för mig, och säkert för de på scenen. Jag hittade något i luften att säga och halvkved halvallvarligt att jag var lite förkyld!
Men skådespelarna är tydligen mästare på att improvisera, så efter det blev allt bara tokigare och tokigare. Men de tappade inte tråden. Deras minspel och fantastiska mimik var helt outstanding!
Jag kom på mig med att lite avundsjukt tänka att dom har säkert det bästa jobbet som finns.
Har du möjlighet och lider av lite vardagsleda, så gå till lilla intima Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm och låt dig förledas i vindlingarna mellan Shakespeares dunkla rum.
Stor teater är inte avhängigt av stora teaterhus. Men av närvaro och lyhördhet och det fanns där!
Du mår bra när du går därifrån!
Det gjorde inget att vi inte hade varit där på nyårsafton, det kändes som en högtid fastän det var en onsdag!
PS Vi bytte till reservdäck och åkte första vardagen till en öppen däckfirma som ordnade med nytt vinterdäck. Nu flyter det nya året fram... med böner om hälsa och fred på jorden, speciellt i Syrien!
DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)