Presidentvalet 2012 i Egypten är klart.
Efter en sista valomgång så stod det mellan Ahmed Shafiq och Muhammed Mursi. Muhammed Mursi med sin majoritet har enligt domstolen tilldelats presidentsposten. Detta efter att våren har använts till att utreda det omfattande valfusk som uppdagats. Direktsändningen, i den arabiska tvkanalen al-Arabiya, från Tahrir torget visade en miljonhövdad skara som spänt väntade och senare vilt visade sin reaktion på valutgången.
Syrien är alltjämt härjat av sina egna styrkor som angriper inhemska mål. Individer vittnar om övergrepp och attacker som skördar många offer. Gud, bevara alla människor och kom med din fred!
Härhemma har vi just nu inga stora händelser att bearbeta, tack och lov. Igår måndag sjöng Lotta på Liseberg och idag tisdag hör vi Måns leda allsången på Skansen. Idag hällregnade det varje gång jag skulle ut och var soligt då jag var inomhus = normal svensk sommar!
Den yngste sonen är vuxen och har rest långt bort på semester. Det känns pirrigt och smånervöst att på avstånd följa honom på ditresan, via sms och mail, tills det slutligen är svårt med linjer osv. Det är visserligen bara några veckors icke-kontakt det gäller. Men det underlättar för mig att minnas mina egna resor i yngre år. Jag jobbade också ihop pengar och åkte sedan frimodigt iväg till ett okänt land. I Jordanien stannade jag 2½ år. Men i efterhand kan jag säga att det var det bästa jag gjort.
Jag minns att min mor var lugn hela tågresan ner till Köpenhamn. Men när vi så skulle skiljas åt vid flygplatsen så brast det och hon grät som aldrig förr. Vi visste inte om vi skulle ses mer. Det fanns inte mobiltelefon eller dator på slutet av 70-talet. De lövtunna breven flögs med flygpost och tog lång tid på sig. Men vilken glädje det var att mottaga nyheterna hemifrån.
Vad är ett e-mail mot ett vykort med handskriven text, frimärke? Nada! Så tycker jag alltjämt.
Så kära/käre läsare skriv gärna ett vykort imorgon till någon, så skapar du ett stycke litterär historia.
tisdag 26 juni 2012
lördag 23 juni 2012
Midsommar på Bruket
Idag är det midsommardagen. Det regnar och är allmänt tyst överallt. Folk vilar upp sig efter gårdagens festligheter och grejar med allt möjligt inomhus antar jag.
Jag är allmänt seg idag.
Igår var vi i familjen till Bruket, Missionskyrkans arrenderade sommargård här i Järfälla och firade midsommar.
Området runt det gamla tegelbruket som hörde till Görvälns slott är ett verkligt smultronställe med högt utsiktsberg, en badvik av Mälaren och härliga promenadvägar längs strandkanten. Om vintern finns där slalombacke med liftsystem och härliga pulkabackar. Och om sommaren så fylls den härliga grönskande "grytan" där Majstången kläs och blir rest av alla som vill hjälpa till.
Vi i familjen har haft det som vårt "sommarställe" under de senaste åtminstone 30 åren.
Barn och barnbarn har trampat nya stigar där...
Där har vi också under äppleträden, vid de små borden, njutit av kaffe från fiket och lyssnat till musik, dikt utomhus i sommarkväll. Vi har spelat volleyboll, varit med i hobbyverksamhet och tillverkat våra egna träskor och sandaler, målat akvarell, grillat och deltagit i oändligt många friluftsgudstjänster mm. Varje gång jag kommer dit måste jag gå upp på utsiktsberget och njuta av vinden och vyerna åt alla håll.
Sommarläger för barn och ungdom och scoutaktiviteter har också tagit plats där och så har vi njutit av de uppfriskande baden- ömsom kalla och ömsom ljumma. Badviken krymper för varje år, synes det. Om kvällarna har vi slagits mot myggen då vi metat, med spöna inköpta på bensinmacken, från flyt-bryggan i viken. Med brödbitar och daggmask på kroken har vi fått små aborrar och mört. Det blev grannens katt Sol glad över. Försöken med kastspö har bidragit till fina fiskedrag som fastnat i vassruggarnas rötter och gett upphov till skratt under lång tid.
Det är härligt att åka ut med de hyrda kajakerna och paddla längs berghällarna i det blåsvarta stilla vattnet. Rösterna ekar över vattenytan och det blir speciellt när en liten visa stäms upp under färden.
" Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hav..."
Ofta har vi varit besökare vid Bruket, men ännu oftare under åren har vi i familjen varit delaktiga i det som skett.
Bakat kakor, kokat kaffe, serverat och så pratat med gäster som slagit sig ner vid borden.
Som flyttfåglar har de tagit vila en kort stund och vi har växlat några ord om väder, vind och om existensiella frågor och sen har de tackat för sig och dragit vidare till fots eller på sina cyklar. En liten tyst bön följer deras ryggtavlor och får avrunda vårt lilla improviserade möte. Det är en ynnest att ha varit med, kan jag säga då jag ser i backspegeln.
Och runt tegeltaket på det stora röda trähuset sirklar svalorna och fångar insekter. Det är så gudomligt fint!
Igår var det strålande solsken och, som jag säger alla år, rekordmånga midsommarbesökare. Det var roligt att se alla komma med picknick-packningar och stolar, filtar i olika modeller. De skapade sina små rum i det gröna. Majstången restes och dansen kunde börja. Små grodorna ligger även i år etta på midsommar-topplistan!
Min stora familj med medföljande släktingar var där och det kändes bra. Vi umgicks och hade kul.
Överhuvudtaget var det många lekar, skratt och samtal som hördes surra i luften över gräsmattan.
Och även om någon kommit till Bruket ensam så finns det alltid något roligt som inträffar eller ett frimodigt barn som tultar fram och vinkar. Gemenskapen i den större skaran kan skingra både tungsinne och sjukdomskrämpor för en kortare stund.
På kvällen hemma igen duschade jag och såg att solen gjort sitt röda avtryck på övre delen av min kropp. Jag smörjde in aftersunkräm och kunde sova gott. Vilken tur att jag hade haft hatten på skallen hela dagen. Röd hjässa är inte skönt att ha!
Bruket har sin plats i mitt hjärta. Jag tror att det till stor del beror på det småskaliga (förutom midsommarafton). Ett lugnt ställe med möjlighet till avkoppling, återhämtning och trivsamt anspråkslöst umgänge. Människan och Naturen i samklang!
(Bruket är öppet varje dag under sommaren.)
Jag är allmänt seg idag.
Igår var vi i familjen till Bruket, Missionskyrkans arrenderade sommargård här i Järfälla och firade midsommar.
Området runt det gamla tegelbruket som hörde till Görvälns slott är ett verkligt smultronställe med högt utsiktsberg, en badvik av Mälaren och härliga promenadvägar längs strandkanten. Om vintern finns där slalombacke med liftsystem och härliga pulkabackar. Och om sommaren så fylls den härliga grönskande "grytan" där Majstången kläs och blir rest av alla som vill hjälpa till.
Vi i familjen har haft det som vårt "sommarställe" under de senaste åtminstone 30 åren.
Barn och barnbarn har trampat nya stigar där...
Där har vi också under äppleträden, vid de små borden, njutit av kaffe från fiket och lyssnat till musik, dikt utomhus i sommarkväll. Vi har spelat volleyboll, varit med i hobbyverksamhet och tillverkat våra egna träskor och sandaler, målat akvarell, grillat och deltagit i oändligt många friluftsgudstjänster mm. Varje gång jag kommer dit måste jag gå upp på utsiktsberget och njuta av vinden och vyerna åt alla håll.
Sommarläger för barn och ungdom och scoutaktiviteter har också tagit plats där och så har vi njutit av de uppfriskande baden- ömsom kalla och ömsom ljumma. Badviken krymper för varje år, synes det. Om kvällarna har vi slagits mot myggen då vi metat, med spöna inköpta på bensinmacken, från flyt-bryggan i viken. Med brödbitar och daggmask på kroken har vi fått små aborrar och mört. Det blev grannens katt Sol glad över. Försöken med kastspö har bidragit till fina fiskedrag som fastnat i vassruggarnas rötter och gett upphov till skratt under lång tid.
Det är härligt att åka ut med de hyrda kajakerna och paddla längs berghällarna i det blåsvarta stilla vattnet. Rösterna ekar över vattenytan och det blir speciellt när en liten visa stäms upp under färden.
" Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hav..."
Ofta har vi varit besökare vid Bruket, men ännu oftare under åren har vi i familjen varit delaktiga i det som skett.
Bakat kakor, kokat kaffe, serverat och så pratat med gäster som slagit sig ner vid borden.
Som flyttfåglar har de tagit vila en kort stund och vi har växlat några ord om väder, vind och om existensiella frågor och sen har de tackat för sig och dragit vidare till fots eller på sina cyklar. En liten tyst bön följer deras ryggtavlor och får avrunda vårt lilla improviserade möte. Det är en ynnest att ha varit med, kan jag säga då jag ser i backspegeln.
Och runt tegeltaket på det stora röda trähuset sirklar svalorna och fångar insekter. Det är så gudomligt fint!
Igår var det strålande solsken och, som jag säger alla år, rekordmånga midsommarbesökare. Det var roligt att se alla komma med picknick-packningar och stolar, filtar i olika modeller. De skapade sina små rum i det gröna. Majstången restes och dansen kunde börja. Små grodorna ligger även i år etta på midsommar-topplistan!
Min stora familj med medföljande släktingar var där och det kändes bra. Vi umgicks och hade kul.
Överhuvudtaget var det många lekar, skratt och samtal som hördes surra i luften över gräsmattan.
Och även om någon kommit till Bruket ensam så finns det alltid något roligt som inträffar eller ett frimodigt barn som tultar fram och vinkar. Gemenskapen i den större skaran kan skingra både tungsinne och sjukdomskrämpor för en kortare stund.
På kvällen hemma igen duschade jag och såg att solen gjort sitt röda avtryck på övre delen av min kropp. Jag smörjde in aftersunkräm och kunde sova gott. Vilken tur att jag hade haft hatten på skallen hela dagen. Röd hjässa är inte skönt att ha!
Bruket har sin plats i mitt hjärta. Jag tror att det till stor del beror på det småskaliga (förutom midsommarafton). Ett lugnt ställe med möjlighet till avkoppling, återhämtning och trivsamt anspråkslöst umgänge. Människan och Naturen i samklang!
(Bruket är öppet varje dag under sommaren.)
lördag 26 maj 2012
Församlingen, det fria ordet och Nawal el-Saadawi.
Idag hade jag planerat att vara ute i solen... Igår var det över 25 grader varmt och underbar värme.
Men så inatt kom det en rejäl regnskur och svepte ner alla vita blomblad från fruktträden och nu imorse så var det en betydligt svalare vind.
Det är i alla fall lördag och det är härligt.
I förmiddags hade vi ett möte i redaktionen för Järfällanytt, prgrambladet för Jakobsbergskyrkan, vid Kvarnplan i Järfälla. Bidrag ska redigeras, formateras så de passar i mallen. Det kommer ut ett nytt nummer nu i början av juni. När vi sammanställer numret, så blir det tydligt att det är många goda viljor som samarbetar för en gemensam sak. Att Kristus ska bli förhärligad.
Det är mycket som pågår i en församling och många människor som kommer till kyrkan under en vecka. Det är verksamhet i alla byggnadens utrymmen och många människor som både där och utanför ber och bryr sig om andra. Församlingen är Kristi kropp. När en del mår bra så mår hela kroppen bra, har någon del bekymmer så påverkar det alla de andra. Det är en förmån att få vara inberäknad i en sån gemenskap.
-Jag ska se om jag har tid.- Almanackan är full varenda dag. -Jag hinner inte.
Dessa meningar har jag hört flera gånger denna vecka. Det är inte mest småbarnsföräldrar som säger det, utan mer de som närmar sig eller redan har passerat pensionsåldersstrecket. Jag har också massor att göra, men det skriver jag inte andra på näsan.
Det verkar ibland som att det ska klagas på den tunga bördan, för att verka betydelsefull eller ge intryck av att vara intresserad av mycket.
Tiden är kort, jag vet alltför väl att saker kan inträffa akut som gör att livet liksom stannar till.
För egen del vet jag att aktivitet och vila behöver gå hand i hand. Snurrar jag till saker för mycket så säger antingen kroppen eller andra människors akutbehov till. Då är det bara till att stiga av tåget ett tag och betrakta sig själv med nya ögon. Vila är ett grundbehov som inte ska förkastas!
Förra helgen var helt ljuvlig.
Jag och sonen Ziad åkte den 19 maj till Älvkarleby och var med om något spännande. Yusuf hade saker att skriva härhemma, tyvärr. Det var den årliga utdelningen av Stig Dagerman-priset. Stig Dagerman (1923-1954) var författare.
Priset delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
En dag om året.
En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas och ingen skjuts för fyra dollars skull.
Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
(23.2.53)
Stig Dagerman
I år gick det till Nawal el-Saadawi, egyptisk läkare, författarinna som kämpar för ett demokratiskt Egypten och kvinnors rätt till sina egna liv.
Det var en underbar försommardag ute på Laxön, en liten ö mitt i Dalälven.
Bebyggelsen var rödmålade trähus och det fanns både vandrarhem och keramikverkstad, fiskecenter och så Stora hallen där vi mest höll till. En vacker träbyggnad med en stor sal där det var högt i tak. Ett stort fiskenät hängde i en generös båge från taket. Det gav en härlig stämning.
Bakgrundsljud över hela bygden var det strida vattenflödet i älven som endast stoppades av de stora dammluckorna i vattenverket.
Jag njöt av naturen. Det var värt bilresan på ca 2 timmar dit.
Sällskapet Stig Dagerman hade samlat en bra skara vid älvkanten som applåderade pristagarinnan när hon emottog diplomet och penningabeviset på 50 000 kr.
Efteråt blev det samtal av en panel om kvinnors situation i såväl Sverige som i arabvärlden. Starka muslimska brödraskapet har haft som förslag att giftasåldern för kvinnor ska sänkas från 16 år till 9 år. Helt horribelt! Synd att de som kommer med förslag inte är kvinnor och får vara med om vad detta skulle kunna innebära. Men så är det oftast. Herrar pratar och kvinnor gör!
Det var intressant att vara med på plats i Älvkarleby. Att se och höra Nawal var en upplevelse i sig. Hon är över 80 år ung! Hon pratar om det hon känner till som sin verklighet.
Jag har ju haft och håller föredrag om Egyptens kvinnor i litteraturen och detta blev en bra input till detta.
Som en symbolhandling för att det fria ordet inte kan tystas utan ska få flöda fritt, öppnades dammluckorna för älven och vattnet fick flödaymnigt och fritt under ca 30 minuter. Det blev mycket påtagligt och rörande när vi stod, både såg och hörde vattenmassorna strömma fritt.
Vi köpte varsin härlig strut med glass och njöt i solens sken innan vi åkte hemåt igen.
Så ofta tänker jag på mig själv: Om jag var lite modigare så skulle jag kanske våga göra saker som har betydelse för fler människor. Idag gör jag lite saker som har betydelse för en del, kanhända är det min nuvarande lott!
Men så inatt kom det en rejäl regnskur och svepte ner alla vita blomblad från fruktträden och nu imorse så var det en betydligt svalare vind.
Det är i alla fall lördag och det är härligt.
I förmiddags hade vi ett möte i redaktionen för Järfällanytt, prgrambladet för Jakobsbergskyrkan, vid Kvarnplan i Järfälla. Bidrag ska redigeras, formateras så de passar i mallen. Det kommer ut ett nytt nummer nu i början av juni. När vi sammanställer numret, så blir det tydligt att det är många goda viljor som samarbetar för en gemensam sak. Att Kristus ska bli förhärligad.
Det är mycket som pågår i en församling och många människor som kommer till kyrkan under en vecka. Det är verksamhet i alla byggnadens utrymmen och många människor som både där och utanför ber och bryr sig om andra. Församlingen är Kristi kropp. När en del mår bra så mår hela kroppen bra, har någon del bekymmer så påverkar det alla de andra. Det är en förmån att få vara inberäknad i en sån gemenskap.
-Jag ska se om jag har tid.- Almanackan är full varenda dag. -Jag hinner inte.
Dessa meningar har jag hört flera gånger denna vecka. Det är inte mest småbarnsföräldrar som säger det, utan mer de som närmar sig eller redan har passerat pensionsåldersstrecket. Jag har också massor att göra, men det skriver jag inte andra på näsan.
Det verkar ibland som att det ska klagas på den tunga bördan, för att verka betydelsefull eller ge intryck av att vara intresserad av mycket.
Tiden är kort, jag vet alltför väl att saker kan inträffa akut som gör att livet liksom stannar till.
För egen del vet jag att aktivitet och vila behöver gå hand i hand. Snurrar jag till saker för mycket så säger antingen kroppen eller andra människors akutbehov till. Då är det bara till att stiga av tåget ett tag och betrakta sig själv med nya ögon. Vila är ett grundbehov som inte ska förkastas!
Förra helgen var helt ljuvlig.
Jag och sonen Ziad åkte den 19 maj till Älvkarleby och var med om något spännande. Yusuf hade saker att skriva härhemma, tyvärr. Det var den årliga utdelningen av Stig Dagerman-priset. Stig Dagerman (1923-1954) var författare.
Priset delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
En dag om året.
En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas och ingen skjuts för fyra dollars skull.
Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
(23.2.53)
Stig Dagerman
I år gick det till Nawal el-Saadawi, egyptisk läkare, författarinna som kämpar för ett demokratiskt Egypten och kvinnors rätt till sina egna liv.
Det var en underbar försommardag ute på Laxön, en liten ö mitt i Dalälven.
Bebyggelsen var rödmålade trähus och det fanns både vandrarhem och keramikverkstad, fiskecenter och så Stora hallen där vi mest höll till. En vacker träbyggnad med en stor sal där det var högt i tak. Ett stort fiskenät hängde i en generös båge från taket. Det gav en härlig stämning.
Bakgrundsljud över hela bygden var det strida vattenflödet i älven som endast stoppades av de stora dammluckorna i vattenverket.
Jag njöt av naturen. Det var värt bilresan på ca 2 timmar dit.
Sällskapet Stig Dagerman hade samlat en bra skara vid älvkanten som applåderade pristagarinnan när hon emottog diplomet och penningabeviset på 50 000 kr.
Efteråt blev det samtal av en panel om kvinnors situation i såväl Sverige som i arabvärlden. Starka muslimska brödraskapet har haft som förslag att giftasåldern för kvinnor ska sänkas från 16 år till 9 år. Helt horribelt! Synd att de som kommer med förslag inte är kvinnor och får vara med om vad detta skulle kunna innebära. Men så är det oftast. Herrar pratar och kvinnor gör!
Det var intressant att vara med på plats i Älvkarleby. Att se och höra Nawal var en upplevelse i sig. Hon är över 80 år ung! Hon pratar om det hon känner till som sin verklighet.
Jag har ju haft och håller föredrag om Egyptens kvinnor i litteraturen och detta blev en bra input till detta.
Som en symbolhandling för att det fria ordet inte kan tystas utan ska få flöda fritt, öppnades dammluckorna för älven och vattnet fick flödaymnigt och fritt under ca 30 minuter. Det blev mycket påtagligt och rörande när vi stod, både såg och hörde vattenmassorna strömma fritt.
Vi köpte varsin härlig strut med glass och njöt i solens sken innan vi åkte hemåt igen.
Så ofta tänker jag på mig själv: Om jag var lite modigare så skulle jag kanske våga göra saker som har betydelse för fler människor. Idag gör jag lite saker som har betydelse för en del, kanhända är det min nuvarande lott!
onsdag 9 maj 2012
Filurer, figurer och djur i snön mm
Jag skriver gärna men är dålig på att tala för mig själv och min vara.
"Filurer, figurer och djur i snön" är min andra bok som finns publicerad.
Ramberättelsen utspelar sig i skola/fritidshemsmiljö och in i den flätar jag barnens lek och fantasi.
Vi får följa Bitte som går i första klass och gillar att klättra i träd. Hon har en mycket speciell hemlig vän.
Jag tror att vi alla har möjligheten att bruka vår fantasi, men alltför många har lärt sig/fått höra att inte bry sig om det. Var inte så barnslig! Fantasin gör att vi kan få vingar när fötterna är tunga som bly, att vi kan le mitt i elände. Och har du förmånen att känna några barn, så säger jag grattis till dig. Då kan fantasin flöda utan några hjälpmedel.
Jag har gjort formatet i A5 som är behändigt. Du kan ha boken i väskan eller i bilen eller på sängkanten. Sidantalet är 115. Tillfredsställelsen att ha läst en hel bok gör att läsprövande barn inte drar sig från att börja med nästa bok osv. Och läser ni tillsammans så kan ni ha en trevlig stund.
Boken finns att beställa genom Bokus.se.
Och jag får frågan om någon ny bok är på gång. Då svarar jag hemlighetsfullt JA! Det kommer att visa sig.
På måndag kommer egyptiska Nawal el-Saadawi till Södra teatern här i Stockholm och pratar om kvinnors situation, könstympning och frigörelse. Hoppas jag kan hinna dit och höra något klokt.
Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän...
Vänligen Lisbeth
söndag 6 maj 2012
Fjäril i april.
Kära läsare,
jag har inte kunnat skriva på några dagar. Ibland händer oförutsedda saker.
På Valborgsmässoafton var jag på arbetet. Det var en solig, skön dag och vi var i naturen och spanade in alla småkryp. Lövsprickningen är i full gång och det gör mig lite sänkt pga pollenallergi.
På eftermiddagen ringde jag hem och kollade läget. Maken svarade något dämpad:
- Det finns tråkiga nyheter. Wasif är död.
Jag kunde inte fatta det, rös till där jag stod i personalrummet. Jag tänker som om det är idag fastän det var igår:
Wasif Matti Azu är en kär vän som regelbundet kommer till Yusuf för samtal och skrivande av olika slag. Hans besök är alltid efterlängtade. För hans skull har Yusuf, som själv inte dricker kaffe, nu lärt sig mata på kaffebryggaren.
När jag brukar vara hemkommen igen från arbetet, så lockar kaffedoften i huset till att dela en kopp med Wasif.
Vi pratar väder och vind och familj. Wasif lovprisar sin hustru och är stolt över sina barn.
Han är glad när samtalen rör sig runt litteratur, historia och hembygdens by Bartella i Irak.
Då och då går männen ut i trädgården för att Wasif kan röka en cigarrett. Han röker och dricker kaffe, vill inte ha något bröd till. Få är de gånger då vi får dela en måltid med honom.
-"Jag är inte hungrig",
säger han i sin tunna kroppshydda och fortsätter
-" Jag sover inte så många timmar varje natt".
Kanhända att äta lite är en vana från tiden då han var krigsfånge i Iran under Irak-Irankriget. Han hade skickats till fronten för att, som plikten ålade befolkningen, tjäna med "Jaysh al-shabi", folkarmén. Wasif blev tagen som gisslan och bortförd. I 18 år satt han instängd och blev torterad. Wasif som älskade att läsa, lånade böcker ur fängelsebiblioteket. Alla var om religionen Islam och han brukar numera säga att han därav blev expert på Islam. Men tron på den uppståndne frälsaren Jesus blev hans livlina.
Familjen som inte visste vart han tagit vägen, sörjde honom som saknad och död den första perioden.
Genom Röda Korset fick de med tiden kännedom om att han var levande och fången i Iran. Ett litet hopp tändes. Men 18 år är en lång tid som tär på såväl den fängslade som den väntande familjen.
När de två ländernas fångar utväxlades efter krigets slut, så kunde han komma hem. Glädjen visste inga gränser i hembyn.
Men nu när Wasif dött, så vet vi alla att det är oåterkalleligt. Han är nu hos sin Gud. Hans fru och barn sörjer nu för andra gången. Må Gud ge dom styrka att gå vidare.
Så Yusuf fick budet och också information om att det blir en sittning i Hallonbergen under Valborgsmässokvällen.
Efter jobbet åkte vi till kyrkans lokal och visade vårt deltagande till familjen, släkten och vi tröstade varandra.
På hemvägen såg vi majbrasor brinna på olika håll och påminna om att en vår är i antågande. Jag frös fastän jag hade vinterkappan på mig.
I fredags var det begravning i syriansk-ortodoxa kyrkan i Hallonbergen. Det blev en fin, men mycket känslosam begravningsakt. Det går ej att beskriva hur ledsna folk kan vara, ni kan bara föreställa er.
Därefter var det jordfästning i Spånga kyrkogård och sedan gemensam lunch i restaurang. Det var skönt att samtala, minnas och trösta varandra.
Jag funderar en hel del på liv och död just nu. Vår vän Wasif var i sitt hem, skulle till köket och dricka vatten men sjönk ner på golvet. Livs-anden försvann från honom ganska direkt.
Som vanligt skriver jag av mig. Denna gång blir det en dikt:
"Fjäril i april.
Det var näst sista dagen i april.
Solens sken från en vitspräcklig himmel med blå botten
gjorde att såväl tanken som känslan jag bar på var rusig och svävande.
Jag såg då den vackra fjärilen komma bortifrån skogen.
Den fladdrade fram över gräsmattan och zigzagade mellan narcisserna.
Jag tog mig tid att betrakta den.
Så sköra var vingarna och ändå så beslutsamma deras slag
att ta den späda kroppen framåt dit den ämnat sig!
En vindpust överraskade och bröt av färdvägen.
Fjärilen sopades uppåt i luften och var med ens utom synhåll.
När Valborgsmässoaftons skara samlade sig runt Majbrasebål, kom ett bud;
-"Din käre vän kan inte komma mer till dig.
Du behöver inte sätta på kaffepannan för honom.
Han blev tagen upp i skyarna så snabbt att vi inte hann vinka adjö".
Vi föds när tiden är inne, vi dör när tiden blivit utmätt.
Det är inte våra beslut som styr livets längd.
Samtalen, om litteratur, kultur och hembygdsland i mellanöstern,
ja, de samtal, som just hade grävt sig ner till förtrolighet, har nu abrupt tystnat.
En kär vän kan liknas vid en fjäril.
Spröd, skör och stundom mycket stark kämpar den på var dag.
Tanken som den bär med sin lilla kropp, väger ingenting.
Alltså är den fri, med sina färgrika vingar, att flyga högre än våra ögon kan urskilja.
Tanken har inget utseende.
Allt som märks utav den är det bemötande du får.
Betrakta dina fjärilsliknande bekantskaper. Ha gärna kaffepannan redo!
Gläds över dom du ser idag.
Imorgon kan de ha blivit förda uppåt av vinden."
(Tillägnad posthumt Wasif Matti Azu.)
Jag tar mina allergitabletter, sprayar i näsan och droppar i ögonen.
Så mår jag ganska bra...
jag har inte kunnat skriva på några dagar. Ibland händer oförutsedda saker.
På Valborgsmässoafton var jag på arbetet. Det var en solig, skön dag och vi var i naturen och spanade in alla småkryp. Lövsprickningen är i full gång och det gör mig lite sänkt pga pollenallergi.
På eftermiddagen ringde jag hem och kollade läget. Maken svarade något dämpad:
- Det finns tråkiga nyheter. Wasif är död.
Jag kunde inte fatta det, rös till där jag stod i personalrummet. Jag tänker som om det är idag fastän det var igår:
Wasif Matti Azu är en kär vän som regelbundet kommer till Yusuf för samtal och skrivande av olika slag. Hans besök är alltid efterlängtade. För hans skull har Yusuf, som själv inte dricker kaffe, nu lärt sig mata på kaffebryggaren.
När jag brukar vara hemkommen igen från arbetet, så lockar kaffedoften i huset till att dela en kopp med Wasif.
Vi pratar väder och vind och familj. Wasif lovprisar sin hustru och är stolt över sina barn.
Han är glad när samtalen rör sig runt litteratur, historia och hembygdens by Bartella i Irak.
Då och då går männen ut i trädgården för att Wasif kan röka en cigarrett. Han röker och dricker kaffe, vill inte ha något bröd till. Få är de gånger då vi får dela en måltid med honom.
-"Jag är inte hungrig",
säger han i sin tunna kroppshydda och fortsätter
-" Jag sover inte så många timmar varje natt".
Kanhända att äta lite är en vana från tiden då han var krigsfånge i Iran under Irak-Irankriget. Han hade skickats till fronten för att, som plikten ålade befolkningen, tjäna med "Jaysh al-shabi", folkarmén. Wasif blev tagen som gisslan och bortförd. I 18 år satt han instängd och blev torterad. Wasif som älskade att läsa, lånade böcker ur fängelsebiblioteket. Alla var om religionen Islam och han brukar numera säga att han därav blev expert på Islam. Men tron på den uppståndne frälsaren Jesus blev hans livlina.
Familjen som inte visste vart han tagit vägen, sörjde honom som saknad och död den första perioden.
Genom Röda Korset fick de med tiden kännedom om att han var levande och fången i Iran. Ett litet hopp tändes. Men 18 år är en lång tid som tär på såväl den fängslade som den väntande familjen.
När de två ländernas fångar utväxlades efter krigets slut, så kunde han komma hem. Glädjen visste inga gränser i hembyn.
Men nu när Wasif dött, så vet vi alla att det är oåterkalleligt. Han är nu hos sin Gud. Hans fru och barn sörjer nu för andra gången. Må Gud ge dom styrka att gå vidare.
Så Yusuf fick budet och också information om att det blir en sittning i Hallonbergen under Valborgsmässokvällen.
Efter jobbet åkte vi till kyrkans lokal och visade vårt deltagande till familjen, släkten och vi tröstade varandra.
På hemvägen såg vi majbrasor brinna på olika håll och påminna om att en vår är i antågande. Jag frös fastän jag hade vinterkappan på mig.
I fredags var det begravning i syriansk-ortodoxa kyrkan i Hallonbergen. Det blev en fin, men mycket känslosam begravningsakt. Det går ej att beskriva hur ledsna folk kan vara, ni kan bara föreställa er.
Därefter var det jordfästning i Spånga kyrkogård och sedan gemensam lunch i restaurang. Det var skönt att samtala, minnas och trösta varandra.
Jag funderar en hel del på liv och död just nu. Vår vän Wasif var i sitt hem, skulle till köket och dricka vatten men sjönk ner på golvet. Livs-anden försvann från honom ganska direkt.
Som vanligt skriver jag av mig. Denna gång blir det en dikt:
"Fjäril i april.
Det var näst sista dagen i april.
Solens sken från en vitspräcklig himmel med blå botten
gjorde att såväl tanken som känslan jag bar på var rusig och svävande.
Jag såg då den vackra fjärilen komma bortifrån skogen.
Den fladdrade fram över gräsmattan och zigzagade mellan narcisserna.
Jag tog mig tid att betrakta den.
Så sköra var vingarna och ändå så beslutsamma deras slag
att ta den späda kroppen framåt dit den ämnat sig!
En vindpust överraskade och bröt av färdvägen.
Fjärilen sopades uppåt i luften och var med ens utom synhåll.
När Valborgsmässoaftons skara samlade sig runt Majbrasebål, kom ett bud;
-"Din käre vän kan inte komma mer till dig.
Du behöver inte sätta på kaffepannan för honom.
Han blev tagen upp i skyarna så snabbt att vi inte hann vinka adjö".
Vi föds när tiden är inne, vi dör när tiden blivit utmätt.
Det är inte våra beslut som styr livets längd.
Samtalen, om litteratur, kultur och hembygdsland i mellanöstern,
ja, de samtal, som just hade grävt sig ner till förtrolighet, har nu abrupt tystnat.
En kär vän kan liknas vid en fjäril.
Spröd, skör och stundom mycket stark kämpar den på var dag.
Tanken som den bär med sin lilla kropp, väger ingenting.
Alltså är den fri, med sina färgrika vingar, att flyga högre än våra ögon kan urskilja.
Tanken har inget utseende.
Allt som märks utav den är det bemötande du får.
Betrakta dina fjärilsliknande bekantskaper. Ha gärna kaffepannan redo!
Gläds över dom du ser idag.
Imorgon kan de ha blivit förda uppåt av vinden."
(Tillägnad posthumt Wasif Matti Azu.)
Jag tar mina allergitabletter, sprayar i näsan och droppar i ögonen.
Så mår jag ganska bra...
lördag 28 april 2012
Givande samtal och kvinnliga pionjärer.
Det var några dagar sedan jag skrev, men nu sitter jag här igen.
Stort tack till alla er i åldrarna från några månader till över 80 år, som kom till Jakobsbergs bibliotek i måndags. Speciellt imponerades jag av mellanstadieflickan som satt på första raden och lyssnade intensivt under hela timmen.
Tillsammans bildade vi en trevlig skara runt presentationen av Bo Setterlinds liv och verk. Och så därefter flera givande samtal med nya bekantskaper runt bokbordet som vi ställt upp. Två personer hade tagit med sig böcker som gåvor, till Yusuf och mig, med trevlig dedikation i.
Efteråt fick vi veta att de skrivit en artikel om oss i elektroniska tidskriften al-Quds al arabiya, 2012-04-27. Artikeln som är skriven på arabiska, berättar uppskattande om poesikvällen. Mycket roligt och överraskande!
I fredags kom jag hem och Yusuf ropade genast att jag skulle komma till teven och titta. Det var en intervju med Emily Nasrallah i al-Arabiya, den arabiska kanalen. Jag missade ganska mycket, men kom lagom till att höra om hennes arbete och hennes bokproduktion. Hon pratade mycket om en ny serie som utgivits. Den uppmärksamme reportern ställde många öppna frågor och Emily kunde förklara från sin utgångspunkt. Det är bra att få ny input efter en lång arbetsvecka och kunna växla om i tankevärlden. Jag blev mycket inspirerad av hennes liv och produktion. Och hennes utstrålning som bar på stort självförtroende och rättfram presentation.
Emily Nasrallah är en välkänd författarinna från Libanon. Hon föddes 1931. Hon studerade fram till en fil.kand examen inom undervisning och började skriva. 4 barn födde och uppfostrade hon. Jämsides med vardagslivet har hon skrivit: det har genom åren blivit romaner, barnböcker och nu senast har en serie böcker om 6 delar publicerats under titeln Nisaa Raidaat (Kvinnliga pionjärer) där hon skriver om många kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Även vår svenska Nobelpristagarinna Selma Lagerlöf har en plats i en av delarna. Kvinnors rättigheter har varit något som Emily kämpat för och fortsätter sätta främst.
Nu står den här serien böcker högst upp på önskelistan över angelägna böcker för mig.
Mayy Ziyadah var också en författarinna, som levde i Egypten. Hon som är mitt forskarämne, har upptagit mycket av min tid under de senaste åren, var ogift, men kämpade mot en mansdominerad samhällsstruktur för sin egen frigörelse och rätt att uttrycka sig i skrift och tal.
Det är som att vi kvinnor behöver finna våra egna vrår eller rum där vi kan ta plats och uttrycka oss på de sätt vi vill. Det kan vara genom konst, litteratur, idrott eller vad som helst som vi "brinner för".
Jag märker att den yngre generationen har lättare att ta för sig, välja vad dom vill göra. Min generation är ofta präglad av att ta hand om, inte tänka på sig själv bara, vara till lags. För oss innebär den egna frigörelsen en långsam process, ibland i mindre doser.
Idag kunde jag äntligen flytta ner alla krukor som stått på övervåningens badrumsgolv. Det är alla frön som vi förplanterat för att senare när värmen kommer kunna plantera ut i trädgårdslandet.
Tomat, gurka och flera sorters blommor har tagit sig bra. Men squashen har inte riktigt blivit som det var tänkt. Hopskrumpnade små stumpar tittar fram ur jorden.
Det är härligt med våren och alla knoppar i träden. Det är som innan tolvslaget på nyårsafton; jag väntar med spänd förväntan och så plötsligt kommer kaskaden av fyrverkerier över himlen. Snart brister knopparna och det blir grönt! Tog idag fram vårskorna ur garderoben, äntligen!
Stort tack till alla er i åldrarna från några månader till över 80 år, som kom till Jakobsbergs bibliotek i måndags. Speciellt imponerades jag av mellanstadieflickan som satt på första raden och lyssnade intensivt under hela timmen.
Tillsammans bildade vi en trevlig skara runt presentationen av Bo Setterlinds liv och verk. Och så därefter flera givande samtal med nya bekantskaper runt bokbordet som vi ställt upp. Två personer hade tagit med sig böcker som gåvor, till Yusuf och mig, med trevlig dedikation i.
Efteråt fick vi veta att de skrivit en artikel om oss i elektroniska tidskriften al-Quds al arabiya, 2012-04-27. Artikeln som är skriven på arabiska, berättar uppskattande om poesikvällen. Mycket roligt och överraskande!
I fredags kom jag hem och Yusuf ropade genast att jag skulle komma till teven och titta. Det var en intervju med Emily Nasrallah i al-Arabiya, den arabiska kanalen. Jag missade ganska mycket, men kom lagom till att höra om hennes arbete och hennes bokproduktion. Hon pratade mycket om en ny serie som utgivits. Den uppmärksamme reportern ställde många öppna frågor och Emily kunde förklara från sin utgångspunkt. Det är bra att få ny input efter en lång arbetsvecka och kunna växla om i tankevärlden. Jag blev mycket inspirerad av hennes liv och produktion. Och hennes utstrålning som bar på stort självförtroende och rättfram presentation.
Emily Nasrallah är en välkänd författarinna från Libanon. Hon föddes 1931. Hon studerade fram till en fil.kand examen inom undervisning och började skriva. 4 barn födde och uppfostrade hon. Jämsides med vardagslivet har hon skrivit: det har genom åren blivit romaner, barnböcker och nu senast har en serie böcker om 6 delar publicerats under titeln Nisaa Raidaat (Kvinnliga pionjärer) där hon skriver om många kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Även vår svenska Nobelpristagarinna Selma Lagerlöf har en plats i en av delarna. Kvinnors rättigheter har varit något som Emily kämpat för och fortsätter sätta främst.
Nu står den här serien böcker högst upp på önskelistan över angelägna böcker för mig.
Mayy Ziyadah var också en författarinna, som levde i Egypten. Hon som är mitt forskarämne, har upptagit mycket av min tid under de senaste åren, var ogift, men kämpade mot en mansdominerad samhällsstruktur för sin egen frigörelse och rätt att uttrycka sig i skrift och tal.
Det är som att vi kvinnor behöver finna våra egna vrår eller rum där vi kan ta plats och uttrycka oss på de sätt vi vill. Det kan vara genom konst, litteratur, idrott eller vad som helst som vi "brinner för".
Jag märker att den yngre generationen har lättare att ta för sig, välja vad dom vill göra. Min generation är ofta präglad av att ta hand om, inte tänka på sig själv bara, vara till lags. För oss innebär den egna frigörelsen en långsam process, ibland i mindre doser.
Idag kunde jag äntligen flytta ner alla krukor som stått på övervåningens badrumsgolv. Det är alla frön som vi förplanterat för att senare när värmen kommer kunna plantera ut i trädgårdslandet.
Tomat, gurka och flera sorters blommor har tagit sig bra. Men squashen har inte riktigt blivit som det var tänkt. Hopskrumpnade små stumpar tittar fram ur jorden.
Det är härligt med våren och alla knoppar i träden. Det är som innan tolvslaget på nyårsafton; jag väntar med spänd förväntan och så plötsligt kommer kaskaden av fyrverkerier över himlen. Snart brister knopparna och det blir grönt! Tog idag fram vårskorna ur garderoben, äntligen!
måndag 23 april 2012
Världsbokdagen
Idag har Världsbokdagen firats!
Jag hoppas verkligen att du har en god bok som du umgås med just nu. Det är fantastiskt när en bok trollbinder så till den grad att jag saknar den när jag slagit ihop den. Det krävs träning i att läsa och att läsa uthålligt. Det allra bästa är att ha fått umgåtts med böcker från tidig ålder.
Jag själv kommer inte ihåg de allra första böckerna som lästes för mig, men jag vet att mina föräldrar var flitiga biblioteksbesökare. När jag började i Nytorpsskolan, Hammarbyhöjden så fick jag gå till det fina biblioteket som var i ett av klassrummen. Där hittade jag Barnens klassiker- bibliotek, (tror jag det hette) som var en lång radda böcker i lagom stil och omfång som jag kunde läsa. Alla hade röda eller gröna bokryggar. Det var sån ordning i hyllorna och bara det tilltalade mig. Inte för att vi var så märkvärdigt pedantiska hemmavid, men just att så många ord fanns samlade på samma ställe imponerade på mig.
Senare då jag kunde cykla eller åka tunnelbana, lånade jag böcker på biblioteket vid Medborgarplatsen inne i Stockholm. Jag älskade att gå in genom porten. Deras barnavdelning var mycket stor och deras bestånd varierat. Och så luktade det böcker på ett speciellt sätt.
Jules Vernes fantastiska äventyrsböcker, Fem-böcker, Lotta-, Kitty-böcker älskade jag.
Där fanns också Vår teater, som jag var lockad av, men som jag aldrig började i. Varför? Hade det med någon terminsavgift att göra eller vad?
När jag gick i högstadiet startade biblioteksfilialen i Hammarbyhöjden. Den låg inklämd mellan tunnelbanespåret och radioaffären vid det lilla torget. Jag tänker nu att jag kan se det som en symbol för att uppmuntra viljan att söka sig utåt i världen och vara en länk till det nya mediet som var på inmarsch; televisionen. Det var ett modernt bibliotek med trappor och prång och så ett stort "skyltfönster" på övervåningen som tillät ett läsvänligt ljus att strömma in.
Där igångsatte jag idén att läsa alla böcker från bokstaven A och fortsätta framåt. Jag gick till HCG skönlitterära avdelningens hylla och drog ut en bok av en författare som hade efternamn som började med A. Jag lånade, lämnade tillbaka, lånade nytt och lämnade åter osv. Nu kommer jag inte ihåg hur långt jag kom i bokraderna. Troligen kom jag på att andra lånare lämnade tillbaka böcker som jag missade när jag hade någon bok på gång. Jag snävade därefter in på de ryska författarna Dostojevski m fl och jag hade en period då jag bara läste Selma Lagerlöf. Sen blev det Moa Martinsson, Harry Martinsson, Ivar Lo-Johansson och så Dan Andersson.
Jag kommer ihåg att ifrån mellanstadiet var lönen för ett skolårs studerande, sommarlovspresenten som mamma gav, alltid en bok.
För mig är det helt främmande att, som jag hör en del bekanta gör, ge pengar till sina barn för att de pluggat ett läsår. Hur högt belopp ska ett "göra sitt bästa" värderas till?
Jag hade en lyrik-period också och läste många dikter. Försökte då också skriva en del själv. Det blev mest rim.
Och så gick det vidare och nu fortsätter livet och nya böcker lockar kontinuerligt.
I kväll var det en trivsam samling i Jakobsbergs bibliotek runt Bo Setterlinds poesi. Yusuf och jag höll föredrag på arabiska och svenska. Åhörarna var i åldrarna från någon månad upp till åttio år.
Det är roligt att träffa människor och samtala om sånt som vi inte ofta får plats med i vår vardag.
Så nu en hälsning till dig som läser en bok- njut!
Jag önskar att analfabetismen utrotas i världen och att läskunnigheten förökas i alla länder.
Slutligen: Du bok- grattis på din alldeles egna dag!
Jag hoppas verkligen att du har en god bok som du umgås med just nu. Det är fantastiskt när en bok trollbinder så till den grad att jag saknar den när jag slagit ihop den. Det krävs träning i att läsa och att läsa uthålligt. Det allra bästa är att ha fått umgåtts med böcker från tidig ålder.
Jag själv kommer inte ihåg de allra första böckerna som lästes för mig, men jag vet att mina föräldrar var flitiga biblioteksbesökare. När jag började i Nytorpsskolan, Hammarbyhöjden så fick jag gå till det fina biblioteket som var i ett av klassrummen. Där hittade jag Barnens klassiker- bibliotek, (tror jag det hette) som var en lång radda böcker i lagom stil och omfång som jag kunde läsa. Alla hade röda eller gröna bokryggar. Det var sån ordning i hyllorna och bara det tilltalade mig. Inte för att vi var så märkvärdigt pedantiska hemmavid, men just att så många ord fanns samlade på samma ställe imponerade på mig.
Senare då jag kunde cykla eller åka tunnelbana, lånade jag böcker på biblioteket vid Medborgarplatsen inne i Stockholm. Jag älskade att gå in genom porten. Deras barnavdelning var mycket stor och deras bestånd varierat. Och så luktade det böcker på ett speciellt sätt.
Jules Vernes fantastiska äventyrsböcker, Fem-böcker, Lotta-, Kitty-böcker älskade jag.
Där fanns också Vår teater, som jag var lockad av, men som jag aldrig började i. Varför? Hade det med någon terminsavgift att göra eller vad?
När jag gick i högstadiet startade biblioteksfilialen i Hammarbyhöjden. Den låg inklämd mellan tunnelbanespåret och radioaffären vid det lilla torget. Jag tänker nu att jag kan se det som en symbol för att uppmuntra viljan att söka sig utåt i världen och vara en länk till det nya mediet som var på inmarsch; televisionen. Det var ett modernt bibliotek med trappor och prång och så ett stort "skyltfönster" på övervåningen som tillät ett läsvänligt ljus att strömma in.
Där igångsatte jag idén att läsa alla böcker från bokstaven A och fortsätta framåt. Jag gick till HCG skönlitterära avdelningens hylla och drog ut en bok av en författare som hade efternamn som började med A. Jag lånade, lämnade tillbaka, lånade nytt och lämnade åter osv. Nu kommer jag inte ihåg hur långt jag kom i bokraderna. Troligen kom jag på att andra lånare lämnade tillbaka böcker som jag missade när jag hade någon bok på gång. Jag snävade därefter in på de ryska författarna Dostojevski m fl och jag hade en period då jag bara läste Selma Lagerlöf. Sen blev det Moa Martinsson, Harry Martinsson, Ivar Lo-Johansson och så Dan Andersson.
Jag kommer ihåg att ifrån mellanstadiet var lönen för ett skolårs studerande, sommarlovspresenten som mamma gav, alltid en bok.
För mig är det helt främmande att, som jag hör en del bekanta gör, ge pengar till sina barn för att de pluggat ett läsår. Hur högt belopp ska ett "göra sitt bästa" värderas till?
Jag hade en lyrik-period också och läste många dikter. Försökte då också skriva en del själv. Det blev mest rim.
Och så gick det vidare och nu fortsätter livet och nya böcker lockar kontinuerligt.
I kväll var det en trivsam samling i Jakobsbergs bibliotek runt Bo Setterlinds poesi. Yusuf och jag höll föredrag på arabiska och svenska. Åhörarna var i åldrarna från någon månad upp till åttio år.
Det är roligt att träffa människor och samtala om sånt som vi inte ofta får plats med i vår vardag.
Så nu en hälsning till dig som läser en bok- njut!
Jag önskar att analfabetismen utrotas i världen och att läskunnigheten förökas i alla länder.
Slutligen: Du bok- grattis på din alldeles egna dag!
lördag 21 april 2012
Norge, Aprilväder och lite Syrien.
Enormt roligt att du tittar in på min Blogg. Nu har jag haft den i en vecka och 162 visningar är noterade! Inte trodde jag att så många var intresserade. Det inspirerar. Dock skriver jag inte varje dag men jag kan i dagsläget lova dig inlägg 2 gånger per vecka.
Jag firar med lite god mat och ett glas Champis. Jo, du läste rätt. Läskedrycken blir det, eftersom jag är nykterist. Dricker du inte? fick jag ibland frågan när jag var yngre. - Nej, jag klarar mig ändå, brukade jag svara. Det gör jag. (Tyvärr har jag sett hur spriten gått in och vettet försvunnit. Många julaftnar i min barndom förstördes av mormors man som drack, skällde blev odräglig och sen somnade efter julklappsutdelningen...)
Nyheterna kommer stormande över oss likt en mäktig aldrig sinande ström. Jag som inte är professionell uttalare om saker och ting, hämtar aktivt in aktuella händelser genom dagstidningen Dagens Nyheter, nyhetsprogrammen på SVT1 och tv 4 samt uppdaterar mig en del genom arabiska satellitkanalen Al-Arabiya.
Igår fredag kom jag hem från arbetet och läste DN vid köksbordet med en kopp te och en, eller i ärlighetens namn, två Kletche dvs Irakiska högtidsbakverk som består av bulldeg och formade till tumstorlek stora halvmånar. Fyllningen i dessa är valnötter, kryddor och socker. Resultatet ser ut som små piroger och smaken är förädiskt god. Jag hade lite kvalitetstid för mig själv innan middagsmaten skulle tillagas.
Det spöregnade utanför fönstret. Igår var det snö, snöblandat och regn. Det har varnats varje dag för oväder och ny vinter. Så jag är glad att det är som det är och att jag nu är hemma igen.
Dagens nyheter är nu för tiden mindre i formatet och mer lätthanterlig. Inte som under min uppväxt då hela köksbordet togs upp av en uppslagen tidning. Det syntes verkligen att man läste!
Igår tog jag genast fram första delen som innehåller sidorna om världen bland annat.
Hela världens nyheter rymdes på endast 4 sidor! Av dessa var två sidor ägnade åt den i Oslo, Norge pågående rättegången, som behandlar massmordet på ön Utöya som utfördes 2011av en gärningsman med namnet Anders Behring Breivik. Jag läser om hur gärningsmannen förberett sig under många år för terrordådet. Det mest skrämmande var nog att han under ett år hade ägnat 16 timmar om dygnet till dataspel som "World of Warcraft" och "Modern warfare" med syfte att/ eller som resultat att han stängde av alla känslor och sin empatiska förmåga. Han hade också ätit anabola steroider för att bygga upp sig. På bilden i tidningen sitter en sammanbiten man med vad jag tycker helt nollställda ögon. Hur fick det gå så långt utan att någon ringde i varningsklocka?
Under 10 dagar ska rättegången pågå. Varje dag följer ett enormt uppbåd av media. Därtill också en stor skara med anhöriga och efterlevande som lyssnar till vad som sägs i rättsalen. Det måste bli som att någon rotar med en pinne i det öppna själsliga köttsåret hos dom. Det måste vara fruktansvärt, men som någon intervjuad sa på TV-nyheterna; vi behöver det här för att veta vad som hände och för att kunna gå vidare med våra liv.
En tredje tidningssida behandlade ekonomi och övrigt, och den fjärde världen-sidan handlade om Syrien. Där skrivs om George Sabra, som är talesman för Syriens nationella råd (SNC) och den som antas bli ny president om Bashar al-Assads regim faller. En faktaruta berättar om familjen Assad och dess styre sedan 1960-talet.
"Av Syriens drygt 22 miljoner invånare är cirka 70 procent sunnimuslimer och 16 procent muslimer med annan trosinriktning(alawiter, druser). Omkring tio procent av befolkningen är kristna (katoliker, grekisk-ortodoxa, armeniska med flera). Syrien har sedan 1960-talet styrts av familjen Assad och Bathpartiet. Nuvarande presidenten Bashar al-Assad övertog makten efter fadern Hafez död år 2000. Våren 2011 inleddes demonstrationer mot regimen, inspirerade av protesterna i bland annat Egypten och Libyen. Revolten har lett till ett uppror med över 10 000 döda, minst 100 000 flyktingar och 200 000 i fängelse. "
För övrigt i DN kan läsaren på 30 sidor läsa om utannonserade drömlägenheter och hus och vi kan se ett par i USA som ler lyckligt vid sin villa i Malibu. "Förförisk skönhet" är rubriken.
Delen DNBostad omfattar 68 sidor. Ännu mer bostadsannonser och några korta artiklar om trädgård.
Stockholm och Sport är 20 sidor.
Yusuf följer nyheterna på al-Arabiya. Där är det mest Homs och den avbrutna vapenvila vi ville tro på, som visas. Offer visas i all sin förnedring och utsatthet och civila och sjukvårdspersonal springer hit och dit och gör hjältedåd varje dag med att "hjälpa sin nästa". Ibland orkar jag inte med att se bilderna och de panikslagna rösterna som skriker ur tvhögtalarna. Allt är på riktigt. När jag stänger av så vet jag att konflikten fortsätter i mellanöstern. Liksom många konflikter världen över. Jag är glad över att ha tak över huvudet och mat på bordet och fred i landet!
Resten av kvällen blev det pizzabak och Let´s dance på tv4.
I morse, lördag, var mediaprioriteringen Norge, väder och Syrien, i just den ordningen!
Jag firar med lite god mat och ett glas Champis. Jo, du läste rätt. Läskedrycken blir det, eftersom jag är nykterist. Dricker du inte? fick jag ibland frågan när jag var yngre. - Nej, jag klarar mig ändå, brukade jag svara. Det gör jag. (Tyvärr har jag sett hur spriten gått in och vettet försvunnit. Många julaftnar i min barndom förstördes av mormors man som drack, skällde blev odräglig och sen somnade efter julklappsutdelningen...)
Nyheterna kommer stormande över oss likt en mäktig aldrig sinande ström. Jag som inte är professionell uttalare om saker och ting, hämtar aktivt in aktuella händelser genom dagstidningen Dagens Nyheter, nyhetsprogrammen på SVT1 och tv 4 samt uppdaterar mig en del genom arabiska satellitkanalen Al-Arabiya.
Igår fredag kom jag hem från arbetet och läste DN vid köksbordet med en kopp te och en, eller i ärlighetens namn, två Kletche dvs Irakiska högtidsbakverk som består av bulldeg och formade till tumstorlek stora halvmånar. Fyllningen i dessa är valnötter, kryddor och socker. Resultatet ser ut som små piroger och smaken är förädiskt god. Jag hade lite kvalitetstid för mig själv innan middagsmaten skulle tillagas.
Det spöregnade utanför fönstret. Igår var det snö, snöblandat och regn. Det har varnats varje dag för oväder och ny vinter. Så jag är glad att det är som det är och att jag nu är hemma igen.
Dagens nyheter är nu för tiden mindre i formatet och mer lätthanterlig. Inte som under min uppväxt då hela köksbordet togs upp av en uppslagen tidning. Det syntes verkligen att man läste!
Igår tog jag genast fram första delen som innehåller sidorna om världen bland annat.
Hela världens nyheter rymdes på endast 4 sidor! Av dessa var två sidor ägnade åt den i Oslo, Norge pågående rättegången, som behandlar massmordet på ön Utöya som utfördes 2011av en gärningsman med namnet Anders Behring Breivik. Jag läser om hur gärningsmannen förberett sig under många år för terrordådet. Det mest skrämmande var nog att han under ett år hade ägnat 16 timmar om dygnet till dataspel som "World of Warcraft" och "Modern warfare" med syfte att/ eller som resultat att han stängde av alla känslor och sin empatiska förmåga. Han hade också ätit anabola steroider för att bygga upp sig. På bilden i tidningen sitter en sammanbiten man med vad jag tycker helt nollställda ögon. Hur fick det gå så långt utan att någon ringde i varningsklocka?
Under 10 dagar ska rättegången pågå. Varje dag följer ett enormt uppbåd av media. Därtill också en stor skara med anhöriga och efterlevande som lyssnar till vad som sägs i rättsalen. Det måste bli som att någon rotar med en pinne i det öppna själsliga köttsåret hos dom. Det måste vara fruktansvärt, men som någon intervjuad sa på TV-nyheterna; vi behöver det här för att veta vad som hände och för att kunna gå vidare med våra liv.
En tredje tidningssida behandlade ekonomi och övrigt, och den fjärde världen-sidan handlade om Syrien. Där skrivs om George Sabra, som är talesman för Syriens nationella råd (SNC) och den som antas bli ny president om Bashar al-Assads regim faller. En faktaruta berättar om familjen Assad och dess styre sedan 1960-talet.
"Av Syriens drygt 22 miljoner invånare är cirka 70 procent sunnimuslimer och 16 procent muslimer med annan trosinriktning(alawiter, druser). Omkring tio procent av befolkningen är kristna (katoliker, grekisk-ortodoxa, armeniska med flera). Syrien har sedan 1960-talet styrts av familjen Assad och Bathpartiet. Nuvarande presidenten Bashar al-Assad övertog makten efter fadern Hafez död år 2000. Våren 2011 inleddes demonstrationer mot regimen, inspirerade av protesterna i bland annat Egypten och Libyen. Revolten har lett till ett uppror med över 10 000 döda, minst 100 000 flyktingar och 200 000 i fängelse. "
För övrigt i DN kan läsaren på 30 sidor läsa om utannonserade drömlägenheter och hus och vi kan se ett par i USA som ler lyckligt vid sin villa i Malibu. "Förförisk skönhet" är rubriken.
Delen DNBostad omfattar 68 sidor. Ännu mer bostadsannonser och några korta artiklar om trädgård.
Stockholm och Sport är 20 sidor.
Yusuf följer nyheterna på al-Arabiya. Där är det mest Homs och den avbrutna vapenvila vi ville tro på, som visas. Offer visas i all sin förnedring och utsatthet och civila och sjukvårdspersonal springer hit och dit och gör hjältedåd varje dag med att "hjälpa sin nästa". Ibland orkar jag inte med att se bilderna och de panikslagna rösterna som skriker ur tvhögtalarna. Allt är på riktigt. När jag stänger av så vet jag att konflikten fortsätter i mellanöstern. Liksom många konflikter världen över. Jag är glad över att ha tak över huvudet och mat på bordet och fred i landet!
Resten av kvällen blev det pizzabak och Let´s dance på tv4.
I morse, lördag, var mediaprioriteringen Norge, väder och Syrien, i just den ordningen!
tisdag 17 april 2012
Om att bli frisk från influensa.
Det är helt underbart att känna sig frisk. Först hade jag influensan och var helt däckad. Låg nerbäddad och var hur självisk som helst, sov och åt värktabletter mot alla leder som värkte, blev servad av maken med mat som inte smakade mig. Hemmet förföll eller hade jag bara mist kontrollen över marktjänsten. Febern rusade uppåt och mina förhoppningar om att blir återställd kröp neråt.
Men så efter dryga 2veckorna så syntes en ljusning, värken var inte lika ihärdig utan det var febern som fortfarande höll sitt grepp. Jag tvivlade på den visade temperaturen i batteridrivna termometern.
Vi köpte nya batterier. Samma resultat fortfarande.
Jag provade kvicksilvertermometern i armhålan, fick något konstigt resultat. Men jag fortsatte sova och må kymigt.
En dag var jag bättre och kunde gå ur sängen. Det smakade med mat och det var härligt att känna friska luften utanför fönstret igen.
Då insjuknade maken och så hjälptes vi åt. Det blev mindre och mindre kvar i skafferiet... Ziad handlade det nödvändigaste till oss.
Och därefter tog febern och rusade i topp igen. Läkaren konstaterade att virus blivit bakterier och jag fick antibiotika, äntligen.
Lika fort som temperaturen stigit i kroppen, så slank min kondition iväg pö om pö. Fastän febern gick ner så var jag helt slut av ingenting. Hostan stannade envist kvar i flera veckor därefter och störde min nattsömn. Dagtid sög jag på halstabletterna Läkerol Cassis eller Eucalyptus.
Det har tagit sina veckor att bygga upp sig igen. Och igår kändes det bra att vara igång hela dagen och också ha kraft till en kvällspromenad. Skojade lite med en granne och det var härligt friskt i luften.
Idag har jag också haft hälsan och humöret med mig. Yippie! Jag såg blåsippor i skogen idag.
Jag har bara haft "influensa" och det gjorde mig så dålig. Jag är tacksam att det var nåt som kom och som försvann. Och nu har mitt minne suddat bort känslorna av svaghet som regerade förut. Vilken härlig mekanik kroppen är.
I lite självömkande stunder har jag berättat för folk att jag varit sjuk. Och fått höra att dom också gått igenom detsamma! Lika bra att byta samtalsämne.
Är du förkyld, så gör det bästa av det!
Visst finns det vikingar som säger att dom jobbar på fast dom varit så krassliga, men dom kanske inte har haft så mycket sjukdom att referera till. Å andra sidan har jag vänner som blir allvarligt sjuka i sina kroppar om arbetskollegor går till jobbet med feber, hosta och snuva. Det innebär lång tids lidande för mina vänner i leder mm.
Så du snuvige stackare: Några dagar i sängen brukar vara bra medicin för dom flesta! När du orkar, läs något du gillar, lyssna på radio och sov! Och du- det går över!
Nu hoppas jag att jag inte utmanat mitt eget öde genom att vara tillfreds med återställd hälsa! Peppar, peppar ta i trä. Knack i bordet! Gode Gud hör min bön!
Imorgon ska syrran till tandläkaren som är hennes vånda och Dan har en tenta. Jag håller tummen för att det ska gå bra för båda.
Det är helt underbart att känna sig frisk. Först hade jag influensan och var helt däckad. Låg nerbäddad och var hur självisk som helst, sov och åt värktabletter mot alla leder som värkte, blev servad av maken med mat som inte smakade mig. Hemmet förföll eller hade jag bara mist kontrollen över marktjänsten. Febern rusade uppåt och mina förhoppningar om att blir återställd kröp neråt.
Men så efter dryga 2veckorna så syntes en ljusning, värken var inte lika ihärdig utan det var febern som fortfarande höll sitt grepp. Jag tvivlade på den visade temperaturen i batteridrivna termometern.
Vi köpte nya batterier. Samma resultat fortfarande.
Jag provade kvicksilvertermometern i armhålan, fick något konstigt resultat. Men jag fortsatte sova och må kymigt.
En dag var jag bättre och kunde gå ur sängen. Det smakade med mat och det var härligt att känna friska luften utanför fönstret igen.
Då insjuknade maken och så hjälptes vi åt. Det blev mindre och mindre kvar i skafferiet... Ziad handlade det nödvändigaste till oss.
Och därefter tog febern och rusade i topp igen. Läkaren konstaterade att virus blivit bakterier och jag fick antibiotika, äntligen.
Lika fort som temperaturen stigit i kroppen, så slank min kondition iväg pö om pö. Fastän febern gick ner så var jag helt slut av ingenting. Hostan stannade envist kvar i flera veckor därefter och störde min nattsömn. Dagtid sög jag på halstabletterna Läkerol Cassis eller Eucalyptus.
Det har tagit sina veckor att bygga upp sig igen. Och igår kändes det bra att vara igång hela dagen och också ha kraft till en kvällspromenad. Skojade lite med en granne och det var härligt friskt i luften.
Idag har jag också haft hälsan och humöret med mig. Yippie! Jag såg blåsippor i skogen idag.
Jag har bara haft "influensa" och det gjorde mig så dålig. Jag är tacksam att det var nåt som kom och som försvann. Och nu har mitt minne suddat bort känslorna av svaghet som regerade förut. Vilken härlig mekanik kroppen är.
I lite självömkande stunder har jag berättat för folk att jag varit sjuk. Och fått höra att dom också gått igenom detsamma! Lika bra att byta samtalsämne.
Är du förkyld, så gör det bästa av det!
Visst finns det vikingar som säger att dom jobbar på fast dom varit så krassliga, men dom kanske inte har haft så mycket sjukdom att referera till. Å andra sidan har jag vänner som blir allvarligt sjuka i sina kroppar om arbetskollegor går till jobbet med feber, hosta och snuva. Det innebär lång tids lidande för mina vänner i leder mm.
Så du snuvige stackare: Några dagar i sängen brukar vara bra medicin för dom flesta! När du orkar, läs något du gillar, lyssna på radio och sov! Och du- det går över!
Nu hoppas jag att jag inte utmanat mitt eget öde genom att vara tillfreds med återställd hälsa! Peppar, peppar ta i trä. Knack i bordet! Gode Gud hör min bön!
Imorgon ska syrran till tandläkaren som är hennes vånda och Dan har en tenta. Jag håller tummen för att det ska gå bra för båda.
söndag 15 april 2012
Dikt: Störst är kärleken!
Lisbeth Johansson Ishaq 2012 (Till minne av bortgångne fader Yousif Dr. Said 7/2 2012.)
Störst är kärleken!
Tro, hopp och kärlek-utav dessa tre är kärleken störst.
Tron-;
Jag sitter i ett rum
tre trappor upp i det gråaste av alla hyreshusen i kvarteret.
Inbjuden till en dam som ger ett mycket sorgset intryck.
Vi har inte träffats förut
och vi vet inte ännu att vi använder samma uttryck
när vi förklarar våra känslor.
Ord såsom Glädje, Gemenskap, Dagligt hembakat bröd
men också ord som Förföljelse, Död orsakad av hämnd, ondska och maktbegär
sväljer jag nu ner med mynta-te.
Vi samtalar om byar i en annan världsdel och snart är vi goda vänner.
Klockan slår elva i kyrkorna vi brukar besöka.
Hoppet-;
Ska aldrig vintern ta slut?
Jag går ut på en promenad.
Isfläckar överraskar där jag minst anar det på skogsvägen.
En nyfiken talgoxe visslar högt uppe i en björk,
men jag halkar framåt.
Jag måste hålla ögonen på vägen hela tiden.
Liksom självaste Livet med sina dagar av frestelser,
stunder av gudomlig lycka,
vardagsslit som ibland får mig att krypa på alla fyra
utav rädsla att inte komma framåt.
Plötsligt- slingrar sig en solstråle ner genom trädens nakna grenverk
och nuddar min frusna kind med sin värme.
Och jag anar utan att veta:
Snart, inom kort, har isen smält!
Kärleken-;
Jag ser på dig, du ser på mig. Våra evigheter möts.
Hon med barnvagnen, han på cykeln, mannen på bänken och
damerna på vårdcentralen – alla får en blick och ett ömt ord
vare sig dom märker det eller ej.
Jag stoppar ner händerna i fickorna på jackan,
känner hur vinden smekande dansar över min panna.
Blåste den Helige Anden så i Övre Salen där lärjungarna väntade?
Jag griper med fingrarna om en liten slät sten gömd i tygskrymslet.
Av kärlek blev den nerlagd där, för att i rätt tid bli funnen!
-Förortslägenhet
-Skogsväg
-Blickar och ömma ord
Vad spelar dom för roll?
Ingen- om du inte bryr dig om Honom som är vägen, sanningen och livet.
Men All- om du ser Hans ansikte i dina medmänniskor,
hör Hans röst tala till ditt inre och följer i Hans fotspår där du går.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Lisbeth Johansson Ishaq 2012 (Till minne av bortgångne fader Yousif Dr. Said 7/2 2012.)
Publicerad på www.poeter.se
Störst är kärleken! Av Lisbeth Johansson Ishaq
Störst är kärleken!
Tro, hopp och kärlek-utav dessa tre är kärleken störst.
Tron-;
Jag sitter i ett rum
tre trappor upp i det gråaste av alla hyreshusen i kvarteret.
Inbjuden till en dam som ger ett mycket sorgset intryck.
Vi har inte träffats förut
och vi vet inte ännu att vi använder samma uttryck
när vi förklarar våra känslor.
Ord såsom Glädje, Gemenskap, Dagligt hembakat bröd
men också ord som Förföljelse, Död orsakad av hämnd, ondska och maktbegär
sväljer jag nu ner med mynta-te.
Vi samtalar om byar i en annan världsdel och snart är vi goda vänner.
Klockan slår elva i kyrkorna vi brukar besöka.
Hoppet-;
Ska aldrig vintern ta slut?
Jag går ut på en promenad.
Isfläckar överraskar där jag minst anar det på skogsvägen.
En nyfiken talgoxe visslar högt uppe i en björk,
men jag halkar framåt.
Jag måste hålla ögonen på vägen hela tiden.
Liksom självaste Livet med sina dagar av frestelser,
stunder av gudomlig lycka,
vardagsslit som ibland får mig att krypa på alla fyra
utav rädsla att inte komma framåt.
Plötsligt- slingrar sig en solstråle ner genom trädens nakna grenverk
och nuddar min frusna kind med sin värme.
Och jag anar utan att veta:
Snart, inom kort, har isen smält!
Kärleken-;
Jag ser på dig, du ser på mig. Våra evigheter möts.
Hon med barnvagnen, han på cykeln, mannen på bänken och
damerna på vårdcentralen – alla får en blick och ett ömt ord
vare sig dom märker det eller ej.
Jag stoppar ner händerna i fickorna på jackan,
känner hur vinden smekande dansar över min panna.
Blåste den Helige Anden så i Övre Salen där lärjungarna väntade?
Jag griper med fingrarna om en liten slät sten gömd i tygskrymslet.
Av kärlek blev den nerlagd där, för att i rätt tid bli funnen!
-Förortslägenhet
-Skogsväg
-Blickar och ömma ord
Vad spelar dom för roll?
Ingen- om du inte bryr dig om Honom som är vägen, sanningen och livet.
Men All- om du ser Hans ansikte i dina medmänniskor,
hör Hans röst tala till ditt inre och följer i Hans fotspår där du går.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Lisbeth Johansson Ishaq 2012 (Till minne av bortgångne fader Yousif Dr. Said 7/2 2012.)
Publicerad på www.poeter.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)