God jul och gott nytt år

Du är värd att ha en fin jul- och nyårshelg.
Vare sig du hör till dom som arbetar eller de som har ledigt, så finns det saker att glädjas över.
För min del så bär helgen med sig både vila och lite skidåkning.
Vi har bakat Kletche- helgkakor som är tradition i mellanöstern. Nu gäller det att äta med måtta- de är farligt goda!
Hoppas att snön ligger kvar länge här i Stockholmstrakten. Vackra vyer ser jag överallt.

Nu gör jag uppehåll till nyår. Tack att du läser min blogg och tack för alla svar jag mottagit. De värmer.
Kram från Lisbeth

Fönstershoppa i jultid- förr och nu.

Måndag i vecka 51 år 2012.
 Tre dagar tills Dan kommer hem för jullov. Jag har redan anat att han längtar efter att få köttfärs- och vitkålsgryta med ris när han kommer.
Precis en vecka kvar till julafton. På jobbet härjar vinterkräksjukan och en del kollegor är hemma.
Det är bara att göra det bästa av situationen och ta itu med uppgifter som ska göras.
Igår åkte jag pendeltåget in till Stockholms city för att handla julklappar efter listan jag skrivit.
Det är skönt att åka in ensam och utsätta sig för alla tankar, känslor som bara kommer över en och låta dom få skölja igenom mig. Som infödd stockholmsflicka bär varje kvarter i stan något personligt minne.

Det var snömodd och ganska glest med fortgängare i stan. Vid Sergels torg fanns ett stort tält rymmande en marknad där det mesta såldes. Där invid stod en rad människor och demonstrerade för något som hade med Iran att göra. Lite längre bort låg en man på knä och spraymålade tavlor som han sen försålde.
Jag gick emot Hamngatan. Här och där satt tiggare på marken.
Jag funderade över vart vi är på väg när det vi hånade stormakterna för nu kan ses här: att inte kunna ta hand om sina egna "minsta" men satsa på stora projekt som ser bra ut.
Jag kom fram till Nordiska Kompaniet och stannade med folkskaran framför skyltfönstren som visar rörliga figurer som illustrerar Pippi, Pettson,Tomtebobarnen och Viktor Rydbergs dikt Tomten m fl.

Plötsligt var jag i tanken tillbaka som liten flicka:
Vi brukade, på skyltsöndagen inför första advent varje år, åka in, mamma syrran och jag, och titta på NKs fönster och så gå in en sväng i det väldoftande, nystrukna och julglittrande varuhuset.
Rulltrapporna fascinerade mig liksom den enorma dekorerade julgranen som hängde ifrån taket i det största utrymmet. Som sagt så gick vi en sväng därinne och tittade lika mycket på de fint klädda och friserade människorna som fanns där som på de varor som salufördes. Vi köpte aldrig något men vi kunde föreställa oss att vi hörde till.
Jag var redan då medveten om att det förekom olika ekonomiska klasser. Och så klart förstod jag vart jag hörde.
Oftast promenerade vi vidare till Paul U. Bergströms vid Hötorget och tittade även där på allt fint. Där handlade vi ibland.

Nu igår när jag var på NK var de flesta kunder jag såg unga och de gav sken av tillfredsställelse där de bar på sina vitsvarta papperskassar. Jag var där och handlade. Nuförtiden behöver jag inte bara titta utan jag kan välja att handla eller avstå från varuhuset.

Jag vet inte hur mycket min arbetarbakgrund eller min gudstro präglar min syn på och förhållande till pengar. Fortfarande vet jag att ekonomin ser olika ut för olika människor och att ett visst klädmärke inte är en garant för att plaggets bärare är mer värd än någon annan som är hel och ren.
Utanför affärerna i city står och sitter folk som tigger och Situation stockholm är ett bra sätt att göra en medmänniska väl.

Det gick fort att handla igår och snart var jag hemma igen. Jag passade på att baka lussekatter.
På kvällen såg vi hur Musikhjälpens aktion avslutades efter 6 dagar i Malmö. Härlig musik har hörts i radio och tv. Människor har önskat låtar och de tre "musiketörerna" Jason, Gina och Kodjo har lett programmen med den äran. Det gör mig glad att se hur små, stora ja alla har bidragit och uttalar goda föresatser. Dan som studerar i Lund hade åkt till Malmö och samlat pengar. Att jag fick en glimt av honom i folkvimlet i tv-rutan var bara bonus.
Medmänsklighet och empati från alla håll utöver Sverige resulterade i 23 miljoner kronor öronmärkta till rent vatten för slummens barn. Det var hjärtevärmande att se alla på torget som de tagit sig friheten att kalla Kärlekstorget.

Vi kan alla ge något till andra; Värme, leende, hjälpande hand, slant eller en kopp kaffe.

Jag slutar med ett citat från en sångtext:
"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir ljusare igen...!

Med tumme på första advent.

Arbete tar sin tid i anspråk. Därav uppehållet i skrivandet. Men nu är det lördag och vila och skriva.

I slutet av november hade jag min födelsedag. Och det har blivit en tradition att invänta första snöfallet på den dagen. I år kom första flingorna dagen innan. Snöfallet gör mig lika glad varje år. Jag tog mig en rejäl kvällspromenad ute i snålblåsten och kände snön studsa mot mina kinder. Det var härligt och allt tycktes så mycket vackrare när det inbäddades i det vita.
Jag har haft lite problem med min ena tumme. Vid pepparkakshusbak brände jag mig på smält socker och fick en blåsa. tyckte först att den var lite söt då den hade formen av ett hjärta. Men så brydde jag  mig inte så mycket om den efter att jag kylt ner den i vattenbad.
Men på andra dagen var tummen inflammerad och jag uppsökte läkare. Blåsan hade gått sönder och såret var infekterat. Omläggning med stor fingertuta och så antibiotika att svälja.
Sköterskan som tog hand om mig berättade om de vanliga december-rutinerna varje år:
att först kommer brännskadorna efter pepparkaksbakandet,
sen kommer mag,gallproblemen efter julmaten
och så olyckfallen efter nyårsfirandet.

Efter ytterligare två omläggningar med några dagars mellanrum så har inte såret läkt ännu. Jag kommer hela tiden åt tummen i det jag gör, sårplatsen får sig nya törnar. I dag satte jag på mig ett rejält stort bandage så jag hela tiden blir påmind om att inte försöka använda högertummen.

Men det är hemskt så högerhänt jag är. Bara att hålla tekoppen med vänstern känns konstigt, torka bordet med disktrasan likaså, mm. Det har under livets gång blivit en vana som jag inte ens tänkt på att jag har!

Men lussekattsbak har det blivit ändå. Yusuf har hjälpt mig att rulla deglängderna och så har jag med plasthandskar format till katterna. Det blev riktigt gott.
Till varje första advent vill jag ha lussekatterna klara. Till lucia vill jag ha de hemmabakade pepparkakorna klara. Det är min lilla egna tradition som känns riktigt bra att hålla kvar.
Så nu på sen kvällskvist sitter jag med en saffransbulle och njuter av levande ljus på bordet.

Yusuf har gått med i Facebook, sitter och chattar med syskon, släktingar och vänner både i mellanöstern och i andra städer i Sverige. Det är oerhört roligt att han kan ha direktkontakt med dom.
Jag sitter här med min blogg och det räcker för tillfället.

Idag är fem år sedan min kära mor avled efter sviterna av en lunginflammation. Dock hade hon under många år varit sängliggande. Det var mycket smärtsamt att se henne tyna bort men alla hennes kamp var över. Hon var alltid positiv och klagade inte med ord över sin situation. Jag och min kära syster Christina saknar henne med kära, goda tankar.

I morgon är det 1:a advent. Advent betyder ankomst. Herrens ankomst. Vi firar även starten på det nya kyrkoåret. Så det blir gudstjänstbesök i morgon.

I Bibelns gamla testamente Sakarja 9: 9-10 står det:

"Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. 
Se din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han.
Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.
Så skall jag utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem; ja, stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till folken.
Och hans herradöme skall nå från hav till hav, och från floden intill jordens ändar."

Jag hoppas att du får en fridfull helg. Liksom jag även önskar detsamma till hela världen.

Egyptens kvinnor skriver.

Jag ser fram emot att komma till Jakobsbergs bibliotek
tisdagen den 20 november 2012, kl 18.30.

Biblioteket är fint och har ett stort utbud av böcker, musik och tidningar och det anordnas många intressanta kulturella  program där.
Där finns också många böcker på andra språk än svenska.

På Hyllan kommer jag berätta om två författande kvinnor som varit verksamma i Egypten,
 Mayy Ziyadah och Nawal al-Saadawi.
De representerar två olika tidsepoker men har mycket gemensamt ändå.

Kvinnor som väljer sina egna liv, borde vara nåt naturligt. Men det är inte alltid så...

Nu när det är som mörkast utomhus här i Sverige, så bjuder jag in er alla till en "Litterär salong", kanhända får vi en känsla av Egyptens atmosfär.

Föredraget hålls på svenska och arabiska.  Fri entré.

Jag hoppas att vi ses då!

Minnas vid tända ljus.

Alla helgona helgen är en vacker högtid när det är som mörkast i Sverige.
Jag skriver vacker eftersom den innebär många tända ljus i bostäder och på kyrkogårdar/minneslundar och alla ljus representerar någon eller några avlidna
personer som är saknade av andra.
De personerna har inte levat förgäves, de har gjort avtryck i världen.

I lördags åkte en son en make en syster och jag till Kungsholmens kyrka här i Stockholm. Efter att ha stretat uppför den branta grusbelagda backen från Hantverkargatan upp emot minneslunden så stod vi där alla ljus och blommor har sin plats. Fastän det fortfarande var dagsljus så var vi ändå inte först
med att omsorgsfullt tända ljusen och välja plats för att placera dom i sina plasthöljen utmed gräskanten.Gräset var fortfarande grönt och alla brungula löv var hopblåsta i en stor hög mitt på gräsmattan. Jag tänker mig att de anhöriga vilar vid foten av det högsta trädet på gräsmattan. Det känns lättare att samla tankarna runt en plats. Vi stod där i den gråkalla novemberluften och var och en lät sina tankarna ta sina individuella minnesvägar runt de som vi var där för att minnas: två mödrar, en fader och en mormor.
Det var en jämn ström av besökare som kom och gick. Och det kändes så bra att vara där mitt ibland alla andra.

Efteråt har jag funderat varför jag hade positiva känslor vid detta sorgliga tillfälle. Men jag tror att jag kommit på det nu.
Vi alla människor har saker att glädjas över och sörja vid olika tillfällen under livet. Och när vi möts utan att känna varandra, inte tillhör samma sociala klass och när vi har olika sätt att bete oss på, olika utseenden och när vi möts i verkligheten så förstärks det universella, allmänmänskliga som vi alla delar.  Sorgen som gör att vi står där bredvid varandra, ber om att få komma förbi, erbjuder varandra tändstickor att tända ljus med och har överseende om någon kommer för nära. Det känns bra att inte vara ensam.
 Den upplevelsen kan vi aldrig erfara genom rader på Facebook, tack o lov!

Vi gick tillbaka förbi diakonissornas bord med kaffe eller varm buljong  på en av gångvägarna bredvid kyrkans rundade byggnad. Bra gjort,  tänkte jag, säkert finns det flera som vill byta ett ord med någon på denna minnenas dag.
Vi köpte snabbmat med hem och åt tillsammans i stugvärmen.

Jag hoppas att du också haft någon att dela helgen med.

Nu började jag i fel ände med helgen. Vi vevar tillbaka till fredagen:

I fredags hände något härligt. Jag skrev senast om det stackars rådjuret som slaktats...
I fredags eftermiddag kom det rådjur som vi tidigare sett ströva på gatan och gick lika majestätiskt och graciöst på gatan. Men det var levande och fortfarande mycket vackert.
Det avlivade djuret var alltså ett annat, som på något mystiskt sätt låg på gatans asfalt.
Det gjorde mig glad att "vårt" djur finns kvar i omgivningarna.

Skogens djur nära dig.

Traskade hemåt på den regnhala vägen nu under kvällen.
Gula nerfallna löv här och där, gjorde att asfaltsmarken framför mina ögon,
 gav mig associationer till en giraffhals.
Ut ur skuggorna hoppade en grå hare och dess rytmiska steg på vår gemensamma väg kunde jag följa ganska länge. Jag tror inte den var medveten om att jag kom efter den, jag var glad att se den.
Det är lika roligt varje gång jag ser något från naturen som ihärdigt envisas med att göra intåg i civilisationen.
Det finns hopp för vårt samhälle när det finns utrymme för överlevare som i diasporan finner boställen och stannar där.
Haren hoppade in emellan träden efter ett tag och i mörkret var den senare osynlig för min blick.

Jag var glad då jag upptäckte den, men samtidigt tänkte jag att jag inte ska vara för uppsluppen.
Det kanske inte håller i längden.

Det säger jag idag, en vecka efter den märkligaste händelsen som någonsin inträffat i vår lilla gränd:
Förra veckan hade vi härhemma sett ett lite vilsekommet rådjur ströva helt lugnt på gatan och svänga in på tomten mittemot. Vi häpnade över hur graciöst och vackert det var, ett ungdjur. Vi konstaterade att nu är vintern här med sin kyla. Födan i skogen är inte tillräcklig för de rådjur som håller till i vår förort. Jag var lika glad inombords då som jag var idag då jag såg haren.

Men dagen efter kändes det riktigt kymigt och otrevligt:
Jag fick ett samtal på jobbet från min make. Han lät bekymrad. Såg du nåt när du åkte imorse?
Jag rannsakade mig själv, men kan inte minnas nåt konstigt med att ta ut bilen från garaget och åka till arbetet.
Maken berättade att han skulle hämta posten ur brevlådan och då upptäckte det rysliga. Mitt på gatan låg ett rådjurshuvud, utan kropp. Bara ett vackert rådjurshuvud med en bit av halsen, tydligt avhugget. Inget djur som bitit, slitit utan ett rakt avslut.
Jag rös till och fick konstiga bilder inuti mitt huvud såsom filmsekvenser ur gangsterfilmer. Jag blev mycket upprörd. Låg det någon kropp från djuret någonstans?

Ringde till polisen och anmälde händelsen. Det är inte tillåtet att själv ta så stora djur av daga, vet jag.
Varifrån kom huvudet, hur hade det hamnat på gatan? Frågorna fortsatte snurra i mitt huvud.

Polisen hörde sig för och skulle komma.
När jag kom hem om kvällen, låg huvudet kvar. Det var så sorgligt att se. Vår glädje dagen innan över den vackra varelsen och nu sorgen över att se den ligga livlös.
Vi grannar samlades vid den och spekulerade över vad som hänt. Alla vi grannar letade igenom våra trädgårdar och närområden men hittade ingen djurkropp någonstans. Var det nån som ville någon på gatan ont? Eller hade en jägare bara tappat huvudet från ett bilsläp?

Några hade sett huvudet på morgonen redan, men åkt iväg till jobbet.

Det kändes konstigt att ingen, innan oss, hade rapporterat till polisen eller tagit bort det, eller gjort något under dagen.

Fåglar hade pickat på det under dagen så det hade rört sig ur sin lilla begränsade blodpöl.
Jag ville få  djurhuvudet bortforslat så fort som möjligt och hade ringt så fort jag kunde för att inte låta grann-barnen se det döda djuret när de kommer från skola/dagis.

Efter ännu en påringning under kvällen till polisen, så kom en bil och hörde sig för vad vi visste, de tog med sig rådjurshuvudet inlindat i plastpåsar.

Det hela var en märklig upplevelse och jag funderar fortfarande mycket på det. Hur kan någon ha hjärta eller vara så hjärtlös att den dödar ett oskyldigt djur mitt i ett bostadsområde?

Jag avslutar med några rader av St Efraim från Syrien (dog år 373eKr.)
Din sanning är min andedräkt.
Att du har skapat oss är källan till allt gott,
att du uppehåller oss är källan till all välsignelse,
att du tuktar oss är källan till all kunskap
och att du uppväcker oss är källan till allt liv.
jag tackar dig för din barmhärtighet
och för att din sanning är min varelses andedräkt!

Mycket kan man fira!

Mycket kan man fira:
Den 20 oktober var det en högtid i Irak. Varje år vid den här tiden beger sig de kristna i området till ett lågt berg beläget vid östra Mosul nära staden Bartella för att be, sjunga och träffa varandra där. Där finns ruinerna efter klostret Mar Daniel al- Nasik (eremit). St Daniel lämnade staden Amid (nuv. Diyarbakkir) med munken Matta år 336 eKr för att bege sig till Nineve. På vägen byggde de det lilla klostret.Troligen har det här klostret byggts under sista delen av trehundra- eller fyrahundratalet. Klostret var aktivt och bebott under 900 år fram till slutet av 1200-talet. Bar Hebraeus nämnde klostret år 1261 i samband med skrift om förföljelser med orden: Vid den tiden övergav invånarna  byn Basikhraya och övriga boende begav sig från Nineve och kom till deir al-Khanafis. Bar Hebraeus var gäst i klostret år 1297. Klostret kallas också Deir al Khanafis,  (biol. Coleoptera). Det beror på att endast under de tre dagar som St Daniel al-Nasiks helg varar, så visar sig de tusentals småkryp som härbärgerar där. Ruinernas stenar blir då fulla av de svarta krypen. Men så fort de tre dagarna gått till ända, så drar sig småkrypen tillbaka till sina gömställen bland ruinerna.

I folkmun säger legenden att dessa småkryp refererar till martyrer som blivit dödade på den här platsen.

Muslimerna firar eid al-adha och på al-Arabiyya tv-kanal ser jag människoskarorna av ca 4 miljoner som är samlade i Mekka för att förbereda sig inför den stora dagen under sin pilgrimsvandring [al-hajj].

I morgon den 24 oktober firas FN-dagen världen över. Vi ber om fred, drägligt liv och en framtid som är ljus för världens barn.

Att rädda liv

En kraftig duns hördes från verandans plasttak och jag såg något i storlek som en ekorre ramla ner ute på träplankorna på den del som är utan tak. Det gick fort och jag hoppade till där jag satt.
När jag med viss tveksamhet närmade mig fönstret och inte visste vad jag skulle förvänta mig att se, var det en märklig känsla jag hade.
Då jag tittade ut såg jag en koltrast ligga på ena sidan och dess näbb öppnade sig och stängdes som om fågeln kippade efter andan. Ögonen var alldeles stilla och likaså var resten av kroppen.
Det knöt sig i min mage och jag upprepade Gode Gud medan jag gick fram och tillbaka här inne i huset. Tankarna snurrade i mitt huvud. Kommer den dö? Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa den undan dess lidande?

Jag har ju hört sägas att det är barmhärtigare att slå ihjäl ett djur som lider. Men jag har aldrig med vilje och avsikt dödat ett djur tidigare. Under alla bilresor jag gjort har jag fasat för hur jag skulle reagera om ett rådjur skulle skutta ut framför min bil och bli skadad.

Jag tänkte att jag kanske kunde rädda fågeln och gick raskt efter dörrnyckeln, låste upp verandadörren och gick ut. Jag kände sån medömkan med fågeln som låg där. Jag ville se om den kunde stå upp. Vi har ett litet bordsset med borste och skyffel liggande där ute vid verandabordet.
Försiktigt tog jag skyffeln och förde buffande in den under fågelns buk. Den rätade sig lite och satte ena klon på plastytan. Jag buffade varsamt lite till och hela fågeln satt nu på skyffeln. Jag var alldeles varm av situationen. Jag kom att tänka på att fåglar vill ha luft under sina vingar och då kanske kan flyga vidare. Jag placerade hela skyffeln med den utmattade fågeln i plommonträdet i en klyka mellan två grendelar på en meters höjd. Så gick jag in igen.
Under den nästkommande timmen gick jag flera gånger fram till fönstret och observerade fågeln.
Den satt bara där utan att röra sig.

Men sista gången jag tittade ut så var fågeln borta. Jag rusade ut och kollade igenom gräsmattan ifall den  fallit ner. Tomt. Fågeln hade troligen fått en hjärnskakning och nu hämtat sig igen och är ute på nya flygfärder.  Det var en härlig tillfredsställelse att tro sig ha kunnat hjälpa ett liv!

I Syrien och också i Irak pågår krig, terrordåd och människor skadas och dödas. Alla vill hjälpa sina medmänniskor, men emot tunga vapen som orsakar stora kroppsskador står man sig slätt.
Jag var alldeles bedrövad av en liten skadad fågel, hur mycket större är inte då den frustration och hjälplöshet som befolkningen i Mellanöstern och vi närbesläktade känner med medmänniskor.  

Jag är glad att jag gått en hjärt- och lungräddningskurs. Det kan jag rekommendera. Man kan aldrig veta när olyckan drabbar en medmänniska, men jag vet att jag ska  göra så gott jag kan för att rädda liv!

Resa bort...och komma hem igen.

Resa bort...och komma hem igen, vilket är bäst?

Det är magiskt att lämna sina vanliga vägar och rutiner.
Du vet inte riktigt vad du kan stöta på och du måste våga ta itu med sånt du aldrig tänkt dig förut.
Ziad och jag har haft en helg i Skåne, Yusuf ville vara kvar hemma. Han håller på med ytterligare en bok...
Vi bodde i Lund hos Dan i studentrummet, det gick alldeles utmärkt då vi förutom den uppblåsbara luftmadrassen fick låna en madrass av en granne.

På lördagen åkte vi i hyrbil till Stenshuvuds nationalpark. Vi besteg två av "huvudena" och höll på att blåsa bort ut över havet. Bokskogen runtomkring var trollskt vackert grön. Många familjer var ute i naturen och det var roligt att stöta på varann på stigarna. Hej, hej och så stretar man vidare.

Vi åkte till vackra Kivik och såg äppleodlingarna. Jag älskar Österlen ända sen 30 år tillbaka då jag ensam cyklade runt på vägarna och fotograferade alla vackra vyer, inspirerad av Hasse och Tages film Äppelkriget. Cykeln fick jag då låna iTomelillas cykelaffär genom en kontakt i telefonväxeln på Kommunhuset. När jag kom hem och framkallade bilderna, så var hela filmen svartvit. Jag säger att rapsfält kan vara vackra även utan sin gula färg, haha.

Jag blir alltid lätt om hjärtat och glad i sinnet då jag möts av hav, fält och himmel i området runt Kivik.

Skönt med dusch och klädbyte, så var vi sedan redo för kvällspasset.
Just denna lördag var det Kulturnatt i Lund. Folk och evenemang överallt. Fondue på en trevlig restaurant. Vi promenerade omkring på kullerstensgatorna och torgen och upplevde det som stod med i utbudet.
Märkliga skisser på ett museum, häftig cello- och pianoduett i en konsertsal, mäktig musik och poesi i domkyrkan och så av en händelse
ett besök i Akademiska föreningens arkiv i Lund.
Vi kom till Kulturen  och hörde en trubadur som sjöng och spelade så fint i trädgården, porten till en byggnad  stod öppen så vi gick in och tittade. Där i vestibulen fanns en underfundig något bleknad manshög studentskylt. I handen på studenten satt en liten lapp Öppet!.
Dan gick först ner för trapporna och vi andra efter. Där fanns i sanning ett arkiv. Lådor och böcker samsades från golv till tak i lokalerna. Däremellan fanns skyltfönster med olika föremål förevisade. Det verkade lite fånigt, nördigt till en början och jag blev ganska skrattsugen. Strax därefter dök tre ynglingar upp från gångarna mellan hyllorna. Vi hälsade och ursäktade oss att vi kom dit. Jag frågade vad dom hade där.
-Allt om det akademiska livet, förutom det som har med studierna att göra! fick vi till svar. 
Nu blev jag intresserad, vad menades?
Allt som har med spex, traditioner och högtider att göra från slutet av 1800 talet fanns dokumenterat och arkiverat därnere.

Jag bad om att få se det som ynglingarna själva tyckte var deras bästa rariteter.
Jag fick se en cigarrett fimp med kvarvarande läppstift som drottning Margrethe hade rökt på under en fest, en autograf av en känd kvinna som brukar blotta sitt ena bröst ( och hade gjort det där i ett sammanhang) och en "kungasup", dvs en medalj gjord för kungen som sponsrat AF med 10 000 kr.
Också hade de en liten utställning om hur saker kan ändras från att vara comme il faut till att vara helt oacceptabelt. Ett spex med Hitler, en inbjudan till Göbbels med ett svarsbrev att han inte kunde komma. Jag rös till.
Kanske att de arkiverade grejerna var mycket besynnerliga, men när ynglingarna visade föremålen och berättade om sammanhangen och historierna som hör till dom så var jag mycket imponerad. Imponerad av både deras iver att spara en etnologiskt intressant nisch och imponerad av deras entusiasm att dela med sig. Hela tiden med glatt humör och glimten i ögonvrån.
Det kommer hela tiden in nya saker från forna studenter eller dödsbon som inte vill slänga bort Lundaminnen, berättade dom vidare.

Dan hade varit ganska trött men blev också lite intresserad när dom berättade sina roliga anekdoter.
-Du är välkommen tisdagar och onsdagar då vi finns här.
Vi tackade för oss och önskade dom lycka till!

Snart var vi ute i larmet, stojet och de friska Lundavindarna igen, en erfarenhet rikare.
På söndagen hjälptes vi åt att sätta upp de nytvättade gardinerna i studentrummet, handlade lite grejor till korridorens kök och så åkte vi till Malmö Operan.

Vi avslutade helgen med en fantastisk uppsättning av Evita. Musiken och sången går direkt in i blodomloppet känns det som. Och scenen används av en sparsam dekor och en livfull balett/kör och så en trapetskonstnärinna som svävade över det hela och symboliserade Evita Perons inre varelse.
Det var extra roligt då jag strax efter att jag bokat biljetterna i juli fick höra att en medlem i kyrkan skulle sjunga/dansa, Johanna Halvardson. Jag tittade ganska mycket efter henne när det dansades. Det är verklig fart och stil i varje steg. Grattis Johanna, du var så bra! Charlotte Perelli är väl glad att ha dig i sin närhet på scenen! Inlevelsen ifrån hela ensemblen i berättandet av ett människoöde var så övertygande.
Vi rusade, efter föreställningen, till dånet av applåderna från salongen och tog oss till Sturup för att åka hem. Planet flög i tid och sen tog pendlandet sin tid. Vi var hemma innan midnatt. Yusuf tog emot oss med te och goda mackor!

Det är skönt att komma hem till sitt igen. Nu har vi varit hemma ett par dagar och fått lite distans. Och en rejäl påfyllning av energi, livslust.

Syrien, kära Syrier när ska det bli lugnt hos er. Vi lever med er i bön och tanke!

Om vila och kamp.

Regn i massor, en del sol och mycket tid till reflexion= sommaren 2012.

Kul att du tittar in på min blogg igen. Det är inspirerande att inte bara Sverige har läsare utan även andra länder besöker bloggen. Welcome, Bien venu, willkommen!
Nu har jag varit bloggfri i ett par veckor och bara levt.

Dagarna har rullat på och inte mycket verkar ha skett, men så är inte fallet. Jag har kunnat rensa en hel del här hemma. Ni vet sånt där som legat kvar utav tvång eller nostalgi och tagit plats såväl fysiskt som mentalt.
Det går inte att bara göra sig av med saker hur som helst, den inre processen måste ha sin gilla gång.
T ex triviala ting, efter bortgångna föräldrar, som synes onödiga för andra kan vara den enda kvarvarande länken till goda minnen.

Tids nog kan barlasten hivas och skeppet segla vidare i motvinden.

Vi kom aldrig iväg på någon utlandsresa, det grämer mig lite (eller kanske en hel del egentligen).
Jag har behov lite då och då utav nya vyer, språk och kulturer. Det blev Ålands- cykling och Älvkarleby med synen av hoppande, lekande jättelaxar.

Om kamp:

1. Under hela sommaren har tv:n visat hur situationen i Syrien gått från svår till katastrofartad. Dagligen ser jag hur människor kämpar med händer, pinnar och tunga vapen, artillerier i strid. Andra kämpar för att överleva och ses gråtande, skrikande och argsinta förmedla hopplösheten till oss i övriga världen.  Stad efter stad intas, skövlas och ödeläggs. Människorna flyr till Jordanien, Turkiet och även några tar sig till Irak. Vi kan vänta en stor våg flyktingar hit till Sverige. Migrationsverket har visat beredskap för detta. Folk kämpar för sitt liv, land.

2. Jag har nu under sommaren på mina stavgångspromenader, cykelturer och centrumbesök mött vänner som varit drabbade av svår sjukdom, svåra relationssituationer. Dom har kämpat för livet. Tiden har gått sen vi senast möttes och nu berättar de att de gått igenom sina behandlingar med goda utgångar, familjerna har fått det bättre genom att utbildning och yrkestillfälle har hjälpt till att lösa det svåra.
Jag har under tiden varit medmänniska och lyssnat, stöttat och framför allt bett till Gud för var och en. Ibland räcker inte orden till utan det blir bara ett " Herre, du ser deras situation, vi ber om din hjälp!"
Vid kyrkobesöken i Järfälla missionskyrka har jag tänt ljus och sänt mina tysta böner i Jesu namn. Jesus var frestad och utstod det värsta, så han är den som förstår och kan hjälpa, så tänker jag.
Nu när jag träffar vännerna igen och hör dom berätta så nästan ryser jag. Gud hör bön!

3. Under OS har många idrottsutövare visat resultatet av åtminstone 4 års helhjärtat engagemang i att nå bättre resultat. För en del har det blivit medaljer, för andra kanske bara ett övertramp. De kämpar för att bli bäst, få äran.

Vad kämpar du för?                                 Fortsätt!            Ge bara inte upp!

Jag har reflekterat en hel del under sommaren som sagt. Det kan vara på sin plats ibland och även bli till avstamp för den höst som är i antågande.

Jag är glad att jag har ett arbete, har haft semester och även kan studera det jag vill.
Och idag kommer yngste sonen hem för några veckors ledighet...just då jag ska börja arbeta!
Kvällar och helger finns förstås.

OK måndag, snart kommer du och jag tar emot dig med glädje. Men innan dess kommer jag njuta av semesterns sista helg.

Nu kommer jag bli flitig med bloggen igen, så titta gärna in då och då! Var rädd om dig!

Arbeta för det goda, lägg energi på allt positivt!

Jag är glad att du finns till. Du är fantastisk, underbar och i allra högsta grad unik. Glöm aldrig det!

Ett år har passerat sedan massakern i Oslo, på ön Utöya den 22 juli 2011.
Jag minns förra året då jag hörde om katastrofen som skördade 77 förspillda liv. Det var bilder från Oslos sönderbombade regeringskvarter i tv, som påminde om mellanösterns krig. Och att allt detta onda var utfört av en enda ung man var ofattbart. Jag mådde inte bra, kunde inte koncentrera mig på något utan vankade framför tv-bilden. Det kan inte vara sant, tänkte jag.
Fram emot kvällen åkte jag in till stan och den minnesstund som anordnats på Sergels torg. Det kändes bra att vara där med många andra och tillåtas ha jobbiga tankar och lyssna till manifestationer, sånger. Jag kände mig helt tom, när jag var hemma igen och gick till sängs. I nöden prövas vännen.  Detsamma upplevde jag idag då jag såg på tv-utsändningen från Norge. Jag har sett en fin konsert med 50 000 åskådare på Rådhusplatsen i Oslo. Ett helt folk tar sig igenom sorgens olika faser. Tillsammans går det att överleva och ta erfarenheter som redskap för ett nytt sorts liv. Att besegra det onda med det goda- är bra sammanfattning för ett enat Norge.  I gott minne finns underbara ungdomar som hade livsmod, framtidstro och engagemang. Nu kommer andra ta vid där de blev avbrutna.  Vi blev alla skakade i våra lugna liv. Inre frågor som Vad gör jag? Vad vill jag? Vad måste jag göra? talade sitt språk.
Mina goda tankar och böner går till anhöriga till offren!
Och som att det inte vore nog med ondska, så kom igår bud om ett attentat i USA. En ung man tog sig till en biograf och sköt ner många och dödade 12 människor under filmen Batman. Och i sin lägenhet hade han apterat sprängmedel så tre angränsande hyreshus var tvungna att evakueras. Tar aldrig ondskan slut!

Idag jobbade jag med en text. Yusuf och jag började prata, som brukligt är när vi fastnar vid någon formulering, om existentiella spörsmål som liv, död mm. En gång finns vi inte mer här, konstig känsla men ett faktum.
Då började Yusuf recitera på syrianska några rader av Efrem Syriern.
Ungefär så här blir det översatt till svenska:

"Mitt emot den grav som jag skulle bli nedlagd i, satt jag en dag.
Jag betraktade gravplatsen och lät tankarna flyga: jag såg i min tanke de som var begravda. 
Jag såg att utav de vackra kropparna och de fina ungdomarna nu endast var mull..."

Yusuf fortsatte dikten, som är många verser lång, med ett beskrivande avskönhet hos ting och om rikedom och ungdom. Det är som att förflyttas tillbaka i tiden, när jag hör dessa visdomsord som Yusuf är helt fenomenal på att komma ihåg ordagrant.

Jag minns när jag läste en kurs i Syriska i Uppsala universitet hur vi kämpade med texten till Hymnen om Paradiset. Det var en fantastisk upplevelse att se skrivtecknen få mening och liv.

Efrem Syriern var en av de mest kända syrianska kyrkofäderna och tillika en mycket känd poet under 300-talet e.Kr. Han föddes i Nsibin, Mesopotamien och dog  juni år 373 i Edessa, Mesopotamien. Han var lärare och skrev hundratalet dikter. Dock förblev han en munk under sitt liv. Han ville inte bli upphöjd på något sätt.
Hans verk har översatts till grekiska, armeniska, koptiska, arabiska och etiopiska. Hans författade  verk utgörs av tolkningar av Bibeln, predikningar, artiklar samt många dikter inom många teologiska ämnen.

Arbeta för det goda, lägg energi på allt positivt! så långt du kan bestämma. Då kan du "skicka vidare". Det betyder att de som  blir föremål för det goda du gör i sin tur utför något gott för någon annan osv.

Den röda stora rosen i trädgården har nu slagit ut. Det är ett mästerverk som varken du eller jag kan få berömmelse för.  Gud tillhör äran!


 

Måndag och gråmulet igen.

Måndag och gråmulet igen.
Det är som gjort för semester; att ta det lugnt under skurarna och sen ge sig ut igen när solen tittar fram.
 Jag fick en förfrågan om översättning av dikten Störst är kärleken (se tidigare blogg) till minne av Fader Yusuf Said. En minnesbok ska tryckas och enär de flesta läsare känner sig bekvämast på arabiska så behöver min dikt översättas.Yusuf och jag tog itu med den till en början och sen putsade Yusuf till de taggiga kanterna och det blev en fantastisk version tycker jag. Jag rös till när jag hörde den uppläsas.
Varsågod och ta del,
om du kan tyda bokstäverna,
annars kan du bläddra längre ner:

                       المحبة هي الأعظم

إيمان ،

     رجاء ،

          محبة ،

هذه الثلاثة الباقية

ولكن ْ أعظمها المحبة .

إيمان :

في الطابقِ الثالثِ ،

في غرفةٍ

أكثرَ شعَثاً من غُرَفِ الحارةِ كلّها

أجدُنِي جالِسةً ،

مدعوّةً من إمرأةٍ يبدو عليها الحُزنُ .

ما التقينا من قبلُ

ولم نتعرّفْ بعدُ ،

لكننا نتداوَلُ نفسَ الكلِماتِ

حينما نُفصِحُ عن مشاعِرِنا .

كلِمات نظيرَ :

فرَحٍ ، شرِكةٍ ، خُبزاً كفافَ يومِنا.

وكلِماتٍ أُخرى نظيرَ :

اضطِهادٍ ، موتٍ بسَبَبِ الإنتِقامٍ، شَرٍ ، وتَوقٍ عارِمٍ إلى السلطانْ ــ

أبلعُها مع رشفةٍ من قدحِ شاي مُضمّخٍ بالنعناعِ .

نتحدّثُ عن قُرى في قارّةٍ أخرى ،

وبعدَ هنيهةٍ تصادقنا ،

وفي الكنائس التي نرتادُها

صارَتِ النواقيسُ تقرَعُ .

الرجاء :

أما ينتهي الشِتاءُ ؟

أتمشّى ،

بُقَعُ الجليدِ تعتَرِضُني في مسارَ الغابةِ ،

طيرٌ فضوليّ يصفِرُ بينَ أغصانِ شجرةِ البتولة،

لكنيّ أشقُ دربي إلى الأمام .

عليّ أن أحذرَ

كما الحياة نفسها .

الأيامُ مليئةٌ بالتجاربِ،

بلحظاتِ السعادةِ الإلهية

وبالنِضالِ اليومي ّ ،

فأحبو على الأربعة

مخافةَ أنْ أتأخرَ .

فجأةً يتلألأُ شُعاعٌ من الشمسٍ بين أغصانِ الشجرْ

ويربتُ خدي البارِدَ بدِفئه.

ودونَ أن أشعُرَ :

سيذوبُ الثلجُ عن قريبْ !

المحبّةُ :

أنا أنظرُ إليكَ ،

وأنتَ تنظرُ إليّ

فتتلاقى أبديتُنا .

هي تدفَعُ عربةَ أطفالٍ ،

هو يمتَطي درّاجةً هوائية ،

وعلى مقعَدٍ في الحديقةِ يجلسُ رجُلٌ ،

وفي العيادةِ الطبية نساءٌ ــ

الكلّ يُحدَجُ بنظرةٍ حنونةٍ ، وكلمةٍ رقيقةٍ ،

سواءً لاحظوها أم لا .

أدسُّ يدي في جيبِ مِعطفي ،

وأشعرُ كيفَ ترقص الريح وتُلامِسُ جبهتي.

تُرى هل بهذه الطريقة هبّ الروحُ القدسُ

في العليةِ حيثُ اجتَمعَ الحواريون ؟

تُمسِكُ أصابعي قِطعةً صغيرةً من حجَرٍ ناعمِ الملمسِ

مُختَبئٍ في زاوية جيبي ليُكتَشَفَ في وقتٍ مُناسِبٍ .

شقةٌ في حارة ،

مسارٌ في غابة ،

 نظراتٌ وكلماتٌ دافئة ،

ما الفائدةُ منها إن لم تهتم بذاك الذي هو:

الطريقُ والحقُ والحياة ؟

لكن ،

الفائدة كلها هي :

 أن ترى وجههُ في وجوه رِفاقِكَ في الإنسانية

وتسمعَ صوتَهُ يُكلّم ما في داخِلكَ

وتسيرَ في إثرِهِ أينما تذهب .

والآن ،

الإيمان والرجاء والمحبة ، هذه الثلاثة ، ولكن أعظمهن المحبة

1كور  13:13   في ذِكرى الأب يوسف سعيد

السيدة : ليزبيث يوهنسون إسحق / السويد

  

ترجمة : الدكتور يوسف متي إسحق

Situationen i Syrien förvärras för varje dag. Nu har stridigheterna nått Damaskus. Inget bra tecken när huvudstaden drabbas. Hus raseras även här och ännu fler människor mister sina liv. På al-Arabia visas direktsändningar från det som nu klassas som inbördeskrig. Husen har beskjutits och av de kvarvarande betongblocken som varit väggar, våningsplan och nu liknar ruiner med stora hål i, är det bara stora gråa högar.  Civila försöker med all kraft och under tårar och skrik gräva fram vänner, släktingar som begravts därunder. Det kan ju vara någon kvar därnere som klarat sig... Dagens offer inlindade i vita tygstycken ligger i långa rader på marken och väntar på jordfästning.
Jag associerar till mänskliga kokonger i väntan på en ny form av liv efter döden.

Jag minns tydligt Damaskus från den senaste resa dit som jag gjorde med en grupp från kyrkan. Jag såg de vackra vyerna,  de gamla byggnaderna och de trånga gränderna och så den enorma marknaden som vi besökte. Jag köpte med mig kardemumma därifrån. Är månne våra gallerior influerade av gamla marknaders gångar och avdelningar?
Vi sov i spartanskt inredda rum i ett modernt, vackert kloster i staden. Innanför klostermurarna fanns både skola, sjukvårdsklinik, psykologhjälp och matbespisning till det stora antalet flyktingar som då kommit från Irak.
Vad händer nu med alla människor i denna akuta situation? Vart ska de ta vägen? En del har tagit sig till Turkiet, Libanon och Jordanien men det är bara en bråkdel. Hur ska de få mat och husrum?
Jag vet av egen erfarenhet att i nöden prövas vännen. Empatin för medmänniskorna växer och alla gör vad de kan efter sin förmåga. Må Gud sända hjälp till varje behövande!

Härhemma växer äpplena på träden och hallonen växlar nu i rött. Sonen som varit i Afrika är nu tillbaka och sommarjobbar. Övrig familj semestrar lite här och där. Vi härhemma håller fred och det är som det ska vara, på det stora hela! 
 

Här och nu!

I fredags arbetade jag sista dagen innan semestern. Vi hade en fin dag med de barn som lämnats i vår vård. Roliga lekar såsom Burken, Ge mig en vink, i skogsdungen där nog alla Sveriges myggor samlats, höll oss trollbundna under en bra stund. Spänningen dallrade  när någon räknade med händerna för ögonen och alla andra sprang till olika gömställen bakom träd, buskar och stenar. Glädjen bubblade när alla hade hittats. Sen njöt vi en god lunch vid borden som dukats av de äldsta. Och så var det dags för årets Vattenkrig!

Barn och vuxna kastar kaskader av vatten på varandra med hjälp av plastmuggar, vattenpistoler. Vi blir blötare och blötare.
Det finns inget roligare än när vi låter barnen få attackera oss vuxna med vattnet och vi skriker och springer undan. Alla är glada och det känns Sommar i luften. Det gör inget att vi är på en asfalterad skolgård.
Omklädning igen och så har vi en härlig glassfest tillsammans.
Kramar och goda tankar delas innan vi allesammans skiljs åt för ledighet.

Jag åkte in till stan direkt efter arbetet och mötte 2 goda väninnor. Vi åt gott och pratade, skrattade länge. En bra början på semestern alltså.

Men vi går tillbaka lite i tiden.
Det jag vill berätta om idag är alla missade ögonblick, roliga upplevelser, allmängiltiga artighetsfraser och vackra vyer:
Jag åkte pendeltåg och såg människor, hörde dom tala, skratta och såg alla fantastiska packningar. Undrade vid Centralstationen till exempel hur den korta, lilla 11års-scouten som sist i ledet dignade under en jätteryggsäck, där sovsäcken släpade efter, skulle klara sig under resten av hajken. Förmodligen följer han inte med nästa år eller så blir han en extrem naturmänniska i äldre år- sånt kan jag bara spekulera om.
 
Oj vad dom bygger om vid stationen! Allt ändras och flyttas. Vart tog toaletterna vägen? Jo en trappa upp i stora hallen bakom en masonitvägg fanns dom. Men varför innebar flytten en kostnadsökning?
Förr kostade det 5 kronor och nu 10 kronor för ett aldrig så kort besök. Jag sa till killen i kassan att nu får det lov att vara fint härinne om det ska vara värt guldpengen! Han förstod nog inte mitt resonemang eller så var han alldeles för ung för att ha varit med på 5 kronors tiden.
 
Jag tog rulltrappan ner mot tunnelbanan och såg motströmmen av resenärer som åkte uppåt. Många talade tyska och engelska, hörde jag. Kul att turisterna kommer till vår vackra stad.
  I tunnelbanevagnen var det lagom med tomma säten. Jag valde ett vid mittgången och såg långt framåt i vagnen. Då slog det mig igen, det som bara blixtrat igenom mitt huvud tidigare under resan; alla sitter upptagna med mobiltelefoner! De håller dom vid örat eller i händerna.
Det hade varit likadant under hela resan. Bara barn som tittade överallt nyfiket och storögt. Inga vuxna människor som satt och tittade ut, alla pratade i telefoner eller tryckte på skärmar. Det var dom själva och deras egen värld. Det som vi har gemensamt runtomkring oss är bara taget för givet. Som en kuliss ungefär. Häftiga ringsignaler och engagerade röster är det som hörs. Inga dialoger, bara monologer ut i luften. Det kändes ganska kusligt att spekulera 10 år framåt. Hur skulle det då vara?
 
Jag kom fram till mötesplatsen och kramade om väninnorna. Vi gick ombord på Djurgårdsfärjan, fann några sittplatser. Då hörde jag från den ena väninnan ett befriande: 
   -Jag vill bara stå här och se på den vackra solnedgången!
Det var en underbar vy, verkligen.
Vi hade sen en lång, ljuvlig kväll utan mobiltelefoner. Vi var DÄR och DÅ!
 ( PS Jag har också en mobiltelefon men är inte anträffbar hela tiden. Vill ha egentid också. DS)

Livet kan liknas vid en liguster.

Liguster som ger oss duster!

En ny brevlåda har införskaffats. Närpolisen gör reklam för ordentliga låsbara brevlådor som inte kan vittras hursomhelst. Vad hjälper en bra hemförsäkring om brevlådan är en inbjudan till kreti och pleti.

Plats för brevlådan är bestämd, men där regerar nu den envisa ligustern. I arton år har häcken omgärdat vår tomt, så dess grenar har växt fritt och vilt åt alla håll. Utifrån ser den grön och fin och jämn ut.
Jag började klippa bort några toppskott. Det gick bra. Men snart uppdagades den kaosliknande röran innanför det gröna bladverket. Grenar hade snott sig runt varandra och flätat sig hårt sammanbundna.
Det var inte lätt att veta var jag skulle sätta seckatören.
Jag klippte och klippte och började tänka och fundera och meditera och filosofera.
   Under de arton år som häcken växt sig kompakt, har vi i familjen genomlevt många olika perioder.
Det har varit glädje och skratt. Det har också funnits stråk av sorg, elände och sjukdom. Och så har det varit saker som vi inte kunnat råda över, men som gjort livet svårare. En familj, släkt i annat land som drabbas av krig, nöd och så de existentiella frågorna som dykt upp här och var under årens gång.
Ja livet har flätat oss och snott hit och dit med oss. Tack och lov så står vi kvar.
  
När jag så var klar med klippandet och tänkte att det värsta var över, så fanns det också djupa rötter neråt.
De fick Yusuf, Ziad och jag kämpa rejält med innan de gav vika. En stor rotklump forslades i väg i skottkärran till en rymligare plats.
   Platsen som vi bearbetat var bara en meter lång. Jag slutade filosoferandet vid tanken på alla de meter som återstår...
   Vi gjöt en form i betong och har nu förankrat den fina brevlådan på den.  Det blev bra med lite vitt stenkross runtom och en blomuppsättning bredvid.
   Visst blev resultatet snyggt, men det roligaste var när vi samarbetade om att få till det hela!

I mobiltelefonen kom meddelanden och foton från Victoria Falls i Afrika. Dan är där och vyn ser fantastisk ut. Mäktigt med allt vatten som bubblar, skummar på sin färd neråt. Och det vackra ljuset som silar fram genom vattenkaskaderna.
Jag var ju tidigare i vår vid dammarna i Älvkarleby och hörde vattenmassorna rasa. Jag kan bara vagt föreställa mig det dån som världens högsta vattenfall åstadkommer.

"När jag ser din himmel och dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du berett, vad är då en människa att du ser till henne och vårdar henne ömt?"
Psaltarens psalm 8:3-4.

Att resa bort, skriva vykort och se arabiska TVnyheter.

Presidentvalet 2012 i Egypten är klart.
Efter en sista valomgång så stod det mellan Ahmed Shafiq och Muhammed Mursi. Muhammed Mursi med sin majoritet har enligt domstolen tilldelats presidentsposten. Detta efter att våren har använts till att utreda det omfattande valfusk som uppdagats. Direktsändningen, i den arabiska tvkanalen al-Arabiya, från Tahrir torget visade en miljonhövdad skara som spänt väntade och senare vilt visade sin reaktion på valutgången.
     Syrien är alltjämt härjat av sina egna styrkor som angriper inhemska mål. Individer vittnar om övergrepp och attacker som skördar många offer. Gud, bevara alla människor och kom med din fred!
     Härhemma har vi just nu inga stora händelser att bearbeta, tack och lov. Igår måndag sjöng Lotta på Liseberg och idag tisdag hör vi Måns leda allsången på Skansen. Idag hällregnade det varje gång jag skulle ut och var soligt då jag var inomhus = normal svensk sommar!
      Den yngste sonen är vuxen och har rest långt bort på semester. Det känns pirrigt och smånervöst att på avstånd följa honom på ditresan, via sms och mail, tills det slutligen är svårt med linjer osv. Det är visserligen bara några veckors icke-kontakt det gäller. Men det underlättar för mig att minnas mina egna resor i yngre år. Jag jobbade också ihop pengar och åkte sedan frimodigt iväg till ett okänt land. I Jordanien stannade jag 2½ år.  Men i efterhand kan jag säga att det var det bästa jag gjort.
Jag minns att min mor var lugn hela tågresan ner till Köpenhamn. Men när vi så skulle skiljas åt vid flygplatsen så brast det och hon grät som aldrig förr. Vi visste inte om vi skulle ses mer. Det fanns inte mobiltelefon eller dator på slutet av 70-talet. De lövtunna breven flögs med flygpost och tog lång tid på sig. Men vilken glädje det var att mottaga nyheterna hemifrån.
     Vad är ett e-mail mot ett vykort med handskriven text, frimärke? Nada! Så tycker jag alltjämt.
Så kära/käre läsare skriv gärna ett vykort imorgon till någon, så skapar du ett stycke litterär historia.


 

Midsommar på Bruket

Idag är det midsommardagen. Det regnar och är allmänt tyst överallt. Folk vilar upp sig efter gårdagens festligheter och grejar med allt möjligt inomhus antar jag.
Jag är allmänt seg idag.
Igår var vi i familjen till Bruket, Missionskyrkans arrenderade sommargård här i Järfälla och firade midsommar.

Området runt det gamla tegelbruket som hörde till Görvälns slott är ett verkligt smultronställe med högt utsiktsberg, en badvik av Mälaren och härliga promenadvägar längs strandkanten. Om vintern finns där slalombacke med liftsystem och härliga pulkabackar. Och om sommaren så fylls den härliga grönskande "grytan" där Majstången kläs och blir rest av alla som vill hjälpa till.
Vi i familjen har haft det som vårt "sommarställe" under de senaste åtminstone 30 åren.
Barn och barnbarn har trampat nya stigar där...

Där har vi också under äppleträden, vid de små borden, njutit av kaffe från fiket och lyssnat till musik, dikt utomhus i sommarkväll. Vi har spelat volleyboll, varit med i hobbyverksamhet och tillverkat våra egna träskor och sandaler, målat akvarell, grillat och deltagit i oändligt många friluftsgudstjänster mm. Varje gång jag kommer dit måste jag gå upp på utsiktsberget och njuta av vinden och vyerna åt alla håll.

Sommarläger för barn och ungdom och scoutaktiviteter har också tagit plats där och så har vi njutit av de uppfriskande baden- ömsom kalla och ömsom ljumma. Badviken krymper för varje år, synes det.  Om kvällarna har vi slagits mot myggen då vi metat, med spöna inköpta på bensinmacken, från flyt-bryggan i viken. Med brödbitar och daggmask på kroken har vi fått små aborrar och mört. Det blev grannens katt Sol glad över. Försöken med kastspö har bidragit till fina fiskedrag som fastnat i vassruggarnas rötter och gett upphov till skratt under lång tid.

Det är härligt att åka ut med de hyrda kajakerna och paddla längs berghällarna i det blåsvarta stilla vattnet. Rösterna ekar över vattenytan och det blir speciellt när en liten visa stäms upp under färden.
" Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hav..."

Ofta har vi varit besökare vid Bruket, men ännu oftare under åren har vi i familjen varit delaktiga i det som skett.
Bakat kakor, kokat kaffe, serverat och så pratat med gäster som slagit sig ner vid borden.
Som flyttfåglar har de tagit vila en kort stund och vi har växlat några ord om väder, vind och om existensiella frågor och sen har de tackat för sig och dragit vidare till fots eller på sina cyklar. En liten tyst bön följer deras ryggtavlor och får avrunda vårt lilla improviserade möte. Det är en ynnest att ha varit med, kan jag säga då jag ser i backspegeln.
Och runt tegeltaket på det stora röda trähuset sirklar svalorna och fångar insekter. Det är så gudomligt fint!

Igår var det strålande solsken och, som jag säger alla år, rekordmånga midsommarbesökare. Det var roligt att se alla komma med picknick-packningar och stolar, filtar i olika modeller. De skapade sina små rum i det gröna. Majstången restes och dansen kunde börja. Små grodorna ligger även i år etta på midsommar-topplistan!
Min stora familj med medföljande släktingar var där och det kändes bra. Vi umgicks och hade kul.
Överhuvudtaget var det många lekar, skratt och samtal som hördes surra i luften över gräsmattan.
Och även om någon kommit till Bruket ensam så finns det alltid något roligt som inträffar eller ett frimodigt barn som tultar fram och vinkar. Gemenskapen i den större skaran kan skingra både tungsinne och sjukdomskrämpor för en kortare stund.

På kvällen hemma igen duschade jag och såg att solen gjort sitt röda avtryck på övre delen av min kropp. Jag smörjde in aftersunkräm och kunde sova gott. Vilken tur att jag hade haft hatten på skallen hela dagen. Röd hjässa är inte skönt att ha!

Bruket har sin plats i mitt hjärta. Jag tror att det till stor del beror på det småskaliga (förutom midsommarafton). Ett lugnt ställe med möjlighet till avkoppling, återhämtning och trivsamt anspråkslöst umgänge. Människan och Naturen i samklang!
(Bruket är öppet varje dag under sommaren.)

Församlingen, det fria ordet och Nawal el-Saadawi.

Idag hade jag planerat att vara ute i solen... Igår var det över 25 grader varmt och underbar värme.
Men så inatt kom det en rejäl regnskur och svepte ner alla vita blomblad från fruktträden och nu imorse så var det en betydligt svalare vind.

Det är i alla fall lördag och det är härligt.
I förmiddags hade vi ett möte i redaktionen för Järfällanytt, prgrambladet för Jakobsbergskyrkan, vid Kvarnplan i Järfälla. Bidrag ska redigeras, formateras så de passar i mallen. Det kommer ut ett nytt nummer nu i början av juni. När vi sammanställer numret, så blir det tydligt att det är många goda viljor som samarbetar för en gemensam sak. Att Kristus ska bli förhärligad.
Det är mycket som pågår i en församling och många människor som kommer till kyrkan under en vecka. Det är verksamhet i alla byggnadens utrymmen och många människor som både där och utanför ber och bryr sig om andra. Församlingen är Kristi kropp. När en del mår bra så mår hela kroppen bra, har någon del bekymmer så påverkar det alla de andra. Det är en förmån att få vara inberäknad i en sån gemenskap.

-Jag ska se om jag har tid.- Almanackan är full varenda dag. -Jag hinner inte.

Dessa meningar har jag hört flera gånger denna vecka. Det är inte mest småbarnsföräldrar som säger det, utan mer de som närmar sig eller redan har passerat pensionsåldersstrecket. Jag har också massor att göra, men det skriver jag inte andra på näsan.
Det verkar ibland som att det ska klagas på den tunga bördan, för att verka betydelsefull eller ge intryck av att vara intresserad av mycket.
Tiden är kort, jag vet alltför väl att saker kan inträffa akut som gör att livet liksom stannar till.
För egen del vet jag att aktivitet och vila behöver gå hand i hand. Snurrar jag till saker för mycket så säger antingen kroppen eller andra människors akutbehov till. Då är det bara till att stiga av tåget ett tag och betrakta sig själv med nya ögon. Vila är ett grundbehov som inte ska förkastas!

Förra helgen var helt ljuvlig.
Jag och sonen Ziad åkte den 19 maj till Älvkarleby och var med om något spännande. Yusuf hade saker att skriva härhemma, tyvärr. Det var den årliga utdelningen av Stig Dagerman-priset. Stig Dagerman (1923-1954) var författare.
Priset delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

En dag om året.
En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
(23.2.53)
Stig Dagerman

I år gick det till Nawal el-Saadawi, egyptisk läkare, författarinna som kämpar för ett demokratiskt Egypten och kvinnors rätt till sina egna liv.
Det var en underbar försommardag ute på Laxön, en liten ö mitt i Dalälven.
Bebyggelsen var rödmålade trähus och det fanns både vandrarhem och keramikverkstad, fiskecenter och så Stora hallen där vi mest höll till. En vacker träbyggnad med en stor sal där det var högt i tak. Ett stort fiskenät hängde i en generös båge från taket. Det gav en härlig stämning.
Bakgrundsljud över hela bygden var det strida vattenflödet i älven som endast stoppades av de stora dammluckorna i vattenverket.
Jag njöt av naturen. Det var värt bilresan på ca 2 timmar dit.

Sällskapet Stig Dagerman hade samlat en bra skara vid älvkanten som applåderade pristagarinnan när hon emottog diplomet och penningabeviset på 50 000 kr.
Efteråt blev det samtal av en panel om kvinnors situation i såväl Sverige som i arabvärlden. Starka muslimska brödraskapet har haft som förslag att giftasåldern för kvinnor ska sänkas från 16 år till 9 år. Helt horribelt! Synd att de som kommer med förslag inte är kvinnor och får vara med om vad detta skulle kunna innebära. Men så är det oftast. Herrar pratar och kvinnor gör!
Det var intressant att vara med på plats i Älvkarleby. Att se och höra Nawal var en upplevelse i sig. Hon är över 80 år ung! Hon pratar om det hon känner till som sin verklighet.
Jag har ju haft och håller föredrag om Egyptens kvinnor i litteraturen och detta blev en bra input till detta.

Som en symbolhandling för att det fria ordet inte kan tystas utan ska få flöda fritt, öppnades dammluckorna för älven och vattnet fick flödaymnigt och fritt under ca 30 minuter. Det blev mycket påtagligt och rörande när vi stod, både såg och hörde vattenmassorna strömma fritt.
Vi köpte varsin härlig strut med glass och njöt i solens sken innan vi åkte hemåt igen.

Så ofta tänker jag på mig själv: Om jag var lite modigare så skulle jag kanske våga göra saker som har betydelse för fler människor. Idag gör jag lite saker som har betydelse för en del, kanhända är det min nuvarande lott!

Filurer, figurer och djur i snön mm

Jag gör väl som ni önskar, lite reklam för en av mina barnböcker.
Jag skriver gärna men är dålig på att tala för mig själv och min vara.

"Filurer, figurer och djur i snön"   är min andra bok som finns publicerad.

Ramberättelsen utspelar sig i skola/fritidshemsmiljö och in i den flätar jag barnens lek och fantasi.
Vi får följa Bitte som går i första klass och gillar att klättra i träd. Hon har en mycket speciell hemlig vän.
Jag tror att vi alla har möjligheten att bruka vår fantasi, men alltför många har lärt sig/fått höra att inte bry sig om det. Var inte så barnslig! Fantasin gör att vi kan få vingar när fötterna är tunga som bly, att vi kan le mitt i elände. Och har du förmånen att känna några barn, så säger jag grattis till dig. Då kan fantasin flöda utan några hjälpmedel.

Jag har gjort formatet i A5 som är behändigt. Du kan ha boken i väskan eller i bilen eller på sängkanten. Sidantalet är 115. Tillfredsställelsen att ha läst en hel bok gör att läsprövande barn inte drar sig från att börja med nästa bok osv. Och läser ni tillsammans så kan ni ha en trevlig stund.

Boken finns att beställa genom Bokus.se.

Och jag får frågan om någon ny bok är på gång. Då svarar jag hemlighetsfullt JA! Det kommer att visa sig.

På måndag kommer egyptiska Nawal el-Saadawi till Södra teatern här i Stockholm och pratar om kvinnors situation, könstympning  och frigörelse. Hoppas jag kan hinna dit och höra något klokt.

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän...
Vänligen Lisbeth

Fjäril i april.

Kära läsare,
jag har inte kunnat skriva på några dagar. Ibland händer oförutsedda saker.
På Valborgsmässoafton var jag på arbetet. Det var en solig, skön dag och vi var i naturen och spanade in alla småkryp. Lövsprickningen är i full gång och det gör mig lite sänkt pga pollenallergi.

På eftermiddagen ringde jag hem och kollade läget. Maken svarade något dämpad:

 - Det finns tråkiga nyheter. Wasif är död.

Jag kunde inte fatta det, rös till där jag stod i personalrummet. Jag tänker som om det är idag fastän det var igår:
Wasif Matti Azu är en kär vän som regelbundet kommer till Yusuf för samtal och skrivande av olika slag. Hans besök är alltid efterlängtade. För hans skull har Yusuf, som själv inte dricker kaffe, nu lärt sig mata på kaffebryggaren.
När jag brukar vara hemkommen igen från arbetet, så lockar kaffedoften i huset till att dela en kopp med Wasif.
Vi pratar väder och vind och familj. Wasif lovprisar sin hustru och är stolt över sina barn.
Han är glad när samtalen rör sig runt litteratur, historia och hembygdens by Bartella i Irak.
Då och då går männen ut i trädgården för att Wasif kan röka en cigarrett. Han röker och dricker kaffe, vill inte ha något bröd till. Få är de gånger då vi får dela en måltid med honom.

-"Jag är inte hungrig",

säger han i sin tunna kroppshydda och fortsätter

-" Jag sover inte så många timmar varje natt".

Kanhända att äta lite är en vana från tiden då han var krigsfånge i Iran under Irak-Irankriget. Han hade skickats till fronten för att, som plikten ålade befolkningen, tjäna med "Jaysh al-shabi", folkarmén. Wasif blev tagen som gisslan och bortförd. I 18 år satt han instängd och blev torterad. Wasif som älskade att läsa, lånade böcker ur fängelsebiblioteket. Alla var om religionen Islam och han brukar numera säga att han därav blev expert på Islam. Men tron på den uppståndne frälsaren Jesus blev hans livlina.
Familjen som inte visste vart han tagit vägen, sörjde honom som saknad och död den första perioden.
Genom Röda Korset fick de med tiden kännedom om att han var levande och fången i Iran. Ett litet hopp tändes. Men 18 år är en lång tid som tär på såväl den fängslade som den väntande familjen.
När de två ländernas fångar utväxlades efter krigets slut, så kunde han komma hem. Glädjen visste inga gränser i hembyn.

Men nu när Wasif dött, så vet vi alla att det är oåterkalleligt. Han är nu hos sin Gud. Hans fru och barn sörjer nu för andra gången.  Må Gud ge dom styrka att gå vidare.

Så Yusuf fick budet och också information om att det blir en sittning i Hallonbergen under Valborgsmässokvällen.
Efter jobbet åkte vi till kyrkans lokal och visade vårt deltagande till familjen, släkten och vi tröstade varandra.
På hemvägen såg vi majbrasor brinna på olika håll och påminna om att en vår är i antågande. Jag frös fastän jag hade vinterkappan på mig.

I fredags var det begravning i syriansk-ortodoxa kyrkan i Hallonbergen. Det blev en fin, men mycket känslosam begravningsakt. Det går ej att beskriva hur ledsna folk kan vara, ni kan bara föreställa er.
Därefter var det jordfästning i Spånga kyrkogård och sedan gemensam lunch i restaurang. Det var skönt att samtala, minnas och trösta varandra.

Jag funderar en hel del på liv och död just nu. Vår vän Wasif var i sitt hem, skulle till köket och dricka vatten men sjönk ner på golvet. Livs-anden försvann från honom ganska direkt.
Som vanligt skriver jag av mig. Denna gång blir det en dikt:

"Fjäril i april.

Det var näst sista dagen i april.
Solens sken från en vitspräcklig himmel med blå botten
gjorde att såväl tanken som känslan jag bar på var rusig och svävande.

Jag såg då den vackra fjärilen komma bortifrån skogen.
Den fladdrade fram över gräsmattan och zigzagade mellan narcisserna.
Jag tog mig tid att betrakta den.
Så sköra var vingarna och ändå så beslutsamma deras slag 
att ta den späda kroppen framåt dit den ämnat sig!
En vindpust överraskade och bröt av färdvägen.

Fjärilen sopades uppåt i luften och var med ens utom synhåll.

När Valborgsmässoaftons skara samlade sig runt Majbrasebål, kom ett bud;
-"Din käre vän kan inte komma mer till dig.
Du behöver inte sätta på kaffepannan för honom.
Han blev tagen upp i skyarna så snabbt att vi inte hann vinka adjö".

Vi föds när tiden är inne, vi dör när tiden blivit utmätt.
Det är inte våra beslut som styr livets längd.

Samtalen, om litteratur, kultur och hembygdsland i mellanöstern, 
ja, de samtal, som just hade grävt sig ner till förtrolighet, har nu abrupt tystnat.

En kär vän kan liknas vid en fjäril.
Spröd, skör och stundom mycket stark kämpar den på var dag.
Tanken som den bär med sin lilla kropp, väger ingenting.

Alltså är den fri, med sina färgrika vingar, att flyga högre än våra ögon kan urskilja.
Tanken har inget utseende.
Allt som märks utav den är det bemötande du får.

Betrakta dina fjärilsliknande bekantskaper. Ha gärna kaffepannan redo!

Gläds över dom du ser idag.
Imorgon kan de ha blivit förda uppåt av vinden."

(Tillägnad  posthumt Wasif Matti Azu.)

Jag tar mina allergitabletter, sprayar i näsan och droppar i ögonen.
Så mår jag ganska bra...