Kända fötter, begravning och Salome.

När det är som mest oväntat så slungas du rätt och slätt tillbaka till din barndom...


För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.


Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med.  Jag minns att du var trevlig.




Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
 när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:


- Yes, jag får en dag till!


Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.




Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!


Härligt när vägar korsas ett ögonblick!




I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och  glad.
 Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar  minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.



En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:


Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk:  Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5




I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av  Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi  en karismatisk  Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av  Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.


Operan i en akt  var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på  silverfat.


Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.




Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2.  Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska  musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.



Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!

Inget märkvärdigt med det.

Året är 2014 och månaden är februari.
Inget märkvärdigt med det.
Men ändå så slås jag av att tiden går så in i Norden fort.
Det är mycket som man vill/behöver göra och dagarna fylls snabbt.
Fast när man väntar på något så kryper tiden fram.
Jag väntar på något.


Det bästa är att njuta av nuet och ta en dag i sänder.
Jag skriver och skriver om och ibland är jag nöjd med det jag åstadkommit.
Ibland så känns det som jag trampar vatten.


Men det behövs uppförsbackar för att sen få njuta av nerförsluten!


På mitt köksbord ligger på vaxduken, bredvid laptopen, ett pennfodral i läder, en röd tuggad blyertspenna märkt ABA-skol Malmö, Modern arabic literature av MM Badawi, USB-minnen och på ett snurrvänligt karottunderlägg av marmor står en keramikskål med en härligt orange apelsin av märket Navelina i.
Inget märkvärdigt med det. Vissa dagar är bara  såna.