Att rädda liv

En kraftig duns hördes från verandans plasttak och jag såg något i storlek som en ekorre ramla ner ute på träplankorna på den del som är utan tak. Det gick fort och jag hoppade till där jag satt.
När jag med viss tveksamhet närmade mig fönstret och inte visste vad jag skulle förvänta mig att se, var det en märklig känsla jag hade.
Då jag tittade ut såg jag en koltrast ligga på ena sidan och dess näbb öppnade sig och stängdes som om fågeln kippade efter andan. Ögonen var alldeles stilla och likaså var resten av kroppen.
Det knöt sig i min mage och jag upprepade Gode Gud medan jag gick fram och tillbaka här inne i huset. Tankarna snurrade i mitt huvud. Kommer den dö? Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa den undan dess lidande?

Jag har ju hört sägas att det är barmhärtigare att slå ihjäl ett djur som lider. Men jag har aldrig med vilje och avsikt dödat ett djur tidigare. Under alla bilresor jag gjort har jag fasat för hur jag skulle reagera om ett rådjur skulle skutta ut framför min bil och bli skadad.

Jag tänkte att jag kanske kunde rädda fågeln och gick raskt efter dörrnyckeln, låste upp verandadörren och gick ut. Jag kände sån medömkan med fågeln som låg där. Jag ville se om den kunde stå upp. Vi har ett litet bordsset med borste och skyffel liggande där ute vid verandabordet.
Försiktigt tog jag skyffeln och förde buffande in den under fågelns buk. Den rätade sig lite och satte ena klon på plastytan. Jag buffade varsamt lite till och hela fågeln satt nu på skyffeln. Jag var alldeles varm av situationen. Jag kom att tänka på att fåglar vill ha luft under sina vingar och då kanske kan flyga vidare. Jag placerade hela skyffeln med den utmattade fågeln i plommonträdet i en klyka mellan två grendelar på en meters höjd. Så gick jag in igen.
Under den nästkommande timmen gick jag flera gånger fram till fönstret och observerade fågeln.
Den satt bara där utan att röra sig.

Men sista gången jag tittade ut så var fågeln borta. Jag rusade ut och kollade igenom gräsmattan ifall den  fallit ner. Tomt. Fågeln hade troligen fått en hjärnskakning och nu hämtat sig igen och är ute på nya flygfärder.  Det var en härlig tillfredsställelse att tro sig ha kunnat hjälpa ett liv!

I Syrien och också i Irak pågår krig, terrordåd och människor skadas och dödas. Alla vill hjälpa sina medmänniskor, men emot tunga vapen som orsakar stora kroppsskador står man sig slätt.
Jag var alldeles bedrövad av en liten skadad fågel, hur mycket större är inte då den frustration och hjälplöshet som befolkningen i Mellanöstern och vi närbesläktade känner med medmänniskor.  

Jag är glad att jag gått en hjärt- och lungräddningskurs. Det kan jag rekommendera. Man kan aldrig veta när olyckan drabbar en medmänniska, men jag vet att jag ska  göra så gott jag kan för att rädda liv!

Resa bort...och komma hem igen.

Resa bort...och komma hem igen, vilket är bäst?

Det är magiskt att lämna sina vanliga vägar och rutiner.
Du vet inte riktigt vad du kan stöta på och du måste våga ta itu med sånt du aldrig tänkt dig förut.
Ziad och jag har haft en helg i Skåne, Yusuf ville vara kvar hemma. Han håller på med ytterligare en bok...
Vi bodde i Lund hos Dan i studentrummet, det gick alldeles utmärkt då vi förutom den uppblåsbara luftmadrassen fick låna en madrass av en granne.

På lördagen åkte vi i hyrbil till Stenshuvuds nationalpark. Vi besteg två av "huvudena" och höll på att blåsa bort ut över havet. Bokskogen runtomkring var trollskt vackert grön. Många familjer var ute i naturen och det var roligt att stöta på varann på stigarna. Hej, hej och så stretar man vidare.

Vi åkte till vackra Kivik och såg äppleodlingarna. Jag älskar Österlen ända sen 30 år tillbaka då jag ensam cyklade runt på vägarna och fotograferade alla vackra vyer, inspirerad av Hasse och Tages film Äppelkriget. Cykeln fick jag då låna iTomelillas cykelaffär genom en kontakt i telefonväxeln på Kommunhuset. När jag kom hem och framkallade bilderna, så var hela filmen svartvit. Jag säger att rapsfält kan vara vackra även utan sin gula färg, haha.

Jag blir alltid lätt om hjärtat och glad i sinnet då jag möts av hav, fält och himmel i området runt Kivik.

Skönt med dusch och klädbyte, så var vi sedan redo för kvällspasset.
Just denna lördag var det Kulturnatt i Lund. Folk och evenemang överallt. Fondue på en trevlig restaurant. Vi promenerade omkring på kullerstensgatorna och torgen och upplevde det som stod med i utbudet.
Märkliga skisser på ett museum, häftig cello- och pianoduett i en konsertsal, mäktig musik och poesi i domkyrkan och så av en händelse
ett besök i Akademiska föreningens arkiv i Lund.
Vi kom till Kulturen  och hörde en trubadur som sjöng och spelade så fint i trädgården, porten till en byggnad  stod öppen så vi gick in och tittade. Där i vestibulen fanns en underfundig något bleknad manshög studentskylt. I handen på studenten satt en liten lapp Öppet!.
Dan gick först ner för trapporna och vi andra efter. Där fanns i sanning ett arkiv. Lådor och böcker samsades från golv till tak i lokalerna. Däremellan fanns skyltfönster med olika föremål förevisade. Det verkade lite fånigt, nördigt till en början och jag blev ganska skrattsugen. Strax därefter dök tre ynglingar upp från gångarna mellan hyllorna. Vi hälsade och ursäktade oss att vi kom dit. Jag frågade vad dom hade där.
-Allt om det akademiska livet, förutom det som har med studierna att göra! fick vi till svar. 
Nu blev jag intresserad, vad menades?
Allt som har med spex, traditioner och högtider att göra från slutet av 1800 talet fanns dokumenterat och arkiverat därnere.

Jag bad om att få se det som ynglingarna själva tyckte var deras bästa rariteter.
Jag fick se en cigarrett fimp med kvarvarande läppstift som drottning Margrethe hade rökt på under en fest, en autograf av en känd kvinna som brukar blotta sitt ena bröst ( och hade gjort det där i ett sammanhang) och en "kungasup", dvs en medalj gjord för kungen som sponsrat AF med 10 000 kr.
Också hade de en liten utställning om hur saker kan ändras från att vara comme il faut till att vara helt oacceptabelt. Ett spex med Hitler, en inbjudan till Göbbels med ett svarsbrev att han inte kunde komma. Jag rös till.
Kanske att de arkiverade grejerna var mycket besynnerliga, men när ynglingarna visade föremålen och berättade om sammanhangen och historierna som hör till dom så var jag mycket imponerad. Imponerad av både deras iver att spara en etnologiskt intressant nisch och imponerad av deras entusiasm att dela med sig. Hela tiden med glatt humör och glimten i ögonvrån.
Det kommer hela tiden in nya saker från forna studenter eller dödsbon som inte vill slänga bort Lundaminnen, berättade dom vidare.

Dan hade varit ganska trött men blev också lite intresserad när dom berättade sina roliga anekdoter.
-Du är välkommen tisdagar och onsdagar då vi finns här.
Vi tackade för oss och önskade dom lycka till!

Snart var vi ute i larmet, stojet och de friska Lundavindarna igen, en erfarenhet rikare.
På söndagen hjälptes vi åt att sätta upp de nytvättade gardinerna i studentrummet, handlade lite grejor till korridorens kök och så åkte vi till Malmö Operan.

Vi avslutade helgen med en fantastisk uppsättning av Evita. Musiken och sången går direkt in i blodomloppet känns det som. Och scenen används av en sparsam dekor och en livfull balett/kör och så en trapetskonstnärinna som svävade över det hela och symboliserade Evita Perons inre varelse.
Det var extra roligt då jag strax efter att jag bokat biljetterna i juli fick höra att en medlem i kyrkan skulle sjunga/dansa, Johanna Halvardson. Jag tittade ganska mycket efter henne när det dansades. Det är verklig fart och stil i varje steg. Grattis Johanna, du var så bra! Charlotte Perelli är väl glad att ha dig i sin närhet på scenen! Inlevelsen ifrån hela ensemblen i berättandet av ett människoöde var så övertygande.
Vi rusade, efter föreställningen, till dånet av applåderna från salongen och tog oss till Sturup för att åka hem. Planet flög i tid och sen tog pendlandet sin tid. Vi var hemma innan midnatt. Yusuf tog emot oss med te och goda mackor!

Det är skönt att komma hem till sitt igen. Nu har vi varit hemma ett par dagar och fått lite distans. Och en rejäl påfyllning av energi, livslust.

Syrien, kära Syrier när ska det bli lugnt hos er. Vi lever med er i bön och tanke!