tisdag 11 november 2014
Hymn to migrants. 35 years in the new nation.
On the occasion of 4 members of my family celebrating 35 years in Sweden,Happy anniversary!
They left, travelled, arrived, built a new home .
To all others on the move I write:
Hymn to Migrants.
So many people are out on the roads,
they walk for days to find a place
where they can put down their tired heads.
In a hurry they packed some things
they believed would comfort them,
when they arrive to a new place to substitute their home.
They sing In sha´allah-Halleluja, God willing, praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
But they have set out on a journey without a program printed in black,
in hope to reach for a refuge somewhere unknown.
Instead of staying with scorpions and snakes.
They sing In sha´allah- Halleluja, God willing, Praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
So many people are out on the roads,
children are jumping in cloths on the back of their mothers.
The rythm is their lollibye to sweet dreams
of Happiness.
The future isn´t their to see yet.
Today is all the Life they have.
They sing In sha´allah- Halleluja, God willing, praise the Lord.
All they see is dust and lack of water, but they trust that they are heard.
In their minds they are starving for Peace
and their stomachs are lacking true Joy.
So many people are out on the roads,
some will live and some will die from the efforts.
The past is left behind and the future is far ahead.
Today is all the Life we all have.
We sing In sha´allah- Halleluja, God willing, Praise the Lord.
All we see is dust and lack of Water, but we trust that we are heard.
Lisbeth Johansson Ishaq 2014 11 12.
söndag 5 oktober 2014
Nordiskt semitist-Symposium och Malmö FF:s guldgäng.
Hemma igen efter fina dagar i Lund.
Jag var inbjuden till Nordiska semitistsymposiet i Lund och åkte dit med en presentation av ett avhandlingsavsnitt.
Vanligtvis brukar symposiet gå av stapeln under sommaren i Kivik. Av olika skäl så ändrades tiden och platsen.
För mig gjorde det ingen skillnad, det viktigaste är att träffa kollegor och få ta del av olika ämnesområden. Det ger mig inspiration och utmaning att fortsätta mina studier. Jag är inte ensam om att gilla att undersöka detaljer inom ett "smalt område" som semitiska språk anses utgöra här i Sverige ( i gemene mun).
Att få tillfälle att berätta om mitt arbete med Mayy Ziyadah är alltid en stor glädje. Förhoppningsvis blev fler nyfikna på den egyptiska författarinnan.
En fantastisk guidad tur bjöds vi på runt i det historiska Lund. Stadsantikvarieämbetet stod för expertisen. Vädret var fint och det kändes som sensommar så här i början av oktober.
På en av kvällarna delade vi en utsökt middag i avkopplande miljö. Och vi hade ytterligare tillfälle att prata om sånt vi har närmast hjärtat och tillfällen till skratt gavs också.
Jag bodde på studentboendet där min son bor och vi kunde dela frukost och ledig tid med varandra.
Jag är otroligt stolt över att han just nu väljer att ta en nybörjar kurs i arabiska. Vi pratade arabiska och svenska hemma när han var mindre, men ingen modersmålsundervisning hade han.
Så nu får han börja med grunderna såsom alfabetet. Kämpa på, Dan!
När jag skulle flyga hem med Malm Aviation på lördag eftermiddag fick jag en bra fönsterplats. En dam hade platsen vid gången och så var det tomt oss emellan.
I sista stund kom flygvärdinnan med en yngling och sa åt honom att här kan han sitta.
Vi gjorde plats åt honom. Han satte sig genast och tog händerna för ansiktet och såg ut att vara ledsen eller trött. I mitt inre skapade jag flera scenarion som kanske utspelades för honom.
Flygvärdinnan serverade kaffe och kaka. Ynglingen sov.
När vi fick de varma tygservetterna, så hade han vaknat till. Han tog en i sina händer och höll stilla.
Efter ett tag kom flygvärdinnan med ett papper och en penna, frågade ynglingen om han ville skriva en autograf. Jag tittade åt sidan, kände inte igen honom. Han skrev sitt namn på det redan fulltecknade pappret.
Så jag frågade: Man ska tydligen känna till dig, vad gör du?
-Jag spelar fotboll, Malmö FF.
-vad heter du? Han sa sitt namn.
Damen vid gången sa: Ja och berätta vad ni gjort!
-Vi har kommit med i Champions League.
Jag insåg att jag var helt ute ur leken. Jag fattade inte att jag satt bredvid en superhet fotbollsspelare från Malmö FF.
Jag sa nåt mer lite artigt.
Jag berättade att jag varit orolig för honom att han satt och sov.
Han berättade att han var flygrädd och också jättetrött.
-OK sa jag, sov vidare, jag ska inte störa mer.
-Det är lugnt, sa ynglingen. Och sov vidare.
När vi gick av, önskade jag honom -Lycka till! innan han försvann ut genom flygplansdörren.
Jag sms: ade till min son Dan, sa att hela Malmö FF laget varit på planet.
Som svar fick jag ett foto. "Om du ser den här spelaren så be om ett kort med honom".
Vid bagagebandet stod alla passagerare och väntade på sina väskor. Jag såg att alla killarna i svarta overaller var unga i åldern och mycket trevliga till sättet, jag tittade runt efter nån som liknade den som var på SMS-fotot.
Jag gick fram till en som nog var han och jag förklarade mig. Bad att få ett kort.
-Din son menar nog Markus, men du får gärna ta ett kort av oss tre.
Jag tog fotot med mobiltelefonen; kände mig jättedum och ganska nervös när jag skulle trycka av.
Och sen den allra dummaste frågan:
- Ska ni spela match här eller göra nåt annat roligt?
-Vi spelar match mot AIK imorgon.
Återigen sa jag LYCKA TILL!
(Hur ska jag förklara det här mötet på måndag för barnen på Fritidsklubben? Jag ÄR en gammal dinosauriesort!)
Senare sände jag kortet till Dan.
På fotot hade jag fångat de tre fina grabbarna Johan Hammar (mittback), Zlatan Azinovic (2:e målvakt) Erik Johansson(mittback i landslaget).
Sen läste jag i lördagens kvällstidning om Champions League och alla pengar som spelarna skulle spela in genom matchen.
.
Och idag väntade jag med spänning på att höra hur deras match mot AIK gått. Det gällde ju att ta allsvenskt guld.
Nu här på söndagskvällen hörde jag att Malmö FF vunnit. Grattis grabbar!
Synd att så mycket fokuseras på ekonomin som tydligen sätter guld glorior över era huvuden.
Men guldgloriorna kommer inte med pengarna:
Jag mötte och såg ett gäng hyvens fina grabbar, bara lite yngre eller lika gamla som min son.
Glada, flygrädda, trötta OCH artiga att göra en 60-årig tant till en nyvunnen Malmö FF-fan!!
onsdag 3 september 2014
Come freedom and peace!
A heavy week has passed.
In Iraq we have lost three relatives who had left their homes,
were looking for shelter and Peace in northern parts of the country.
Imagine you had to leave your home within 24 hours and not bring anything
with you. Picture yourself arriving to a city without having relation to it.
How would you get food and water? If you were ill or weak, who would give you
medicin? And where would you lay down your head when the night is drawing near?
Many are the people fleeing and suffering from dispair to the degree that they die.
They will be buried in foreign soil and not where they had their nearest to sleep beside.
Kyrie eleison! We pray that every individual under opression soon will feel freedom and Peace in their lives!
måndag 25 augusti 2014
My dear Blue Kongo!
Now I´m back at work again after summer holiday. I can´t estimate how many times I have given and recieved the sentence:
-"How has your summer been?".
My lips answers :
- " Well, the sun has been shining on me."
And after a theatrical pause I add: "- It has been peace here.
It is with great gratitude I emphasize that our country has peace and is rather calm.
Our relatives living in Iraq has had a terrible summer with escalating violant rages of waves from evil-hearted individuals. Houses has been left, lives have been destroyed and relations tored down.
Men with dark hearts have challenged the citizens to embrace another belief or to leave their towns.
Individuals are clustering themselves together and encouraging each other to do worse and worse things to other people.
May God enlighten their minds and fill them with love instead.
I am glad that many countries around the world want to contribute with reliefwork: supporting with food, water and shelter mainly. And multiple demonstrations has been organized in many countries with the plead to stop the violence and leave the people in their homeareas.
So, I am very happy over my weekly rutin going to and from work, taking care of family and house.
Rain and thunder, late buses are nothing to complain over in comparison with the sufferings that our fellow-human beings are living every day.
Excuse me if I am too much talking about only one country, I know many other countries that are having a hard time also. We may together raise a "Kyrie eleison -May God have mercy"!
Yesterday I could reap my harvest of potatoes from the soil in our small garden. One full bucket of the beautiful potatoe named Blue Kongo! Joy over joy!
torsdag 7 augusti 2014
Skogsbrand och större katastrofer.
Idag har jag haft huvudvärk hela dagen. Kanske beror det på röklukten som kom in genom sovrumsfönstret under natten. Den vidsträckta branden som härjar i Västmanland och Dalarna är en riktig utmaning för området och dess invånare. Hela Sverige är engagerat i branden.
Under lunchen idag pratade jag med elever som var lite oroliga att det skulle börja brinna där de bor. Lugnt och stilla berättade jag om hur en brand kan börja i en skog och sprida sig med hög hastighet och helt överraskande bränna ner stora områden... Men mycket sällan nå fram till storstadens betonghus.
Men orsaken till huvudvärken är nog det som sker med släkt och vänner i Irak. Igår blev det sena samtal, textmeddelanden med olika nära och kära om dagsläget. Jag somnade med huvuden på skaft och vaknade tidigt av ett hejdundrande åskoväder och kraftiga störtskurar av regn som slog mot tak och fönster.
Nu när jag skriver till er ser jag paralleller med naturkrafters framfarande där vi inte kan styra och ställa så mycket och med ondsinta gruppers framfart i Irak.
By efter by, stad efter stad överrumplas och utsätts för ultimatum. Städer runt Mosul som tidigare ansetts vara ointagliga måste nu se fakta i vitögat. Många invånare, mestadels kristna, lämnar nu sina bostäder, hembygder där många generationer före dem har levt och odlat mark.
Livet är dem kärare än ägodelar. Tron är dem dyrbarare än att omfamna något påtvingat oönskat. Vart tar de vägen? Uppe i bergen tar de sin tillflykt i nödens stund. Glädjen är stor när de finner mat och dryck. Och de söker tröst i "Idag hjälper Herren".
Min och många andras frustration över det som händer gör oss mycket illa. Men vi vilar i att Gud på något sätt har situationen under kontroll... såsom i Gaza, Ukraina, Nigeria med flera områden.
Jag kan njuta av makes-tillverkade pannbiffar och potatis och årets hemlagade saft. Jag har mycket och i överflöd.
Hoppas du mår bra och att du ser att du är värdefull för både Gud och för andra människor.
Ingen lever för sig själv.
En ljusblå himmel med vita molnstrimmor här och där och nedåtgående solstrålars ljus som tar sig igenom det hela är en läkande, lisande syn.
måndag 28 juli 2014
Bad, sol och nyheter.
Käraste vänner.
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.
Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?
Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den. Innan vi lämnade huset stämde jag upp bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.
Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.
Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.
Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.
Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter. Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)
måndag 23 juni 2014
Gunnel Linde in memorium
Yesterday,
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
Sunday,
I heard that one of the most appreciated Swedish authors of Childrens literature, had passed away at the age of 89 years. I thank God for her. Her name is Gunnel Linde.
Through her work for Children- literary and socially- she had been awarded several times with different prizes.
My own childhood was filled with wonderful stories from the books that I borrowed from the libraries in my primary school and the local public library in Hammarbyhöjden., a suburb to Stockholm.
"Our free libraries are oases for every soul and its imagination. There are bookshelves like growing palms offering us concentration, relaxation in abundance!" (my own thought)
Gunnel Lindes "The White stone" was a clear favorite with the sad and mysterious tone in the text.
In television I also got acquainted with the hand that was drawing on a paper the stories about a pencil and a raser. I was totally fascinated about the simplicity in the media. And I learnt to draw the figures myself!
That Gunnel Linde 1971 with Berit Hedeby founded the organization "The children´s right in society", in Swedish BRIS.
Many children have through the years and still been Calling the telephonenumber when they are in trouble or feel unjustly treated by grown-ups.
In the broadcasting news only short sentences are thrown out from the screen with glimpses from long hard wars in east and Middle east...
Kyrie eleison!
lördag 21 juni 2014
The mountain al-Muqattam.
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
I had opportunity to participate in a symposium for doctoral students in Uppsala University.
A broad variety or subjects were presented. Behind each of them is an eager student in work.
The future seems brighter when I meet all the individuals that are taking their studies seriously and hear about their results this far. All seems to aim for a better World.
I mentioned al-Muqattam, the mountain in Egypt that gave name to a newspaper in Egypt, mentioned in my presentation of Mayy Ziyadah and her Writings.
But afterwards the mountain al Muqattam seemed to have stuck in my mind. What can I learn about it?
A range of hills east of Cairo - is the short explantation by Hans Wehr, author of "The Dictionary of modern written arabic".
I asked my dear husband Yusuf who surely could have something to tell me.
He retold me from his memory a fantastic episode about this mountain:
During the 1000th Century a muslim caliph ruled Egypt. He was against the Christian believers, persecuted them.
He addressed the patriarch and challenged the Christians to show the credibility in the Words of Jesus in Matthew 17:20:
“For assuredly I say to you, if you have faith as a mustard seed, you shall say to this mountain, ‘Move from here to there,’ and it shall move; and nothing shall be impossible for you.”
-Let us see if this is true about this mountain al Muqattam at the outskirts of Cairo.
I give you three days from now and you can move the mountain or otherwise you have to accept Islam as your religion or leave this country!
The patriarch, deacons, priests and monks went in their despair to the mountain al-Muqattam and prayed. They were totally exhausted when the third day was coming to its end.
The hour draw near when the truth was going to be revealed...
Just when they were going to say "move from here to there..." a man in ragged cloths nearby prayed:
-OH MOUNTAIN, MOVE FROM HERE TO THERE!
The huge mountain started to shake heavily from its foundation. The caliph said:
-It is enough, I believe.
Everyone wondered who had talked with such authority. The man in rugged cloths stepped forward and began to tell his story:
-"I am a shoemaker. One day a woman came to me with shoes to be mended. She lifted up her skirt a little and under the hem I could glance at her ancle. I was infatuated by her, felt a strong desire for her.
I then remembered the Words in Matthew 5:29:
"And if your right eye makes you stumble, tear it out, and throw it from you: for it is better for you that one of the parts of your body perish, than for your whole body to be thrown into hell."
I took a chisel and pierced my own right Eye, in literary obedience to my lord Jesus."
When the people heard his Words, he became considered purer that even the patriarch. The people blessed him.
The caliph who had been hating the Christians stopped his persecution of Christians in Egypt.
Don´t neglect a simple Word- it can hide and later reveal a lifetime-story!
I wish each of you readers a Happy midsummer.!
lördag 22 mars 2014
söndag 16 februari 2014
Kända fötter, begravning och Salome.
När det är som mest oväntat så slungas du rätt och slätt tillbaka till din barndom...
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
För mig började det i veckan som gått med en ganska besvärlig röntgenundersökning som gjorde mig
omtumlad. Jag behövde samla mig innan jag orkade åka vidare.
Jag tog en ganska så snabb fika i sjukhuscafeterian och satt och funderade över allt
och ingenting.
Plötsligt kom en man fram och frågade om jag var Lisbeth.
- Jaa svarade jag tvekande.
- Heter du Lisbeth Johansson?
- Ja, sa jag och blev väldigt förbryllad.
Mannen förklarade vad han hette och berättade att vi gått i samma klass i mellanstadiet
i Nytorpsskolan. När han presenterade sig så kände jag igen honom genast. Han var sig
mycket lik, visserligen lite rynkor och annan hårfärg numera, men mycket spänslig såg han fortfarande ut.
Vi hälsade och satte oss ner.
- Jag har tittat på dig en lång stund och funderat varifrån jag kände igen dig. Sa han.
- Och så lade jag märke till hur du satt med fötterna ( lite snett bakåt
och tårna pekande inåt), och då kom jag genast på vem som brukade sitta så.
Ja, jag kände igen dig på dina fötter.
Jag skrattade.
- Mina fötter!?
Och du hade alltid så pigga ögon, som nu. Du är väl bibehållen, fortsatte han.
-Tack sa jag nästan lite rodnande, och du med. Jag minns att du var trevlig.
Vi hade bott på lite olika håll från skolan, så vi sågs väl mest där antar jag.
Vi pratade om hur livet hade farit fram med oss och jag märkte att vi hade ganska lika
förhållningssätt inför livet och dess mysterium. På olika sätt har vi formats till att ha en
ödmjuk inställning till livet. Kunde det ha med att vi bott på samma ort eller haft samma lärare
eller av att vi är jämngamla?
Vi berättade för varandra vad vi gjort efter skolan och tills nu. Det var mycket.
Han sa, efter att ha berättat om olika svåra händelser i sitt liv, hur han numera varje morgon
när han vaknar gör en segergest och säger till sig själv:
- Yes, jag får en dag till!
Det rörde mig och jag kände en oerhörd tacksamhet till Gud som jag fått vandra med
varje dag. Den känslan han uttryckte har jag haft men inte uttalat på samma konkreta sätt.
Vi samtalade vidare och sen blev det dags att gå. Han fick min bloggadress. Vi kramade om varandra och sa hej då.
Under buss- och pendeltågsresan tillbaka till arbetet så tänkte jag på Hammarbyhöjden och
alla roliga händelser där.
Och att få höra om hurdan jag varit som liten, var mycket intressant. Samt att någon hade känt igen mig efter mer än 45 år sedan. Det är stort!
Härligt när vägar korsas ett ögonblick!
I fredags begrovs en kär faster( eg. en farbrors hustru) i Hoppets kapell ute på Skogskyrkogården.
Många ur släkten var närvarande och då passerade också åren revy. Faster var bra på chokladrutor och så var hon brevbärare.. Men mest så var hon snäll och glad.
Jular och påskar hos farmor där alla fastrar och farbröder och kusiner var samlade i två rum och kök minns jag. Varmt och tryggt och härligt.
Fina julklappar minns jag som jag fått genom åren. Ett fint skrin med kurbitsmålningar på fick jag av faster och farbror. Jag minns särskilt en fin leksaks Cadillac som jag fick av min farfar året efter att mina pojkkusiner hade fått såna. (Jag hade fått en docka).Kanske var det 1957 eller -58.
Jag var så lycklig över bilen och vårdade den ömt tills jag var i fyrtioårsåldern och skulle vara osentimental. Den fina amerikanaren såldes för 500 sv. kr. Jag ångrar det nu.
En oväntad men helt underbar sång spelades på begravningen. En sång som ger hopp till
mänskligheten. Och en sång som för mig illustrerade min faster och hennes godhet och givmilda sinnelag:
Lyssna gärna på sången. Den är skriven och sjungs av Cornelius Vreeswijk: Turistens klagan.
http://www.youtube.com/watch?v=YkbWlOYym44&list=AL94UKMTqg-9B9Z_KD5xOM8orrKeec5jfX&index=5
I helgen var jag och Yusuf på Operan och såg en underbar föreställning: Salome.
Musiken var skriven av Richard Strauss.
I rollen som Salome hörde och såg vi en karismatisk Nicola Beller Carbone. Johannnes Döparen
tolkades av Michael Kupfer, som spelade en mycket övertygande profet.
Herodes -Magnus Kyhle. Herodias- Anna Larsson. Narraboth- Jonas Degerfeldt hade roller som uppmuntrade till stor inlevelse. Och så alla övriga sångare som utgjorde den magnifika rollbesättningen.
Operan i en akt var gripande, otäck och vacker på så många sätt.
Salome, styvdotter till Herodes, begärde efter att ha dansat för Kung Herodes om att få Johannes Döpares huvud på silverfat.
Musiken bar händelserna framåt på ett suggestivt sätt. Jag njöt fastän jag satt som på nålar.
Hur skulle det sluta?
Dirigent var Lawrence Renes.
Jag är ingen van Opera-besökare, men jag lyssnar dagligen på SR2. Operaföreställningen
var Yusufs födelsedagspresent till mig i november. Det var underbart att få vara i det vackra Opera huset och höra den dramatiska musiken och vackra sången strömma mäktigt emot mig.
Tack alla i orkestern och tack till teknikerna som efter en del fixande fick ordning på ridån så vi fick se föreställningen!
tisdag 4 februari 2014
Inget märkvärdigt med det.
Året är 2014 och månaden är februari.
Inget märkvärdigt med det.
Men ändå så slås jag av att tiden går så in i Norden fort.
Det är mycket som man vill/behöver göra och dagarna fylls snabbt.
Fast när man väntar på något så kryper tiden fram.
Jag väntar på något.
Det bästa är att njuta av nuet och ta en dag i sänder.
Jag skriver och skriver om och ibland är jag nöjd med det jag åstadkommit.
Ibland så känns det som jag trampar vatten.
Men det behövs uppförsbackar för att sen få njuta av nerförsluten!
På mitt köksbord ligger på vaxduken, bredvid laptopen, ett pennfodral i läder, en röd tuggad blyertspenna märkt ABA-skol Malmö, Modern arabic literature av MM Badawi, USB-minnen och på ett snurrvänligt karottunderlägg av marmor står en keramikskål med en härligt orange apelsin av märket Navelina i.
Inget märkvärdigt med det. Vissa dagar är bara såna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)