Härligt att möta er igen!
Sjukdomar är ibland inget vi rår över utan vi får gå igenom, härda ut och förhoppningsvis bli lite ödmjukare av dom. En lång vinter satte sina klor i mig och min make: det var bihålor och lunginflammation som däckade oss helt. Som tur var fanns Ziad i vår närhet och stöttade, höll oss och vårt hem i någorlunda ordning. Tack! Maken blev inte bättre utan var ordentligt trött lång tid efteråt. Det är naturligt, sa läkarna, när det varit lunginflammation.
Det var otroligt konstigt att inte ens en bok kunde locka till läsning eller att arabiska nyheter inte hade prioritet nummer ett längre.
Så en dag klagades på en hand som kändes för stor och talet som kom ur munnen var inte alls det avsedda. Akuten besöktes under en av VM matcherna i ishockey. Diagnos var en stroke. Behandlande personal var mycket effektiv och snabb och snart hade maken blivit inskriven på en avdelning.
Där observerades han under natten och fick nästa dag komma hem, med några nya mediciner.
Nu går vi igenom många undersökningar och observationer för att hålla allt i schack.
Tack till Gud för att det inte var en grövre sort av sjukdomen. Inga märkbara yttre tecken tyder på stroke. Fortfarande är tröttheten det dominerande, men när vi ordnade i trädgården så ville han gärna ha ett ord med i planeringen. Kul!
Jag ska inte låta det gå så länge innan jag skriver ett inlägg igen.
Tankar:
Mellanösterns konflikter flätas alltmer samman.
Förorternas invånare värnar sin hembygd och nattvandrar.
Dagliga situationer som uppstår och pockar på lösningsinriktning.
Kramar till er som får såna och kramar till er som önskar såna!
