My dear Blue Kongo!

Now I´m back at work again after summer holiday. I can´t estimate how many times I have given and recieved the sentence:
-"How has your summer been?".
My lips answers :
- " Well, the sun has been shining on me."
And after a theatrical pause I add: "- It has been peace here.


It is with great gratitude I emphasize that our country has peace and is rather calm.
Our relatives living in Iraq has had a terrible summer with escalating violant rages of waves from evil-hearted individuals. Houses has been left, lives have been destroyed and relations tored down.


Men with dark hearts have challenged the citizens to embrace another belief or to leave their towns.
Individuals are clustering themselves together and encouraging each other to do worse and worse things to other people.
May God enlighten their minds and fill them with love instead.


I am glad that many countries around the world want to contribute with reliefwork: supporting with food, water and shelter mainly. And multiple demonstrations has been organized in many countries with the plead to stop the violence and leave the people in their homeareas.


So, I am very happy over my weekly rutin going to and from work, taking care of family and house.
Rain and thunder, late buses are nothing to complain over in comparison with the sufferings that our fellow-human beings are living every day.


Excuse me if I am too much talking about only one country, I  know many other countries that are having a hard time also.  We may together raise a "Kyrie eleison -May God have mercy"!


Yesterday I could reap my harvest of potatoes from the soil in our small garden. One full bucket of the beautiful potatoe named Blue Kongo! Joy over joy!

Skogsbrand och större katastrofer.

Idag har jag haft huvudvärk hela dagen.  Kanske beror det på röklukten som kom in genom sovrumsfönstret under natten. Den vidsträckta branden som härjar i Västmanland och Dalarna är en riktig utmaning för området och dess invånare. Hela Sverige är engagerat i branden.
Under lunchen idag pratade jag med elever som var lite oroliga att det skulle börja brinna där de bor. Lugnt och stilla berättade jag om hur en brand kan börja i en skog och sprida sig med hög hastighet och helt överraskande bränna ner stora områden... Men mycket sällan nå fram till storstadens betonghus.


Men orsaken till huvudvärken är nog det som sker med släkt och vänner i Irak. Igår blev det sena samtal, textmeddelanden med olika nära och kära om dagsläget. Jag somnade med huvuden på skaft och vaknade tidigt av ett hejdundrande åskoväder och kraftiga störtskurar av regn som slog mot tak och fönster.


Nu när jag skriver till er ser jag paralleller med naturkrafters framfarande där vi inte kan styra och ställa så mycket och med ondsinta gruppers framfart i Irak.
By efter by, stad efter stad överrumplas och utsätts för ultimatum. Städer runt Mosul som tidigare ansetts vara ointagliga måste nu se fakta i vitögat. Många invånare, mestadels kristna, lämnar nu sina bostäder, hembygder där många generationer före dem har levt och odlat mark.
Livet är dem kärare än ägodelar. Tron är dem dyrbarare än att omfamna något påtvingat oönskat. Vart tar de vägen? Uppe i bergen tar de sin tillflykt i nödens stund. Glädjen är stor när de finner mat och dryck. Och de söker tröst i "Idag hjälper Herren".


Min och många andras frustration över det som händer gör oss mycket illa. Men vi vilar i att Gud på något sätt har situationen under kontroll... såsom i Gaza, Ukraina, Nigeria med flera områden.


Jag kan njuta av makes-tillverkade pannbiffar och potatis och årets hemlagade saft. Jag har mycket och i överflöd.


Hoppas du mår bra och att du ser att du är värdefull för både Gud och för andra människor.
Ingen lever för sig själv.


En ljusblå himmel med vita molnstrimmor här och där och nedåtgående solstrålars ljus som tar sig igenom det hela är en läkande, lisande syn.