"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
