Arbeta för det goda, lägg energi på allt positivt!

Jag är glad att du finns till. Du är fantastisk, underbar och i allra högsta grad unik. Glöm aldrig det!

Ett år har passerat sedan massakern i Oslo, på ön Utöya den 22 juli 2011.
Jag minns förra året då jag hörde om katastrofen som skördade 77 förspillda liv. Det var bilder från Oslos sönderbombade regeringskvarter i tv, som påminde om mellanösterns krig. Och att allt detta onda var utfört av en enda ung man var ofattbart. Jag mådde inte bra, kunde inte koncentrera mig på något utan vankade framför tv-bilden. Det kan inte vara sant, tänkte jag.
Fram emot kvällen åkte jag in till stan och den minnesstund som anordnats på Sergels torg. Det kändes bra att vara där med många andra och tillåtas ha jobbiga tankar och lyssna till manifestationer, sånger. Jag kände mig helt tom, när jag var hemma igen och gick till sängs. I nöden prövas vännen.  Detsamma upplevde jag idag då jag såg på tv-utsändningen från Norge. Jag har sett en fin konsert med 50 000 åskådare på Rådhusplatsen i Oslo. Ett helt folk tar sig igenom sorgens olika faser. Tillsammans går det att överleva och ta erfarenheter som redskap för ett nytt sorts liv. Att besegra det onda med det goda- är bra sammanfattning för ett enat Norge.  I gott minne finns underbara ungdomar som hade livsmod, framtidstro och engagemang. Nu kommer andra ta vid där de blev avbrutna.  Vi blev alla skakade i våra lugna liv. Inre frågor som Vad gör jag? Vad vill jag? Vad måste jag göra? talade sitt språk.
Mina goda tankar och böner går till anhöriga till offren!
Och som att det inte vore nog med ondska, så kom igår bud om ett attentat i USA. En ung man tog sig till en biograf och sköt ner många och dödade 12 människor under filmen Batman. Och i sin lägenhet hade han apterat sprängmedel så tre angränsande hyreshus var tvungna att evakueras. Tar aldrig ondskan slut!

Idag jobbade jag med en text. Yusuf och jag började prata, som brukligt är när vi fastnar vid någon formulering, om existentiella spörsmål som liv, död mm. En gång finns vi inte mer här, konstig känsla men ett faktum.
Då började Yusuf recitera på syrianska några rader av Efrem Syriern.
Ungefär så här blir det översatt till svenska:

"Mitt emot den grav som jag skulle bli nedlagd i, satt jag en dag.
Jag betraktade gravplatsen och lät tankarna flyga: jag såg i min tanke de som var begravda. 
Jag såg att utav de vackra kropparna och de fina ungdomarna nu endast var mull..."

Yusuf fortsatte dikten, som är många verser lång, med ett beskrivande avskönhet hos ting och om rikedom och ungdom. Det är som att förflyttas tillbaka i tiden, när jag hör dessa visdomsord som Yusuf är helt fenomenal på att komma ihåg ordagrant.

Jag minns när jag läste en kurs i Syriska i Uppsala universitet hur vi kämpade med texten till Hymnen om Paradiset. Det var en fantastisk upplevelse att se skrivtecknen få mening och liv.

Efrem Syriern var en av de mest kända syrianska kyrkofäderna och tillika en mycket känd poet under 300-talet e.Kr. Han föddes i Nsibin, Mesopotamien och dog  juni år 373 i Edessa, Mesopotamien. Han var lärare och skrev hundratalet dikter. Dock förblev han en munk under sitt liv. Han ville inte bli upphöjd på något sätt.
Hans verk har översatts till grekiska, armeniska, koptiska, arabiska och etiopiska. Hans författade  verk utgörs av tolkningar av Bibeln, predikningar, artiklar samt många dikter inom många teologiska ämnen.

Arbeta för det goda, lägg energi på allt positivt! så långt du kan bestämma. Då kan du "skicka vidare". Det betyder att de som  blir föremål för det goda du gör i sin tur utför något gott för någon annan osv.

Den röda stora rosen i trädgården har nu slagit ut. Det är ett mästerverk som varken du eller jag kan få berömmelse för.  Gud tillhör äran!


 

Måndag och gråmulet igen.

Måndag och gråmulet igen.
Det är som gjort för semester; att ta det lugnt under skurarna och sen ge sig ut igen när solen tittar fram.
 Jag fick en förfrågan om översättning av dikten Störst är kärleken (se tidigare blogg) till minne av Fader Yusuf Said. En minnesbok ska tryckas och enär de flesta läsare känner sig bekvämast på arabiska så behöver min dikt översättas.Yusuf och jag tog itu med den till en början och sen putsade Yusuf till de taggiga kanterna och det blev en fantastisk version tycker jag. Jag rös till när jag hörde den uppläsas.
Varsågod och ta del,
om du kan tyda bokstäverna,
annars kan du bläddra längre ner:

                       المحبة هي الأعظم

إيمان ،

     رجاء ،

          محبة ،

هذه الثلاثة الباقية

ولكن ْ أعظمها المحبة .

إيمان :

في الطابقِ الثالثِ ،

في غرفةٍ

أكثرَ شعَثاً من غُرَفِ الحارةِ كلّها

أجدُنِي جالِسةً ،

مدعوّةً من إمرأةٍ يبدو عليها الحُزنُ .

ما التقينا من قبلُ

ولم نتعرّفْ بعدُ ،

لكننا نتداوَلُ نفسَ الكلِماتِ

حينما نُفصِحُ عن مشاعِرِنا .

كلِمات نظيرَ :

فرَحٍ ، شرِكةٍ ، خُبزاً كفافَ يومِنا.

وكلِماتٍ أُخرى نظيرَ :

اضطِهادٍ ، موتٍ بسَبَبِ الإنتِقامٍ، شَرٍ ، وتَوقٍ عارِمٍ إلى السلطانْ ــ

أبلعُها مع رشفةٍ من قدحِ شاي مُضمّخٍ بالنعناعِ .

نتحدّثُ عن قُرى في قارّةٍ أخرى ،

وبعدَ هنيهةٍ تصادقنا ،

وفي الكنائس التي نرتادُها

صارَتِ النواقيسُ تقرَعُ .

الرجاء :

أما ينتهي الشِتاءُ ؟

أتمشّى ،

بُقَعُ الجليدِ تعتَرِضُني في مسارَ الغابةِ ،

طيرٌ فضوليّ يصفِرُ بينَ أغصانِ شجرةِ البتولة،

لكنيّ أشقُ دربي إلى الأمام .

عليّ أن أحذرَ

كما الحياة نفسها .

الأيامُ مليئةٌ بالتجاربِ،

بلحظاتِ السعادةِ الإلهية

وبالنِضالِ اليومي ّ ،

فأحبو على الأربعة

مخافةَ أنْ أتأخرَ .

فجأةً يتلألأُ شُعاعٌ من الشمسٍ بين أغصانِ الشجرْ

ويربتُ خدي البارِدَ بدِفئه.

ودونَ أن أشعُرَ :

سيذوبُ الثلجُ عن قريبْ !

المحبّةُ :

أنا أنظرُ إليكَ ،

وأنتَ تنظرُ إليّ

فتتلاقى أبديتُنا .

هي تدفَعُ عربةَ أطفالٍ ،

هو يمتَطي درّاجةً هوائية ،

وعلى مقعَدٍ في الحديقةِ يجلسُ رجُلٌ ،

وفي العيادةِ الطبية نساءٌ ــ

الكلّ يُحدَجُ بنظرةٍ حنونةٍ ، وكلمةٍ رقيقةٍ ،

سواءً لاحظوها أم لا .

أدسُّ يدي في جيبِ مِعطفي ،

وأشعرُ كيفَ ترقص الريح وتُلامِسُ جبهتي.

تُرى هل بهذه الطريقة هبّ الروحُ القدسُ

في العليةِ حيثُ اجتَمعَ الحواريون ؟

تُمسِكُ أصابعي قِطعةً صغيرةً من حجَرٍ ناعمِ الملمسِ

مُختَبئٍ في زاوية جيبي ليُكتَشَفَ في وقتٍ مُناسِبٍ .

شقةٌ في حارة ،

مسارٌ في غابة ،

 نظراتٌ وكلماتٌ دافئة ،

ما الفائدةُ منها إن لم تهتم بذاك الذي هو:

الطريقُ والحقُ والحياة ؟

لكن ،

الفائدة كلها هي :

 أن ترى وجههُ في وجوه رِفاقِكَ في الإنسانية

وتسمعَ صوتَهُ يُكلّم ما في داخِلكَ

وتسيرَ في إثرِهِ أينما تذهب .

والآن ،

الإيمان والرجاء والمحبة ، هذه الثلاثة ، ولكن أعظمهن المحبة

1كور  13:13   في ذِكرى الأب يوسف سعيد

السيدة : ليزبيث يوهنسون إسحق / السويد

  

ترجمة : الدكتور يوسف متي إسحق

Situationen i Syrien förvärras för varje dag. Nu har stridigheterna nått Damaskus. Inget bra tecken när huvudstaden drabbas. Hus raseras även här och ännu fler människor mister sina liv. På al-Arabia visas direktsändningar från det som nu klassas som inbördeskrig. Husen har beskjutits och av de kvarvarande betongblocken som varit väggar, våningsplan och nu liknar ruiner med stora hål i, är det bara stora gråa högar.  Civila försöker med all kraft och under tårar och skrik gräva fram vänner, släktingar som begravts därunder. Det kan ju vara någon kvar därnere som klarat sig... Dagens offer inlindade i vita tygstycken ligger i långa rader på marken och väntar på jordfästning.
Jag associerar till mänskliga kokonger i väntan på en ny form av liv efter döden.

Jag minns tydligt Damaskus från den senaste resa dit som jag gjorde med en grupp från kyrkan. Jag såg de vackra vyerna,  de gamla byggnaderna och de trånga gränderna och så den enorma marknaden som vi besökte. Jag köpte med mig kardemumma därifrån. Är månne våra gallerior influerade av gamla marknaders gångar och avdelningar?
Vi sov i spartanskt inredda rum i ett modernt, vackert kloster i staden. Innanför klostermurarna fanns både skola, sjukvårdsklinik, psykologhjälp och matbespisning till det stora antalet flyktingar som då kommit från Irak.
Vad händer nu med alla människor i denna akuta situation? Vart ska de ta vägen? En del har tagit sig till Turkiet, Libanon och Jordanien men det är bara en bråkdel. Hur ska de få mat och husrum?
Jag vet av egen erfarenhet att i nöden prövas vännen. Empatin för medmänniskorna växer och alla gör vad de kan efter sin förmåga. Må Gud sända hjälp till varje behövande!

Härhemma växer äpplena på träden och hallonen växlar nu i rött. Sonen som varit i Afrika är nu tillbaka och sommarjobbar. Övrig familj semestrar lite här och där. Vi härhemma håller fred och det är som det ska vara, på det stora hela! 
 

Här och nu!

I fredags arbetade jag sista dagen innan semestern. Vi hade en fin dag med de barn som lämnats i vår vård. Roliga lekar såsom Burken, Ge mig en vink, i skogsdungen där nog alla Sveriges myggor samlats, höll oss trollbundna under en bra stund. Spänningen dallrade  när någon räknade med händerna för ögonen och alla andra sprang till olika gömställen bakom träd, buskar och stenar. Glädjen bubblade när alla hade hittats. Sen njöt vi en god lunch vid borden som dukats av de äldsta. Och så var det dags för årets Vattenkrig!

Barn och vuxna kastar kaskader av vatten på varandra med hjälp av plastmuggar, vattenpistoler. Vi blir blötare och blötare.
Det finns inget roligare än när vi låter barnen få attackera oss vuxna med vattnet och vi skriker och springer undan. Alla är glada och det känns Sommar i luften. Det gör inget att vi är på en asfalterad skolgård.
Omklädning igen och så har vi en härlig glassfest tillsammans.
Kramar och goda tankar delas innan vi allesammans skiljs åt för ledighet.

Jag åkte in till stan direkt efter arbetet och mötte 2 goda väninnor. Vi åt gott och pratade, skrattade länge. En bra början på semestern alltså.

Men vi går tillbaka lite i tiden.
Det jag vill berätta om idag är alla missade ögonblick, roliga upplevelser, allmängiltiga artighetsfraser och vackra vyer:
Jag åkte pendeltåg och såg människor, hörde dom tala, skratta och såg alla fantastiska packningar. Undrade vid Centralstationen till exempel hur den korta, lilla 11års-scouten som sist i ledet dignade under en jätteryggsäck, där sovsäcken släpade efter, skulle klara sig under resten av hajken. Förmodligen följer han inte med nästa år eller så blir han en extrem naturmänniska i äldre år- sånt kan jag bara spekulera om.
 
Oj vad dom bygger om vid stationen! Allt ändras och flyttas. Vart tog toaletterna vägen? Jo en trappa upp i stora hallen bakom en masonitvägg fanns dom. Men varför innebar flytten en kostnadsökning?
Förr kostade det 5 kronor och nu 10 kronor för ett aldrig så kort besök. Jag sa till killen i kassan att nu får det lov att vara fint härinne om det ska vara värt guldpengen! Han förstod nog inte mitt resonemang eller så var han alldeles för ung för att ha varit med på 5 kronors tiden.
 
Jag tog rulltrappan ner mot tunnelbanan och såg motströmmen av resenärer som åkte uppåt. Många talade tyska och engelska, hörde jag. Kul att turisterna kommer till vår vackra stad.
  I tunnelbanevagnen var det lagom med tomma säten. Jag valde ett vid mittgången och såg långt framåt i vagnen. Då slog det mig igen, det som bara blixtrat igenom mitt huvud tidigare under resan; alla sitter upptagna med mobiltelefoner! De håller dom vid örat eller i händerna.
Det hade varit likadant under hela resan. Bara barn som tittade överallt nyfiket och storögt. Inga vuxna människor som satt och tittade ut, alla pratade i telefoner eller tryckte på skärmar. Det var dom själva och deras egen värld. Det som vi har gemensamt runtomkring oss är bara taget för givet. Som en kuliss ungefär. Häftiga ringsignaler och engagerade röster är det som hörs. Inga dialoger, bara monologer ut i luften. Det kändes ganska kusligt att spekulera 10 år framåt. Hur skulle det då vara?
 
Jag kom fram till mötesplatsen och kramade om väninnorna. Vi gick ombord på Djurgårdsfärjan, fann några sittplatser. Då hörde jag från den ena väninnan ett befriande: 
   -Jag vill bara stå här och se på den vackra solnedgången!
Det var en underbar vy, verkligen.
Vi hade sen en lång, ljuvlig kväll utan mobiltelefoner. Vi var DÄR och DÅ!
 ( PS Jag har också en mobiltelefon men är inte anträffbar hela tiden. Vill ha egentid också. DS)

Livet kan liknas vid en liguster.

Liguster som ger oss duster!

En ny brevlåda har införskaffats. Närpolisen gör reklam för ordentliga låsbara brevlådor som inte kan vittras hursomhelst. Vad hjälper en bra hemförsäkring om brevlådan är en inbjudan till kreti och pleti.

Plats för brevlådan är bestämd, men där regerar nu den envisa ligustern. I arton år har häcken omgärdat vår tomt, så dess grenar har växt fritt och vilt åt alla håll. Utifrån ser den grön och fin och jämn ut.
Jag började klippa bort några toppskott. Det gick bra. Men snart uppdagades den kaosliknande röran innanför det gröna bladverket. Grenar hade snott sig runt varandra och flätat sig hårt sammanbundna.
Det var inte lätt att veta var jag skulle sätta seckatören.
Jag klippte och klippte och började tänka och fundera och meditera och filosofera.
   Under de arton år som häcken växt sig kompakt, har vi i familjen genomlevt många olika perioder.
Det har varit glädje och skratt. Det har också funnits stråk av sorg, elände och sjukdom. Och så har det varit saker som vi inte kunnat råda över, men som gjort livet svårare. En familj, släkt i annat land som drabbas av krig, nöd och så de existentiella frågorna som dykt upp här och var under årens gång.
Ja livet har flätat oss och snott hit och dit med oss. Tack och lov så står vi kvar.
  
När jag så var klar med klippandet och tänkte att det värsta var över, så fanns det också djupa rötter neråt.
De fick Yusuf, Ziad och jag kämpa rejält med innan de gav vika. En stor rotklump forslades i väg i skottkärran till en rymligare plats.
   Platsen som vi bearbetat var bara en meter lång. Jag slutade filosoferandet vid tanken på alla de meter som återstår...
   Vi gjöt en form i betong och har nu förankrat den fina brevlådan på den.  Det blev bra med lite vitt stenkross runtom och en blomuppsättning bredvid.
   Visst blev resultatet snyggt, men det roligaste var när vi samarbetade om att få till det hela!

I mobiltelefonen kom meddelanden och foton från Victoria Falls i Afrika. Dan är där och vyn ser fantastisk ut. Mäktigt med allt vatten som bubblar, skummar på sin färd neråt. Och det vackra ljuset som silar fram genom vattenkaskaderna.
Jag var ju tidigare i vår vid dammarna i Älvkarleby och hörde vattenmassorna rasa. Jag kan bara vagt föreställa mig det dån som världens högsta vattenfall åstadkommer.

"När jag ser din himmel och dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du berett, vad är då en människa att du ser till henne och vårdar henne ömt?"
Psaltarens psalm 8:3-4.