Egyptens kvinnor skriver.

Jag ser fram emot att komma till Jakobsbergs bibliotek
tisdagen den 20 november 2012, kl 18.30.

Biblioteket är fint och har ett stort utbud av böcker, musik och tidningar och det anordnas många intressanta kulturella  program där.
Där finns också många böcker på andra språk än svenska.

På Hyllan kommer jag berätta om två författande kvinnor som varit verksamma i Egypten,
 Mayy Ziyadah och Nawal al-Saadawi.
De representerar två olika tidsepoker men har mycket gemensamt ändå.

Kvinnor som väljer sina egna liv, borde vara nåt naturligt. Men det är inte alltid så...

Nu när det är som mörkast utomhus här i Sverige, så bjuder jag in er alla till en "Litterär salong", kanhända får vi en känsla av Egyptens atmosfär.

Föredraget hålls på svenska och arabiska.  Fri entré.

Jag hoppas att vi ses då!

Minnas vid tända ljus.

Alla helgona helgen är en vacker högtid när det är som mörkast i Sverige.
Jag skriver vacker eftersom den innebär många tända ljus i bostäder och på kyrkogårdar/minneslundar och alla ljus representerar någon eller några avlidna
personer som är saknade av andra.
De personerna har inte levat förgäves, de har gjort avtryck i världen.

I lördags åkte en son en make en syster och jag till Kungsholmens kyrka här i Stockholm. Efter att ha stretat uppför den branta grusbelagda backen från Hantverkargatan upp emot minneslunden så stod vi där alla ljus och blommor har sin plats. Fastän det fortfarande var dagsljus så var vi ändå inte först
med att omsorgsfullt tända ljusen och välja plats för att placera dom i sina plasthöljen utmed gräskanten.Gräset var fortfarande grönt och alla brungula löv var hopblåsta i en stor hög mitt på gräsmattan. Jag tänker mig att de anhöriga vilar vid foten av det högsta trädet på gräsmattan. Det känns lättare att samla tankarna runt en plats. Vi stod där i den gråkalla novemberluften och var och en lät sina tankarna ta sina individuella minnesvägar runt de som vi var där för att minnas: två mödrar, en fader och en mormor.
Det var en jämn ström av besökare som kom och gick. Och det kändes så bra att vara där mitt ibland alla andra.

Efteråt har jag funderat varför jag hade positiva känslor vid detta sorgliga tillfälle. Men jag tror att jag kommit på det nu.
Vi alla människor har saker att glädjas över och sörja vid olika tillfällen under livet. Och när vi möts utan att känna varandra, inte tillhör samma sociala klass och när vi har olika sätt att bete oss på, olika utseenden och när vi möts i verkligheten så förstärks det universella, allmänmänskliga som vi alla delar.  Sorgen som gör att vi står där bredvid varandra, ber om att få komma förbi, erbjuder varandra tändstickor att tända ljus med och har överseende om någon kommer för nära. Det känns bra att inte vara ensam.
 Den upplevelsen kan vi aldrig erfara genom rader på Facebook, tack o lov!

Vi gick tillbaka förbi diakonissornas bord med kaffe eller varm buljong  på en av gångvägarna bredvid kyrkans rundade byggnad. Bra gjort,  tänkte jag, säkert finns det flera som vill byta ett ord med någon på denna minnenas dag.
Vi köpte snabbmat med hem och åt tillsammans i stugvärmen.

Jag hoppas att du också haft någon att dela helgen med.

Nu började jag i fel ände med helgen. Vi vevar tillbaka till fredagen:

I fredags hände något härligt. Jag skrev senast om det stackars rådjuret som slaktats...
I fredags eftermiddag kom det rådjur som vi tidigare sett ströva på gatan och gick lika majestätiskt och graciöst på gatan. Men det var levande och fortfarande mycket vackert.
Det avlivade djuret var alltså ett annat, som på något mystiskt sätt låg på gatans asfalt.
Det gjorde mig glad att "vårt" djur finns kvar i omgivningarna.