Luftballonger, studenter och smultron

Vilken fantastisk långhelg det har varit.

Den började bra på onsdagskvällen, då jag och syrran via hemtrakter i Hammarby
åkte in till Södermalm. Jag hade ett snabbärende att utföra. Syrran satt kvar i bilen,
 så jag inte behövde parkera och jag var tillbaka efter några minuter.

För att sedan åka tillbaka till Järfälla igen så åkte vi lite kringelkrokar.
Vi konstaterade båda att mycket förändrats sedan vi var yngre. Många officiella
byggnader hade försvunnit och ersatts av nyare. Vi pratade minnen.
Plötsligt hördes dunkadunka musik längs vägen. I andra färdriktningen kom en
fullpackad lastbil med nybakade studenter som åkte sitt ärevarv runt staden och
firade sista kvällen med gänget.
Jag blir glad å deras vägnar och lite rörd:
"Inga stormar än i våra hjärtan bor. Hoppet är vår vän..." låter studentsångens rader.
Jag önskar alla ungdomar allt gott i framtiden.

Vi åkte Hornsgatan neråt mot Hornstull och såg där ett märkligt hus. Jag mindes att
det byggts en galleria där, så det är väl den som huserar därinne.  Alla dessa gallerior...

När vi åkte på Västerbron såg vi att himlen innehöll 4 luftballonger.
Det ger mig alltid en sån association till frihet när jag ser dom sväva fram!

Jag minns när jag på 1980talet bodde vid Thorildsplan och en kväll i veckan brukade ha
Friskis och Svettisgympa i Rålambshovsparken. Det var härligt att röra sig till musiken
och sen jogga hem för en härlig dusch.

Min far som bodde på Garvar Lundins gränd vid Kungsholmstorg brukade ibland
promenera dit, titta på mig och också sprattla med i de angivna rörelserna.
Det var uppmuntrande.

En sån gympakväll var det uppstigning för en ballong i Rålambshovsparken.
Vi satt och tittade länge hur de förberedde sig med allt inför avfärd. Det är något magiskt
med pustarna som tydligt hörs när gasen ska fyllas i ballongen!
Vi funderade hur långt den skulle flyga. Vi såg den stiga och dra bort emot Tranebergsbron.
Följebilen drog iväg genast efter avfärd.

Jag fick ett infall och föreslog att vi skulle åka efter den. Vi gick hem till mig och tog lilla Ford Fiestan och åkte iväg.
Ballongen var stor och flög högt upp så den var lätt att följa. Den flög fågelvägen och vi följde landsvägarna.
Vi åkte till Bromma och svängde ut mot Lovön, kom förbi Drottningholms slott och
åkte vidare ut till Ekerö. Där var vi ute på okänd mark, men följde något synligt i skyn.
Vi kom längre och längre bort och till slut började det mörkna. När klockan var 22.30
så insåg vi att vi var tvungna att återvända hemåt igen.
Det var ett härligt infall och vi hade det trevligt då vi hade något att prata om.
Dessutom har det blivit en rolig skröna, som jag kommer ihåg på lite varierande sätt i olika
sammanhang så här efteråt!
Men varje gång jag ser en luftballong så tänker jag på den kvällen.

Jo tack, maken är lite bättre nu. Fortfarande trött men har mer intresse av vad som
pågår runt omkring. Jag lämnade tillbaka hans långtidsEKG utrustning till sjukhuset.
Nu är det bara tumEKG kvar som regelbundet tas. Tack till Gud.

Vi har äntligen fått ner alla grönsakerna i marken och täckt med fiberduk över plaströr.
Nationaldagen blev en familjedag, då äldste sonen med familj kom. Även syrran var här
och njöt av solen. Vi arbetade tillsammans i trädgården och åt god mat tillsammans.
Barnbarnen spanade efter röda smultron, men än så länge blommar de bara.

Vad spanar du efter? Luftballonger eller smultron? Eller har du lyft blicken än högre upp?
Hur som helst, du är sedd av himmelens och jordens skapare. Var glad och trygg i det!

Upp och ner, hit och dit!

Upp och ner och hit och dit - så kan nog mitt liv presenteras just nu.
Jag arbetar på under dagarna så gott det går fastän jag är tudelad till sinnes. Min make med inte så gammal stroke lämnar jag med oro om morgnarna. Vi har förstås kollat Tum-EKG innan jag åker.

Min make har nästan aldrig varit sjuk- så någon så kallad "överkänslighet hos män att känna efter " är vi inte bekanta med härhemma.

Att leva med en författare, intellektuell som är kreativ största delen av dygnet har jag vant mig vid.
Det ger många tillfällen till givande samtal. Många ringer och frågar honom till råds i olika ämnen, spörsmål och bekymmer.
Jag står för det som är lagom här hemma- lagom arbete, lagom vila, lagom studier.
Jag har varit till hands för de runt omkring mig och ofta har det engagerat mig mer än det som gäller mig själv. Men så har jag valt och känt tillfredställelse i mitt samvete.

Att nu se maken mest sitta och vara sysslolös, känna en trötthet i kroppen är mycket ovant. Han lagar mat och blir helt slut och behöver vila. Han vill ordna sitt/vårt grönsaksland på det utomordentliga vis som han alltid gjort. Men han orkar inte alls så mycket.
Vi förstår inte helt hur han precis vill ha saker gjorda.

Förra helgen var Dan här och ordnade odlingsrutorna så dom ska hålla i år också. Det var en god gärning.
Vi har förarbetat marken i dag, Ziad och jag. Det var soligt och mycket varmt. Faktiskt ganska skönt.
Men i kväll runt 21 så kom första squashen ner i den bördiga jorden och vi gladdes Yusuf, Ziad och jag.  Nu i veckan ska vi få ner resten av grönsakerna också.

I fredags rusade jag från arbetet tidigare,  Yusuf hade ringt att han inte mådde bra. Jag ringde  sjukvårdsupplysningen som i sin tur ringde upp Yusuf  och ställde några frågor. De beslutade att
skicka en ambulans. Jag reagerar så starkt och blir mycket orolig. Den underliggande oro som jag har hela tiden kommer upp till ytan, fast jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. Men alla andra tidigare anhöriga som jag hjälpt i liknande situationer kommer och gör sig påminda.

Vi åkte till sjukhuset. Mitt i all oro så såg jag lastbilar med jublande studenter som viftade med sina studentmössor och bilar runtom som glatt firade dom med att tuta glatt tillbaka. Jag kände glädje med dom. Sorgen och glädjen de vandrar verkligen tillsammans. På akuten togs prover. Läkaren konstaterade att de symptom, som hade varit, inte härrör sig från huvudet och inte har med TIAN att göra. Genom att Yusuf har en  EKG uppkoppling så fanns inget skäl att stanna kvar. Skönt i och för sig.

Hem och så  till ICA i sista minuten för att köpa matsäck till lördagens resa med en skolklass till Västerås och Schack4an riksfinal.
Till rektorn och hämtade biljetter och annat som skulle med, som jag inte hunnit ta innan jag gav mig av från arbetet.
Ett sms från en arbetskollega med hälsning att hon tänkt på min make värmde så gott.

Lördag morgon kl 7 mötte jag ett gäng glada, härliga barn, mysiga anhöriga och min kollega och vi åkte tåget. En ny upplevelse för några.
Vi hade en fin dag, men mycket intensiv med alla partier som skulle spelas.
Vi fick inte hem första priset, men vi åkte hemåt med nya erfarenheter och en god gruppanda.
Jag ringde hem ett par gånger för att höra att de hade det bra hemma.
Hela dagen gassade solen och det var skönt att då och då komma ut och känna en skön bris svalka.

Vi var hemma sent på kvällen och jag slappade i soffan.
Och så idag valde jag bort kyrkobesök och njöt av att vara hemma och "göra nytta". Vila, vara i trädgården och ta allt i sin takt.
Så därav har jag skrivit upp och ner och hit och dit.
Så kan livet te sig för oss alla då och då!