Skogens djur nära dig.

Traskade hemåt på den regnhala vägen nu under kvällen.
Gula nerfallna löv här och där, gjorde att asfaltsmarken framför mina ögon,
 gav mig associationer till en giraffhals.
Ut ur skuggorna hoppade en grå hare och dess rytmiska steg på vår gemensamma väg kunde jag följa ganska länge. Jag tror inte den var medveten om att jag kom efter den, jag var glad att se den.
Det är lika roligt varje gång jag ser något från naturen som ihärdigt envisas med att göra intåg i civilisationen.
Det finns hopp för vårt samhälle när det finns utrymme för överlevare som i diasporan finner boställen och stannar där.
Haren hoppade in emellan träden efter ett tag och i mörkret var den senare osynlig för min blick.

Jag var glad då jag upptäckte den, men samtidigt tänkte jag att jag inte ska vara för uppsluppen.
Det kanske inte håller i längden.

Det säger jag idag, en vecka efter den märkligaste händelsen som någonsin inträffat i vår lilla gränd:
Förra veckan hade vi härhemma sett ett lite vilsekommet rådjur ströva helt lugnt på gatan och svänga in på tomten mittemot. Vi häpnade över hur graciöst och vackert det var, ett ungdjur. Vi konstaterade att nu är vintern här med sin kyla. Födan i skogen är inte tillräcklig för de rådjur som håller till i vår förort. Jag var lika glad inombords då som jag var idag då jag såg haren.

Men dagen efter kändes det riktigt kymigt och otrevligt:
Jag fick ett samtal på jobbet från min make. Han lät bekymrad. Såg du nåt när du åkte imorse?
Jag rannsakade mig själv, men kan inte minnas nåt konstigt med att ta ut bilen från garaget och åka till arbetet.
Maken berättade att han skulle hämta posten ur brevlådan och då upptäckte det rysliga. Mitt på gatan låg ett rådjurshuvud, utan kropp. Bara ett vackert rådjurshuvud med en bit av halsen, tydligt avhugget. Inget djur som bitit, slitit utan ett rakt avslut.
Jag rös till och fick konstiga bilder inuti mitt huvud såsom filmsekvenser ur gangsterfilmer. Jag blev mycket upprörd. Låg det någon kropp från djuret någonstans?

Ringde till polisen och anmälde händelsen. Det är inte tillåtet att själv ta så stora djur av daga, vet jag.
Varifrån kom huvudet, hur hade det hamnat på gatan? Frågorna fortsatte snurra i mitt huvud.

Polisen hörde sig för och skulle komma.
När jag kom hem om kvällen, låg huvudet kvar. Det var så sorgligt att se. Vår glädje dagen innan över den vackra varelsen och nu sorgen över att se den ligga livlös.
Vi grannar samlades vid den och spekulerade över vad som hänt. Alla vi grannar letade igenom våra trädgårdar och närområden men hittade ingen djurkropp någonstans. Var det nån som ville någon på gatan ont? Eller hade en jägare bara tappat huvudet från ett bilsläp?

Några hade sett huvudet på morgonen redan, men åkt iväg till jobbet.

Det kändes konstigt att ingen, innan oss, hade rapporterat till polisen eller tagit bort det, eller gjort något under dagen.

Fåglar hade pickat på det under dagen så det hade rört sig ur sin lilla begränsade blodpöl.
Jag ville få  djurhuvudet bortforslat så fort som möjligt och hade ringt så fort jag kunde för att inte låta grann-barnen se det döda djuret när de kommer från skola/dagis.

Efter ännu en påringning under kvällen till polisen, så kom en bil och hörde sig för vad vi visste, de tog med sig rådjurshuvudet inlindat i plastpåsar.

Det hela var en märklig upplevelse och jag funderar fortfarande mycket på det. Hur kan någon ha hjärta eller vara så hjärtlös att den dödar ett oskyldigt djur mitt i ett bostadsområde?

Jag avslutar med några rader av St Efraim från Syrien (dog år 373eKr.)
Din sanning är min andedräkt.
Att du har skapat oss är källan till allt gott,
att du uppehåller oss är källan till all välsignelse,
att du tuktar oss är källan till all kunskap
och att du uppväcker oss är källan till allt liv.
jag tackar dig för din barmhärtighet
och för att din sanning är min varelses andedräkt!

Mycket kan man fira!

Mycket kan man fira:
Den 20 oktober var det en högtid i Irak. Varje år vid den här tiden beger sig de kristna i området till ett lågt berg beläget vid östra Mosul nära staden Bartella för att be, sjunga och träffa varandra där. Där finns ruinerna efter klostret Mar Daniel al- Nasik (eremit). St Daniel lämnade staden Amid (nuv. Diyarbakkir) med munken Matta år 336 eKr för att bege sig till Nineve. På vägen byggde de det lilla klostret.Troligen har det här klostret byggts under sista delen av trehundra- eller fyrahundratalet. Klostret var aktivt och bebott under 900 år fram till slutet av 1200-talet. Bar Hebraeus nämnde klostret år 1261 i samband med skrift om förföljelser med orden: Vid den tiden övergav invånarna  byn Basikhraya och övriga boende begav sig från Nineve och kom till deir al-Khanafis. Bar Hebraeus var gäst i klostret år 1297. Klostret kallas också Deir al Khanafis,  (biol. Coleoptera). Det beror på att endast under de tre dagar som St Daniel al-Nasiks helg varar, så visar sig de tusentals småkryp som härbärgerar där. Ruinernas stenar blir då fulla av de svarta krypen. Men så fort de tre dagarna gått till ända, så drar sig småkrypen tillbaka till sina gömställen bland ruinerna.

I folkmun säger legenden att dessa småkryp refererar till martyrer som blivit dödade på den här platsen.

Muslimerna firar eid al-adha och på al-Arabiyya tv-kanal ser jag människoskarorna av ca 4 miljoner som är samlade i Mekka för att förbereda sig inför den stora dagen under sin pilgrimsvandring [al-hajj].

I morgon den 24 oktober firas FN-dagen världen över. Vi ber om fred, drägligt liv och en framtid som är ljus för världens barn.