Församlingen, det fria ordet och Nawal el-Saadawi.

Idag hade jag planerat att vara ute i solen... Igår var det över 25 grader varmt och underbar värme.
Men så inatt kom det en rejäl regnskur och svepte ner alla vita blomblad från fruktträden och nu imorse så var det en betydligt svalare vind.

Det är i alla fall lördag och det är härligt.
I förmiddags hade vi ett möte i redaktionen för Järfällanytt, prgrambladet för Jakobsbergskyrkan, vid Kvarnplan i Järfälla. Bidrag ska redigeras, formateras så de passar i mallen. Det kommer ut ett nytt nummer nu i början av juni. När vi sammanställer numret, så blir det tydligt att det är många goda viljor som samarbetar för en gemensam sak. Att Kristus ska bli förhärligad.
Det är mycket som pågår i en församling och många människor som kommer till kyrkan under en vecka. Det är verksamhet i alla byggnadens utrymmen och många människor som både där och utanför ber och bryr sig om andra. Församlingen är Kristi kropp. När en del mår bra så mår hela kroppen bra, har någon del bekymmer så påverkar det alla de andra. Det är en förmån att få vara inberäknad i en sån gemenskap.

-Jag ska se om jag har tid.- Almanackan är full varenda dag. -Jag hinner inte.

Dessa meningar har jag hört flera gånger denna vecka. Det är inte mest småbarnsföräldrar som säger det, utan mer de som närmar sig eller redan har passerat pensionsåldersstrecket. Jag har också massor att göra, men det skriver jag inte andra på näsan.
Det verkar ibland som att det ska klagas på den tunga bördan, för att verka betydelsefull eller ge intryck av att vara intresserad av mycket.
Tiden är kort, jag vet alltför väl att saker kan inträffa akut som gör att livet liksom stannar till.
För egen del vet jag att aktivitet och vila behöver gå hand i hand. Snurrar jag till saker för mycket så säger antingen kroppen eller andra människors akutbehov till. Då är det bara till att stiga av tåget ett tag och betrakta sig själv med nya ögon. Vila är ett grundbehov som inte ska förkastas!

Förra helgen var helt ljuvlig.
Jag och sonen Ziad åkte den 19 maj till Älvkarleby och var med om något spännande. Yusuf hade saker att skriva härhemma, tyvärr. Det var den årliga utdelningen av Stig Dagerman-priset. Stig Dagerman (1923-1954) var författare.
Priset delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

En dag om året.
En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
(23.2.53)
Stig Dagerman

I år gick det till Nawal el-Saadawi, egyptisk läkare, författarinna som kämpar för ett demokratiskt Egypten och kvinnors rätt till sina egna liv.
Det var en underbar försommardag ute på Laxön, en liten ö mitt i Dalälven.
Bebyggelsen var rödmålade trähus och det fanns både vandrarhem och keramikverkstad, fiskecenter och så Stora hallen där vi mest höll till. En vacker träbyggnad med en stor sal där det var högt i tak. Ett stort fiskenät hängde i en generös båge från taket. Det gav en härlig stämning.
Bakgrundsljud över hela bygden var det strida vattenflödet i älven som endast stoppades av de stora dammluckorna i vattenverket.
Jag njöt av naturen. Det var värt bilresan på ca 2 timmar dit.

Sällskapet Stig Dagerman hade samlat en bra skara vid älvkanten som applåderade pristagarinnan när hon emottog diplomet och penningabeviset på 50 000 kr.
Efteråt blev det samtal av en panel om kvinnors situation i såväl Sverige som i arabvärlden. Starka muslimska brödraskapet har haft som förslag att giftasåldern för kvinnor ska sänkas från 16 år till 9 år. Helt horribelt! Synd att de som kommer med förslag inte är kvinnor och får vara med om vad detta skulle kunna innebära. Men så är det oftast. Herrar pratar och kvinnor gör!
Det var intressant att vara med på plats i Älvkarleby. Att se och höra Nawal var en upplevelse i sig. Hon är över 80 år ung! Hon pratar om det hon känner till som sin verklighet.
Jag har ju haft och håller föredrag om Egyptens kvinnor i litteraturen och detta blev en bra input till detta.

Som en symbolhandling för att det fria ordet inte kan tystas utan ska få flöda fritt, öppnades dammluckorna för älven och vattnet fick flödaymnigt och fritt under ca 30 minuter. Det blev mycket påtagligt och rörande när vi stod, både såg och hörde vattenmassorna strömma fritt.
Vi köpte varsin härlig strut med glass och njöt i solens sken innan vi åkte hemåt igen.

Så ofta tänker jag på mig själv: Om jag var lite modigare så skulle jag kanske våga göra saker som har betydelse för fler människor. Idag gör jag lite saker som har betydelse för en del, kanhända är det min nuvarande lott!

Filurer, figurer och djur i snön mm

Jag gör väl som ni önskar, lite reklam för en av mina barnböcker.
Jag skriver gärna men är dålig på att tala för mig själv och min vara.

"Filurer, figurer och djur i snön"   är min andra bok som finns publicerad.

Ramberättelsen utspelar sig i skola/fritidshemsmiljö och in i den flätar jag barnens lek och fantasi.
Vi får följa Bitte som går i första klass och gillar att klättra i träd. Hon har en mycket speciell hemlig vän.
Jag tror att vi alla har möjligheten att bruka vår fantasi, men alltför många har lärt sig/fått höra att inte bry sig om det. Var inte så barnslig! Fantasin gör att vi kan få vingar när fötterna är tunga som bly, att vi kan le mitt i elände. Och har du förmånen att känna några barn, så säger jag grattis till dig. Då kan fantasin flöda utan några hjälpmedel.

Jag har gjort formatet i A5 som är behändigt. Du kan ha boken i väskan eller i bilen eller på sängkanten. Sidantalet är 115. Tillfredsställelsen att ha läst en hel bok gör att läsprövande barn inte drar sig från att börja med nästa bok osv. Och läser ni tillsammans så kan ni ha en trevlig stund.

Boken finns att beställa genom Bokus.se.

Och jag får frågan om någon ny bok är på gång. Då svarar jag hemlighetsfullt JA! Det kommer att visa sig.

På måndag kommer egyptiska Nawal el-Saadawi till Södra teatern här i Stockholm och pratar om kvinnors situation, könstympning  och frigörelse. Hoppas jag kan hinna dit och höra något klokt.

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän...
Vänligen Lisbeth

Fjäril i april.

Kära läsare,
jag har inte kunnat skriva på några dagar. Ibland händer oförutsedda saker.
På Valborgsmässoafton var jag på arbetet. Det var en solig, skön dag och vi var i naturen och spanade in alla småkryp. Lövsprickningen är i full gång och det gör mig lite sänkt pga pollenallergi.

På eftermiddagen ringde jag hem och kollade läget. Maken svarade något dämpad:

 - Det finns tråkiga nyheter. Wasif är död.

Jag kunde inte fatta det, rös till där jag stod i personalrummet. Jag tänker som om det är idag fastän det var igår:
Wasif Matti Azu är en kär vän som regelbundet kommer till Yusuf för samtal och skrivande av olika slag. Hans besök är alltid efterlängtade. För hans skull har Yusuf, som själv inte dricker kaffe, nu lärt sig mata på kaffebryggaren.
När jag brukar vara hemkommen igen från arbetet, så lockar kaffedoften i huset till att dela en kopp med Wasif.
Vi pratar väder och vind och familj. Wasif lovprisar sin hustru och är stolt över sina barn.
Han är glad när samtalen rör sig runt litteratur, historia och hembygdens by Bartella i Irak.
Då och då går männen ut i trädgården för att Wasif kan röka en cigarrett. Han röker och dricker kaffe, vill inte ha något bröd till. Få är de gånger då vi får dela en måltid med honom.

-"Jag är inte hungrig",

säger han i sin tunna kroppshydda och fortsätter

-" Jag sover inte så många timmar varje natt".

Kanhända att äta lite är en vana från tiden då han var krigsfånge i Iran under Irak-Irankriget. Han hade skickats till fronten för att, som plikten ålade befolkningen, tjäna med "Jaysh al-shabi", folkarmén. Wasif blev tagen som gisslan och bortförd. I 18 år satt han instängd och blev torterad. Wasif som älskade att läsa, lånade böcker ur fängelsebiblioteket. Alla var om religionen Islam och han brukar numera säga att han därav blev expert på Islam. Men tron på den uppståndne frälsaren Jesus blev hans livlina.
Familjen som inte visste vart han tagit vägen, sörjde honom som saknad och död den första perioden.
Genom Röda Korset fick de med tiden kännedom om att han var levande och fången i Iran. Ett litet hopp tändes. Men 18 år är en lång tid som tär på såväl den fängslade som den väntande familjen.
När de två ländernas fångar utväxlades efter krigets slut, så kunde han komma hem. Glädjen visste inga gränser i hembyn.

Men nu när Wasif dött, så vet vi alla att det är oåterkalleligt. Han är nu hos sin Gud. Hans fru och barn sörjer nu för andra gången.  Må Gud ge dom styrka att gå vidare.

Så Yusuf fick budet och också information om att det blir en sittning i Hallonbergen under Valborgsmässokvällen.
Efter jobbet åkte vi till kyrkans lokal och visade vårt deltagande till familjen, släkten och vi tröstade varandra.
På hemvägen såg vi majbrasor brinna på olika håll och påminna om att en vår är i antågande. Jag frös fastän jag hade vinterkappan på mig.

I fredags var det begravning i syriansk-ortodoxa kyrkan i Hallonbergen. Det blev en fin, men mycket känslosam begravningsakt. Det går ej att beskriva hur ledsna folk kan vara, ni kan bara föreställa er.
Därefter var det jordfästning i Spånga kyrkogård och sedan gemensam lunch i restaurang. Det var skönt att samtala, minnas och trösta varandra.

Jag funderar en hel del på liv och död just nu. Vår vän Wasif var i sitt hem, skulle till köket och dricka vatten men sjönk ner på golvet. Livs-anden försvann från honom ganska direkt.
Som vanligt skriver jag av mig. Denna gång blir det en dikt:

"Fjäril i april.

Det var näst sista dagen i april.
Solens sken från en vitspräcklig himmel med blå botten
gjorde att såväl tanken som känslan jag bar på var rusig och svävande.

Jag såg då den vackra fjärilen komma bortifrån skogen.
Den fladdrade fram över gräsmattan och zigzagade mellan narcisserna.
Jag tog mig tid att betrakta den.
Så sköra var vingarna och ändå så beslutsamma deras slag 
att ta den späda kroppen framåt dit den ämnat sig!
En vindpust överraskade och bröt av färdvägen.

Fjärilen sopades uppåt i luften och var med ens utom synhåll.

När Valborgsmässoaftons skara samlade sig runt Majbrasebål, kom ett bud;
-"Din käre vän kan inte komma mer till dig.
Du behöver inte sätta på kaffepannan för honom.
Han blev tagen upp i skyarna så snabbt att vi inte hann vinka adjö".

Vi föds när tiden är inne, vi dör när tiden blivit utmätt.
Det är inte våra beslut som styr livets längd.

Samtalen, om litteratur, kultur och hembygdsland i mellanöstern, 
ja, de samtal, som just hade grävt sig ner till förtrolighet, har nu abrupt tystnat.

En kär vän kan liknas vid en fjäril.
Spröd, skör och stundom mycket stark kämpar den på var dag.
Tanken som den bär med sin lilla kropp, väger ingenting.

Alltså är den fri, med sina färgrika vingar, att flyga högre än våra ögon kan urskilja.
Tanken har inget utseende.
Allt som märks utav den är det bemötande du får.

Betrakta dina fjärilsliknande bekantskaper. Ha gärna kaffepannan redo!

Gläds över dom du ser idag.
Imorgon kan de ha blivit förda uppåt av vinden."

(Tillägnad  posthumt Wasif Matti Azu.)

Jag tar mina allergitabletter, sprayar i näsan och droppar i ögonen.
Så mår jag ganska bra...