Ibland räcker det att bara leva med i detta fantastiska äventyr som kallas liv. .Då blir det bara konstigt med medverkan på olika sätt i mediebruset.
Så har det varit för mig den senaste tiden.
Förutom influensan som slagit läger här i vår familj så finns det värre saker som upptar mitt sinne.
I Irak och Syrien förvärras situationen för varje dag som går, syns det mig.
Folk är på flykt. Folk har lämnat sitt "vardagsliv" för något nytt och osäkert. Och hem har i hast övergivits. De flesta pratar med sorg i rösten om att de varit tvungna att lämna sin jord, alltså fäderneslandet, till några som inte är berättigade till ägandet. Ska de kunna komma tillbaka? Svaret har ännu inte låtit höra av sig.
Våra böner stiger högt och klart likt sädesärlornas dans i sommarens uppvindar. Må de aldrig tystna!
I slutet av januari har minnesdagen av 70 år efter befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz firats, såväl här i Sverige som runt om i världen.
Det behövs berättas om och om igen om de hemskheter som utfördes och som tilläts utföras.
Vi ser på tv och hör dokumentärfilmernas speaker berätta om hur judar bokstavligen togs från sina hem och sattes på tågen till koncentrationslägren. De hade sina gula tygstjärnor på kläderna eller så hade de ett J stämplat i identitetskortet.
Med hjälp av de vita bussarna kunde många som blivit utsläppta ur lägren räddas till Sverige och börja sitt fortsatta/nya liv. Men alltför många är för evigt bortsuddade.
Yusuf säger att just så är situationen ju nu i Irak. Det tecknas ett arabiskt N på portarna så terroristerna vet vilka de ska angripa. Det knackas på dörren och folk får lämna sina hem, ägodelar med bara en kort tids varsel om det. De som härdat ut i det längsta i byarna, har nu också lämnat, pga att terroristerna närmar sig eller har tagit över. Städer som Kobane i Syrien är helt nedmejade och det lär dröja länge innan det blir normalt liv där igen.
"- Historian upprepar sig, fast på olika världsdelar...", konstaterar vi med avsky.
Få är de som överlevde judeförföljelsen, men de är beundransvärda. Under hela sina liv har de burit på fasansfulla vittnesbörd och genomlevt tidsperioder med sina nummer på armarna. först nu berättar många för sina anhöriga och omvärlden. Låt deras vittnesbörd aldrig tystna!
Under 50 talet hade vi en judisk familj i Hammarbyhöjden. Mor min brukade växla vänliga ord med frun i familjen som hade nummer under armbandsuret och jag blev medbjuden av en klasskamrat att komma till den jämnåriga mörkhåriga flickan i familjen. Frida heter hon och hon var en riktig hejare på att spela piano. Hon brukade spela och sjunga: eveno shalom aleicham, eveno shalom aleicham osv och både orden och melodin fastnade hos mig. Det var både exotiskt och samtidigt något outtalat heroiskt över hennes klara, starka röst. På den tiden förstod jag inte så mycket av vad hennes familj varit med om. Jag var bara ca 8 år.
Hon flyttade som vuxen till Israel och lever där med sin egen familj. Hon finns i mina tankar lite då och då.
En klasskamrat hade jag också som var judinna. Vi lekte inte tillsammans, hon bodde på en annan gata än min. Hon var inte med på kristendomslektionerna på lördagarna, då var hon i synagogan i stan. Det var inte så märkvärdigt med det, så var det bara.
I Lundskolan, Järfälla där jag tidigare arbetade var vi utsedda att få Emerichfondens stipendium för vårt gedigna arbete mot främlingsfientlighet och nazism.
Vi var några som åkte till Fryshuset och fick motta diplom, minnesstatyett och check ur den berömvärda socialarbetaren Emerich Roth´s egen hand. Han som besökt många skolor med sitt hemska men omskakande och uppväckande budskap i ord och bild.
Många från skolan kom och satt på läktaren och applåderade.
Efter bara några dagar blev den lilla men betydelsefulla glasstatyetten stulen från sin hedersplats i skolentrén. Den har inte ännu kommit tillbaka. Det går bara att spekulera varför och av vilka den bortförts.
En god vän till oss har mist sin mor som bodde i Irak. Vi deltog i en sittning här i Stockholm.
Mitt i allt, så reflekterade Yusuf: " -Här är nu hela min hemby, långt hemifrån!"
Och fädernes- jorden är i andras våld.
Idag åkte klassen pulka på idrotten. Det finns hur många sätt som helst att ta sig ner för en backe.
Och nästan alla är bra! Barnens skratt är befriande och hoppingivande. Må de alltid få vara glada och må deras framtid vara ljus! Vi är alla medansvariga att det blir så!
