"-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!"
sa den mycket brunbrände unge mannen klädd i röda shorts och vit pikétröja.
Detta var igår och 10 minuter tidigare hade jag och Ziad uppmärksammat honom där han gick pendeltågsvagnsgången framåt och hukande spejade i höjd med medpassagerares vader.
Han grep hårt om en systempåse i ena handen och i den andre mobiltelefonen modell senaste och framme vid vårt lilla bås stannade han till. Det luktade festdryck om honom. På ett av våra säten fanns en kontakt och den ville han låna.
Vi stuvade om oss och han satte sig, pluggade in laddaren i kontakten och genast ringde telefonen för ett kort samtal. Han var med i svängen igen!
Vi åkte inåt staden och småpratade om förträffligheten av att ha dessa kontakter lite här och där i kollektivtrafiken, väder och vind. Vid Sundbyberg pluggade han ut, reste sig och sa med märkbar lättnad och för sig själv påtaglig inlevelse just de ord som jag började bloggen med:
-Tack ska du ha. Jag tror du har räddat mitt liv idag!
Jag reste stationerna in till Stockholms Central och undrade hur det hade varit:
Var hans liv avhängigt telefonuppkopplingen? Hade jag avvärjt en annalkande fara? Var han på väg att gifta sig och den tilltänkta/-e stod helt övergiven någonstans och bara väntade på hans JA? Höll han på att missa planet till världens ände som varit hans drömmål i de unga levnadsår han genomlevt?
Ju längre bort jag drev i mina tankeskrönor, kåserier desto roligare varianter kom jag på till förklaring av min "livräddning".
Men så med ett krasst "Nästa Stockholms Central" från utroparen slungades jag tillbaka till den varma pendeltågsplatsen.
Det jag gjorde var kanske inte något märkvärdigt. Men under 10 minuter såg vi varandra i ögonen och pratade ansikte mot ansikte med varandra utan att störas av blip och ringsignaler, fastän vi inte känner varandra före eller efter tillfället och absolut inte har läst om varandra på Facebook.
Vi kommunicerade i verkliga livet som medmänniskor och det var kanske det han behövde just den här dagen!
I Syrien är det fortfarande elände, i Egypten hårdnar det alltmer mellan oliktänkande grupper. Ultimatum har utlysts för att driva bort demonstranter, men i skrivande stund har det ändrats till att demonstranterna får fortsätta på sina platser så länge de är fredliga. Inte bränna och förstöra.
I Irak har det varit utegångsförbud i en stad, vi vet inte orsaken, men det indikerar på fortsatt spänt läge även där.
al- Arabiyya tv-kanal hamrar ut sina nyheter med både bild, text och tal och vår lilla bostad fylls med oro, skrik och krigsyttringar. Yusuf följer nyheterna kontinuerligt. Jag går ut i trädgården och fyller på med synintryck av blommor, frukt och insekter. Jag vet att jag inte orkar med de direkta bilderna av offer och sörjande, detta efter min incident i Betlehem år 2000då intifadan utbröt och jag blev isolerad bakom träjalusier och en eldstrid utanför på gatan. Jag känner fortfarande av det och det kommer lätt upp till ytan. Jag fyller på med goda intryck och då känns det lättare.
Men Gud förbarme sig över de som alltjämt lever i krigshärdar. Kyrie eleison!.
I Stockholm var det Prideparad och vi var med ca 500 000 andra åskådare till de 60000 som deltog i paradtåget med grupperingar som på sina olika vis kämpar för likabehandling av människor med olika sexuell läggning. Att se människorna med munnarna igentejpade som representerade östländer, Mellanösternländer var mycket gripande. Detta som en markering från uttalandena i media från den ryska OS-kommittén inför nästa års tävlingar.
Jag har inte varit inne på Pride tidigare. Blev, om jag ska erkänna, lite småchockad av alla lättklädda typer som dansade sig framåt eller stod på lastbilar och åmade sig. Men kände respekt för de som gick i andra grupper med skyltar som berättade vilka de var. Jag är säker på att var och en bär på en lång historia, inte bara med glitter och glädje. Dan vår yngste son var med och visade sin solidaritet i Moderaternas grupp ledd av finansministern. Jag lär mig mycket av min son vad gäller "rakrygghet".
Vi tittade på honom och fick allt det andra på köpet.
Ziad och jag kom på att vi promenerat ganska långt under dagen och värmen gjorde oss trötta. Vi gick och fikade i ett lugnare område av stan och senare stannade vi vid Stockholms glasshus och tog en härlig hemlagad glass innan vi åkte hemåt.
På kvällen avslutade vi med laxmiddag på verandan och Dan berättade om sina upplevelser.
Det blev inte en sen kväll!
Dagens tips: fotografera dina vanligaste eller käraste platser nu när de är sommarsköna.
De blir härliga minnen i vinterkylan och löften( förhoppningsvis) om en ny härlig sommar som kommer även om det tar tid!
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
söndag 4 augusti 2013
onsdag 17 juli 2013
Summer in the city (Stockholm)
Värmen är här och semestern har jag börjat vänja mig vid.
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
Jag kan förirra mig bland squashplantorna i trädgården och rafsa med fingrarna längs vinbärshängena och få vitaminer till frukostfilen.
Jag gör en del nytta här hemma och umgås med min litterära följeslagarinna Mayy Ziyadah.
Yusuf och Ziad dricker jag kaffe med, när andan faller på!
Och så åker jag till stan och går och går. Det är fantastiskt så fint det är i Stockholm om sommaren.
Turisterna blommar överallt och caféerna dignar av brunbrända gäster.
Under mina promenader översköljs jag då och då utav dofter, vyer och ljud som får mig att associera till platser jag varit på tidigare.
Tjärdoft från skutorna längs Strandvägens kaj blir glada minnen från svenska skärgården. Torra lövprassel under skorna på Valhallavägen minner mig om Budapests gågata på ön Margitsziget i floden Donau.
Eriksdalshallen på Ringvägen tar mig tillbaka till lågstadiet och gymnastikuppvisningarna/tävlingarna då jag så stolt bar den röda trikådräkten med påsydd volangbård och Hammarbygymnasternas märke. Senare blev det handbollsmatcher där och några lokaltävlingsmedaljer.
Gustav IIIs minnesmonument alldeles vid Slottet, där turister turas om att fotografera sig, tar mig till alla de olika byggnader, monument som jag besökt runtom i världen och så klart också blivit fotograferad vid.
Jag märker ganska snart redan under första promenaden att jag tittar på vår stad ur turisters perspektiv. Och jag förstår att de finner vår huvudstad vara populär.
Men det gör mig ont att se människor som sitter och tigger både här och där.
Jag minns att jag själv såg tiggare första gången i mellanöstern år 1978. Där hasade de omkring så gott de kunde på skadade ben eller på hemsnickrade träbitar då inte egna benen bar eller fanns kvar och de sålde i bästa fall några tuggummi, pappersnäsdukar eller lotter. Eller så sprang de ibland bilarna på gatorna och passade på då det blev stockning att torka bilrutor rena från damm och smuts eller sålde dagstidningar för en billig penning. Endast de mest utsatta satt lutade mot en husvägg och hade en liten låda framför sig. Det gjorde mig ont att se.
Jag var då en enkel student och senare volontär och gav inte allmosor. Jag arbetade med handikappade barn för att de framför allt skulle få igång sina grundläggande funktioner: att mjuka upp sina stela kroppar, äta själva med sked, gå på toalett och att framför allt känna trygghet i sin omgivning. Oj vad ofta vi sjöng med barnen som klappade i takt!
På Individuell Människohjälps hem i Amman, Jordanien togs handikappade barn emot under en period för att få träning. Och sedan återvända hem till sina hem i byar där handikappade helst inte skulle synas. Många öden finns i mitt minne från den tiden.
När jag möts av en tiggande härhemma poppar andra människoöden upp i tankarna.
Vid Katarina berget på Södermalm stannar jag och ser ut över stadens vatten och öar. Det fläktar skönt. Ungefär lika svalt som vid cederträden i Libanon.
Jag tänker att jag nästan vid varje av Stockholms gator har någon personlig upplevelse. Men så är ju Stockholm också min hemstad sedan tre generationer tillbaka.
PerAnders Fogelström har skildrat Stockholm genom flera generationer i sina böcker. Läs dom, du kommer förstå vår stad och dess historia bättre!
Välkommen till Stockholm!
lördag 9 februari 2013
SL kortet "äger"!
Hoppas att du har en bra helg där du befinner dig.
Jag skänker idag tankar till bekanta som är sjuka, står inför operationer och jag ber om kraft och hälsa för dem.
I värsta februarikylan blev en liten krönika publicerad på nätet. Varsågod och läs, längta till sommaren!
Tågluff med SL-kort.
Lisbeth Johansson Ishaq om glädjen i att våga resa
bort.
När utflykten presenterades några dagar i förväg för
fritidsklubbsgruppen kom det lite loja kommentarer om att ”jag har varit mycket
i stan”. Men på utflyktsdagen kom alla med god entusiasm bärande sina
ryggsäckar. Vi packade ubåtsmackor, festis och frukt och begav oss till
Järfällas pendeltågsstation i grupper om tre. Några ville gå bredvid mig, kanske
inte de jag förväntat.
När vi väntade på tåget hörde jag någon säga:
– Jag mår illa när jag åker tåg. Vi åker mest bil.
Jag tipsade om att sitta i färdriktningen, titta framåt.
Tåget kom och vi åkte till Centralstationen i Stockholm. Det var inte lätt att välja sittplats i tåget när inte kamraten kunde få plats bredvid. Lite läskigt att sitta bredvid okända, tyckte några. Andra hamnade bredvid en glad pensionär som började prata med dem. I Centralens folkvimmel gällde det att hålla ihop gruppen och ta sig till tunnelbanespärren. Vi personal var passiva och lät barnen avgöra när vi skulle kliva på tågen efter våra instruktioner om färg, nummer och stationsnamn och de sa till när vi var framme vid de förutbestämda stationerna.
Vi besökte Slussen och stirrade länge på vattnet som forsade fram under gatornas virrvarr, stannade ännu längre vid torgstånden utanför Stadsmuseet och kollade in mobiltelefonskal, solglasögon och annat smått och gott.
Jag berättade om den K-märkta neonskylten i form av en tandkrämstub som sitter på en av Söderfasaderna, om hamnarbetarna som i arbetslöshetens tid under 1950- och 1960-talen brukade samlas i Gula gången i tidig gryningstimme och bli tilldelade arbete för en dag.
Vi åkte vidare till Gärdets tunnelbanestation, åkte den långa rulltrappan upp och promenerade därifrån en lång väg för att komma till det stora gärdet. Var kan man hitta en toalett inne i staden? I tur och ordning lotsades de behövande barnen in på en vårdcentral där de gjorde sina behov: ”Torkade du händerna i den där häftiga apparaten?”
På Gärdet fällde några hang-gliders ut sina enorma skärmar för take off. Det var rejält blåsigt. Vi spände ut våra jackor som segel och sprang i nerförsbacke och kände nästan hur fötterna lyfte. En cirkus hade sitt tält på fältet och runt det fanns inhägnader med cirkusdjuren. Barnen rusade i väg och tittade, klappade, matade och fotograferade både kameler och elefanter. På en liten bergskulle bredvid satte vi oss och åt matsäcken. Alla var glada och lite galna på alla getingar som skockades runt oss.
Vi väntade på en buss och använde tiden till att vinka till alla bilar som passerade. En porsche åkte förbi och skaran var hänförd! Sedan åkte vi till Frihamnområdet vid Ropsten. Vid kajen låg båten som tog oss runt Lidingö, Nacka och till Nybroviken. Vi stod för det mesta ute på däck och vinkade åt alla stora och små båtar som vi mötte. Den båtturen vill jag för alltid minnas. Våra härliga barn som var enbart glada och som skrattade tillsammans i blåsten och duggregnet där vi stod vid relingen.
Sedan åkte vi spårvagn till Sergels torg och gick till pendeltåget. Under hemresan lade vi märke till olika resenärer. En äldre tonåring några säten ifrån oss hade tydliga ärr efter skärsår på underarmarna. Våra barn tittade under lugg på henne. Hon märkte det och väste till dem: ”Prata inte om mig, prata med mig!”
Vår upptäcktsresa varade bara en dag, men kändes som en vecka. Vi var nöjda och mycket trötta när vi kom hem. Precis som efter en ”riktig” tågluffarresa!
– Jag mår illa när jag åker tåg. Vi åker mest bil.
Jag tipsade om att sitta i färdriktningen, titta framåt.
Tåget kom och vi åkte till Centralstationen i Stockholm. Det var inte lätt att välja sittplats i tåget när inte kamraten kunde få plats bredvid. Lite läskigt att sitta bredvid okända, tyckte några. Andra hamnade bredvid en glad pensionär som började prata med dem. I Centralens folkvimmel gällde det att hålla ihop gruppen och ta sig till tunnelbanespärren. Vi personal var passiva och lät barnen avgöra när vi skulle kliva på tågen efter våra instruktioner om färg, nummer och stationsnamn och de sa till när vi var framme vid de förutbestämda stationerna.
Vi besökte Slussen och stirrade länge på vattnet som forsade fram under gatornas virrvarr, stannade ännu längre vid torgstånden utanför Stadsmuseet och kollade in mobiltelefonskal, solglasögon och annat smått och gott.
Jag berättade om den K-märkta neonskylten i form av en tandkrämstub som sitter på en av Söderfasaderna, om hamnarbetarna som i arbetslöshetens tid under 1950- och 1960-talen brukade samlas i Gula gången i tidig gryningstimme och bli tilldelade arbete för en dag.
Vi åkte vidare till Gärdets tunnelbanestation, åkte den långa rulltrappan upp och promenerade därifrån en lång väg för att komma till det stora gärdet. Var kan man hitta en toalett inne i staden? I tur och ordning lotsades de behövande barnen in på en vårdcentral där de gjorde sina behov: ”Torkade du händerna i den där häftiga apparaten?”
På Gärdet fällde några hang-gliders ut sina enorma skärmar för take off. Det var rejält blåsigt. Vi spände ut våra jackor som segel och sprang i nerförsbacke och kände nästan hur fötterna lyfte. En cirkus hade sitt tält på fältet och runt det fanns inhägnader med cirkusdjuren. Barnen rusade i väg och tittade, klappade, matade och fotograferade både kameler och elefanter. På en liten bergskulle bredvid satte vi oss och åt matsäcken. Alla var glada och lite galna på alla getingar som skockades runt oss.
Vi väntade på en buss och använde tiden till att vinka till alla bilar som passerade. En porsche åkte förbi och skaran var hänförd! Sedan åkte vi till Frihamnområdet vid Ropsten. Vid kajen låg båten som tog oss runt Lidingö, Nacka och till Nybroviken. Vi stod för det mesta ute på däck och vinkade åt alla stora och små båtar som vi mötte. Den båtturen vill jag för alltid minnas. Våra härliga barn som var enbart glada och som skrattade tillsammans i blåsten och duggregnet där vi stod vid relingen.
Sedan åkte vi spårvagn till Sergels torg och gick till pendeltåget. Under hemresan lade vi märke till olika resenärer. En äldre tonåring några säten ifrån oss hade tydliga ärr efter skärsår på underarmarna. Våra barn tittade under lugg på henne. Hon märkte det och väste till dem: ”Prata inte om mig, prata med mig!”
Vår upptäcktsresa varade bara en dag, men kändes som en vecka. Vi var nöjda och mycket trötta när vi kom hem. Precis som efter en ”riktig” tågluffarresa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)