Bad, sol och nyheter.

Käraste vänner.


Sommarsemestern började för en månad sedan.
Så skönt att få koppla av alla måsten, klockslag och scheman! Jag har njutit av varje dag. Gud är god som låter solen gå upp och ger åt naturen mättnad av ljud, dofter och färgnyanser. Jag mumsar högtidligt i mig ett av smultronen som hälsar mig med sin klarröda färg.


Och som vanligt när det blir sommar, så börjar problemen hopa sig i nyhetsvärlden.
Syrien lider fortfarande och det syns ingen ljusning inom den närmaste tiden.
 I Gaza pågår starka strider och dödsoffren är många varje dag. Hur många människor ska det bli kvar?


Jag kommer ihåg år 2000 då jag var i området. Vi besökte Gaza och såg armodet. gråa, dammiga hus vid än mer grå gränder med stenar, skräp på marken.
I Moder Teresas hem för de allra mest utsatta fanns både små barn och många åldriga, sängliggande. De var glada att de hade tak över huvudet och snälla människor som brydde sig om dem. De få nunnorna, systrarna i tron, var nöjda med vad de hade. Trots att de tvättade både kläder och de ofta nersmutsade lakanen för hand. Lokalerna var slitna och utrustningen var uråldrig.
Jag var glad att jag kan prata arabiska, stannade till vid flera bäddar och utbytte några uppmuntrande ord. I rummet där barnen satt på golvet, pratade jag och sjöng några sånger som de kände igen. De hoppade och klappade i händerna. En symbolisk pengagåva gav vi till systrarna, som helst inte ville ta emot den.  Innan vi lämnade huset stämde jag upp  bönen "Fader vår" på arabiska som de övriga tyst instämde i. En bön om kraft för systrarna och de boende där.


Det tog många timmar innan jag kunde tänka på något annat, jag var starkt påverkad av det vi upplevt.

Jag vet att jag är lika mycket värd som de som bor i nöden i Gaza, ska inte inbilla mig att mitt liv är viktigare än deras- i Guds ögon.
Om mina kläder inte är av senaste snittet, eller våra möbler inte följer det senaste modetrenden så gör det inget.
Jag är ändå rik som har tak över huvudet och mat på bordet. Ja till och med en liten täppa som nu ger oss både potatis, sallad, squash och underbara bär.


Det kära landet Irak som jag ännu inte kunnat besöka är drabbat av nya hemskheter. Terrorgrupper går systematiskt från område till område och tar vad de vill ha: Hus, ägodelar, människors värdighet.
Befolkningen får några timmar på sig att lämna sina bostäder, sen vet bara Gud  vad som sker om de inte lyder.
Målet är att frammana forna tiders samhälle. De har utlyst ett kalifat som de nu vill utöka.
När våldet tränger sig på böjer sig godheten i sorg och förtvivlan.
Det blir som förhållandet David och Goliat. Som på så många andra konflikthärdar. De kristna är inte så många. Men tack och lov att de har tro på en stor Gud.
Husen där kristna bor blir numera märkta med arabiskt N för nasrani- kristen. Det tecknet blir vägvisare för de som har onda avsikter.
En moské i Mosul som tidigare varit kyrka till St Jona minne, har bombats. Dagarna efter dådet så undersöktes platsen. Då fann man att under moskén fanns i grunden rester av ett kloster med gångar och salar.
Jag tänkte att de som byggde klostret hade säkert bett om att Gud ska förhärligas där i framtiden.


Så det har varit ledighet, bad, sol och nyheter.  Men inget är för evigt. Snart är det dags att återgå till arbetet igen. Allt har sin tid! In sha´a allah! (Om Gud vill!)